Bluenote

Jag är ganska duktig på hur människokroppen fungerar, men ändå så förstår jag mig inte på min egen... Jag fattar verkligen inte. Den beter sig så tvärtemot vad den borde.

Jag har städat idag. Rufs också. Vi har faktiskt städat massor. Typ hela lägenheten och garderoben och rensat ut en massa saker som borde kastats för länge sedan och jag hoppas att ett och annat spöke åkte med i soporna också. Hjärnspöke, alltså. Jag har gråtit litegrann också. För att Rufs inte längre är säker på vårt förhållande och de saker han säger är anledningarna till att han känner så, vet jag kommer från bulimin och jag blir så arg för att jag låter det vara så. Jag hatarhatarHATAR att det blir så här, på nytt, om igen, en gång till. Det måste få ett slut och vi måste klara det här, för när vi är bra är vi så in i helvete bra och ja, då måste det fungera. Det måste fungera.

Jag mailade tant på ätstörningsavdelningen och vi får se om det kommer något bra svar. Hon var inte där nu, och kommer åter 14e, sade autosvaret.

Har sjukt ont i magen och är menssvullen men ingen hetsätning iallafall! Ska duscha nu, och undvika att falla för frestelsen att kräkas. Det ska gå. Rufs och jag har bråkat idag och jag vet att jag måste ta mig i kragen rejält om jag vill ha honom kvar, och det vill jag. Han är mitt allt, men jag sårar honom om och om igen.

Imorgon är det storstädning som gäller och ett jympapass, pianolektion och boksnack med J. Öva ska jag också göra. Har panik för hösten och alla skolor jag söker eftersom jag inte alls vill flytta iväg från Rufs, men jag söker iallafall så får vi se hur det går, vart jag kommer in och vad jag väljer i slutändan. Hoppas, hoppas, hoppas på Billströmska eller Göteborg. Eller Musikhögskolan, men det vet jag ju inte är ett alternativ.

Natt.

Jag orkar inte mer.

Den här jävla bulimin som har mig i ett järngrepp, det tar verkligen livet av mig på riktigt. Jag stod i duschen nyss och skulle kräkas som vanligt, men inte fick jag upp allt. Jag har inte vägt mig på länge men jag vet att jag väger mer än någonsin eftersom det känns på kläderna jag har. Jag går stadigt upp i vikt med något kilo i månaden och jag har redan ätit och kräkts mig till ett hjärtfel, nu väntar diabetes och andra fetmarelaterade sjukdomar runt hörnet. Jag har dåliga blodvärden och saker blöder i min mage utan att läkarna vet varför. Jag är ständigt trött och mår illa var och varannan dag och känner mig svimfärdig hela tiden trots pacemakern, det är en annan typ av svimfärdighet nu. Mina knän och fotleder börjar göra ont eftersom jag väger för mycket för mitt eget bästa. Varje gång jag ska göra något som jag egentligen borde se fram emot, som min fest i lördags, så förintas glädjen av viljan att göra mig fin och omöjligheten i att göra det. Jag skäms, jag mår dåligt, jag får ångest och jag tvingas konfronteras med mig själv i spegeln. Andra dagar när jag inte ska göra något speciellt så känns det inte fullt lika illa, de dagarna kan jag helt enkelt blunda för hur jag ser ut och inte bry mig över huvud taget. Jag köper inga nya kläder (iofs har jag inte råd eftersom alla mina pengar går åt till mat), jag orkar inte sminka mig längre, jag borstar inte håret... Jag förfaller. Jag sköter iallafall min hygien, men hade det inte varit för att jag är sambo hade jag nog inte ens orkat duscha... Det här måste få ett slut. Jag missar så mycket, jag har kastat bort mer än halva mitt liv och jag orkar inte mer nu. Jag måste få hjälp, på något sätt. Jag vet inte hur men jag måste. När jag har skrivit klart det här inlägget ska jag maila ätstörningsenheten i Göteborg, kötiderna är enorma men jag ska göra det iallafall. Och jag ska själv försöka ta tag i mitt ätande. Inga mer extrema dietförsök, nu är det på riktigt som gäller. Jag ska fundera ut vad jag ska äta och hålla mig till det, och jag ska skriva ned vad som triggar mig och hur jag kan hålla mig ifrån de situationerna, och hur jag ska kunna övervinna dem och de ändå inträffar. Det får jag göra imorgon, nu är klockan för mycket och jag måste upp tidigt imorgon.

