Bluenote

Jag är ganska duktig på hur människokroppen fungerar, men ändå så förstår jag mig inte på min egen... Jag fattar verkligen inte. Den beter sig så tvärtemot vad den borde.

Jag har städat idag. Rufs också. Vi har faktiskt städat massor. Typ hela lägenheten och garderoben och rensat ut en massa saker som borde kastats för länge sedan och jag hoppas att ett och annat spöke åkte med i soporna också. Hjärnspöke, alltså. Jag har gråtit litegrann också. För att Rufs inte längre är säker på vårt förhållande och de saker han säger är anledningarna till att han känner så, vet jag kommer från bulimin och jag blir så arg för att jag låter det vara så. Jag hatarhatarHATAR att det blir så här, på nytt, om igen, en gång till. Det måste få ett slut och vi måste klara det här, för när vi är bra är vi så in i helvete bra och ja, då måste det fungera. Det måste fungera.

Jag mailade tant på ätstörningsavdelningen och vi får se om det kommer något bra svar. Hon var inte där nu, och kommer åter 14e, sade autosvaret.

Har sjukt ont i magen och är menssvullen men ingen hetsätning iallafall! Ska duscha nu, och undvika att falla för frestelsen att kräkas. Det ska gå. Rufs och jag har bråkat idag och jag vet att jag måste ta mig i kragen rejält om jag vill ha honom kvar, och det vill jag. Han är mitt allt, men jag sårar honom om och om igen.

Imorgon är det storstädning som gäller och ett jympapass, pianolektion och boksnack med J. Öva ska jag