Det måste få ett slut nu.

Jag har äntligen, äntligen tränat! Step-Styrka 75 minuter och det var fantastiskt skönt. Det är helt fantastiskt att träna med pacemakern. En helt ny känsla när pulsen faktiskt ökar succesivt istället för att rusa upp så som den alltid gjort innan. Jag fattar inte hur jag orkat träna så mycket som jag gjort innan med ett hjärta som inte fungerat som det ska.
En underlig grej som hände på gymmet var dock att jag träffade I's lillasyster. Jag har inte sett henne sedan det tog slut mellan mig och I, men på den tiden var hon och jag ganska bra vänner. De är så sjukt lika. Precis samma ögon och näsa och det kändes lite som att stå mitt emot I när jag såg henne idag. Väldigt underligt. Hon jobbar tydligen med barnpassning på gymmet. Helt oväntat! Vi pratade en stund men ingen av oss nämnde I över huvud taget. Skönt. Jag vill inte veta om han har ny flickvän (det antar jag att han har, det var ju ett par år sedan det var han och jag nu) även om jag inte alls vill ha honom tillbaka. Hur som helst så var det väldigt konstigt att träffa henne.

Jag ska träna imorgon också, måste verkligen komma igång ordentligt nu. Jag mår ju så mycket bättre då, och det är lättare att hålla sig ifrån kräkandet, även om det inte gått så bra idag...

Jag är galet trött. Tror mina blodvärden är grymt dåliga igen för det susar i skallen och jag är alldeles yr...Suck.
Vi var på Smask-genrepet nu ikväll och det var väl roligt, men jag längtade hem till sängen mest hela tiden eftersom jag är så jävla trött! Jag orkar inte ens formulera mig ordentligt så det är nog ingen idé att jag skriver... Jag går snart och lägger mig, min sista kväll som 24-åring. Snart är jag 25. Tjugojävlafem!!! Jag har lite panik. Och precis som varje år så tänker jag att jag ska sluta kräkas. Jag hade inte tänkt kräkas ikväll heller men eftersom det blev en smörgås och fyra After-Eight för mycket nu på kvällen, och jag ändå ska duscha (det är liksom lättare att spy då, då hörs det inte. Tror jag.) så kan jag lika gärna göra det. Jag är så trött på skiten. Usch och fy.

Nej. Godnatt. Jag skriver inte mer nu, för det finns inga ord ikväll.

Ångesten satte klorna i mig nu ikväll. Sådär riktigt på riktigt mycket, med klorna så djupt in att jag inte kan skaka loss den ens med våld. Jag hatar när det blir så. Jag har haft så fina dagar, varit så glad, nästan mått bra... och även om jag hetsätit så har inte fokus varit på det hållet, utan fokus har legat på att leva. Idag blev det annorlunda, och nu pågår ett krig i mig där ena sidan vill att jag ska ge upp och låta mig manipuleras till oigenkännlighet av Herr Ångest, och andra sidan av mig säger på ett väldigt förnuftigt sätt att det var just det här tankemönstret och agerandet som fick mig att nästan förlora Rufs för bara ett par dagar sedan. Resultatet blir att jag ljuger och spelar teater. Jag låtsas må bra. På ett sätt är det nog nyttigt att jag gör det, för jag mår faktiskt lite bättre på riktigt om jag fejkar glädje. Som de där skrattkurserna ungefär, ni vet när 100 personer står i ring och tvingar fram skratt, tills det till slut kommer naturligt av bara farten. Det kommer lite äkta lugn och glädje av bara farten när jag är låtsas-glad. Jag har ju ingenting att inte vara glad över, egentligen. Jag har det oförskämt fint och bra.

Men jag är svullen över hela kroppen efter alla kolhydrater och magen står åt alla håll eftersom det inte gått så bra att kräkas då jag ätit mer eller mindre konstant idag, med undantag för ett par timmar då jag jobbade. Jag ska jobba imorn också, och på kvällen ska vi se SMASK-genrepet på Artisten, så det blir inte en repris av katastrofdagen imorn. Imorn blir det till att fasta, faktiskt.

Jag tänker inte ens efter längre, innan jag hetsäter. Det är en så naturlig del av min vardag och jag vet att förr eller senare så kommer jag göra det så jag orkar inte ens reflektera över det. Hemskt, eller hur? Jag förstår inte vad det är som är så svårt med att äta normalt. Jag hetsar inte längre för att dämpa ångest, för jag har ingen ångest kvar att dämpa. Numera mår jag oftast bra till vardags, så jag känner inget sådant behov. Jag tror inte heller att jag hetsäter om något inte går min väg eller om jag är stressad/nervös. Nej, det gör jag nog inte. Däremot så hetsäter jag när det egentligen är dags att äta. Även om jag tänker att jag endast ska äta en normal portion så blir det inte så. Jag vräker i mig istället. Ibland är det för att det helt enkelt är något väldigt gott jag äter och jag vill därför ha mer för ren njutnings skull (för ja, mat kan vara njutning. Om det inte går över gränsen.) men oftast är det inte så. Oftast är det för att något brister i mig. En enda liten tugga släpper på alla spärrar och jag måstemåstemåste äta mer även om jag egentligen inte vill och känner mig mätt. Det är underligt.
Jag måste börja tänka efter mer. Rufs har iallafall köpt en juicemaskin så vi ska båda köra detoxkur och leva på färskpressade grönsaks/fruktjuicer en vecka. Det kommer bli skönt, och lättare när man är två.

Nu ska jag läsa lite andra bloggar och sedan sova. Jag har det så jädrans bra. Jag får inte glömma det.

Jag andas igen. Ett par meter ifrån mig sitter den finaste som finns och hela jag fylls av kärlek och tacksamhet för att han är min. Vi kommer klara det här. Det känns fortfarande skakigt och otäckt och jag vill radera den gångna söndagen och måndagen från mitt minne. Det hände aldrig. Vi sade aldrig de där orden. Vi tänkte aldrig de där tankarna. Nu är det vi igen, och jag måste våga tro och släppa oron i mitt bröst.

Det har, efter det att stormen lade sig, varit ett par fantastiskt fina dagar. Solsken, kärlek och massa positiva överraskningar så som att jag får min behörighet (bara jag jobbar häcken av mig så kommer det gå!), att Rufs ska på arbetsintervju, att jag får hyfsat mycket tillbaka på skatten och att jag har skrivit hela 30 sidor på boken. Nära 20.000 ord! Det händer fina saker minsann! Och jag fick höra fina ord idag... Jättefina ord. Tack, du som jag pratade med :)

Imorgon är det skola med ensemble och övningselever och därefter är det fredagkväll med After Work. Det ska bli en fin avslutning på en omtumlande vecka, och min sista helg som 24-åring.

Jag mår så fantastiskt bra just nu.

Tid läker alla sår? En klyscha, eller sanning? Herregud, vad jag hoppas på det sistnämnda!

Det står fortfarande en tjock mur mellan oss, eller ja...kanske mer ett staket nu... Muren kanske är på väg bort... Hoppas jag.

Jag kan inte andas utan dig. Jag älskar dig mer än livet självt.

Jag dör utan dig. Det har aldrig gjort så här ont innan.

Stanna kvar, snälla.

Jag vet inte vad jag har gett mig in på nu riktigt... Det här är den mest intensiva veckan i hela mitt liv, och det känns som jag famlar omkring i mörker. Men jag lär mig mycket också! Nu är det sovdags, har varit hos A och kollat på schlager och nu är klockan mycket. Imorgon blir det plugg hela dagen.

Jag tänker bäst i duschen. I duschen har jag skrivit flera låtar, dikter och kommit på uppslag till noveller. Jag har klurat ut framtidsplaner och planerat fester, knåpat ihop dieter och analyserat viktiga händelser. I duschen bestämde jag mig för att söka till Billströmska förra året och i duschen bestämde jag mig för att bli sångpedagog och inte sjuksköterska. Nu har jag fattat ännu ett viktigt beslut i duschen. Jag måste lägga ned klubben och säga upp mig från karaoken. Om det är något jag behöver i mitt liv just nu så är det tid, tid till träning, tid till att vara en bra flickvän, tid till mina vänner, tid till studier och framförallt, iallafall just nu, tid till att förbereda mig för antagningsproven. Jag måste börja prioritera. Jag hatar det, för jag vill inte säga upp mig från karaoken eftersom personalen är så nöjda och har hjälpt mig med så mycket och ställt upp för att jag ska få förverkliga mina drömmar, och jag vill inte sluta med klubben för jag vet hur mycket glädje den har skänkt alla de artister som spelat och publiken som lyssnat, och dessutom så oroar jag mig för att kontraktet med det inblandade studieförbundet ska bli svårt att säga upp och att någon annan kommer vilja klampa in och ta över... men det spelar ingen roll att jag är rädd för de där sakerna för jag måste. Det håller inte längre. Jag funderade i duschen och sedan gick jag raka vägen ut och skrev ett mail till P som är min kontakt på studieförbundet och förklarade situationen. Hoppas allt går smidigt nu.  Det känns skönt på ett sätt, men jobbigt på ett annat. Karaoken får jag prata med min chef om på fredag. Jag kan inte gå runt och ha ont i magen för att jag har för mycket att göra och jag vill inte ha dåligt samvete för att jag har för många "bollar i luften" för att kunna göra allt till 100%.

Jag ska lägga mig och sova nu, klockan är 03.00 och jag ska upp klockan 7 för att åka till sthlm och titta på Rufs bröders tolvårsarbete. De går på Waldorfgymnasium och ska ha sin redovisning imorgon kväll. Min mamma kommer också dit och det är första gången hon får träffa Rufs familj. Spännande och nervöst är vad det är, men jag tror de kommer komma bra överrens. Rufs och jag har bråkat massor på sistone, och mycket beror på mig och att jag mår så dåligt och är så stressad över allt jag inte hinner med, men det beror även på min bulimi. Utan karaoke och klubb kommer jag iallafall få ett mer regelbundet schema och hinna träna OCH öva inför proven, och det ena behöver inte gå ut över det andra på samma sätt som nu. Det handlar egentligen bara om 4 dagar per månad, men det är mer än vad man tror när det inte finns någon tid alls att spela med.

Hade två sånglektioner idag också, en som gick bra och en som gick åt helvete. Fick en jättefin låt av B som jag tror att jag ska söka med, en jazzlåt som jag fastnade för direkt. Hoppas jag kan göra den bra nu bara. Har blivit så osäker på min sång och konserten igår gick åt skogen... Men jag ska lyckas. Jag ska öva häcken av mig så att jag kan göra låten precis som jag vill. Önskar bara att jag kunde hitta mod till att öva när Rufs är hemma... Men det är svårt när man bor på 27 kvm...

Nu ordbajsar jag igen. Godnatt.

Jag har inte slutat blogga, det har bara varit lite mycket på sista tiden. Tyvärr. Som vanligt tar bulimin över och tiden jag borde lägga på studier rinner mig ur händerna. Usch.

Jag ska bli bättre på att skriva snart.

"Är hon lite tjock?", frågade Rufs väninna som träffade mig en kortis på Musikhögskolan för någon vecka sedan. Den här kvinnan säger tydligen alltid vad hon tycker och det var hennes första intryck av mig. Lite tjock. Jag antar att det kunde varit värre. Hon kunde sagt smällfet, eller jättetjock, eller ovanligt rund eller...vad som helst. Men jag är iallafall tjock, och det såg även hon.

Jag tänker på att jag tar så mycket för givet, att jag är älskad trots att jag ser ut som jag gör till exempel. Det är ingen självklarhet. Jag måste börja fatta det och göra något åt det. Jag missar så jävla mycket.

Nu är det verkligen dags. På riktigt. Har lyckats svulla ocj kräkas igen och nu blir det alldeles för lite sömn pga det och det går bara inte. Från och med nu och fram till min födelsedag så är det avgiftning som gäller, jag skiter i vad det kostar, jag skiter i om det är svårt. Det ska gå. Inga dåliga kolhydrater för min del; inget godis, inga kakor, inget bröd, ingen pasta, ingen müsli, inget alls som innehåller snabba kolhydrater. Jag ska fixa det. Och inget mer "jag ska bara", jag börjar nu.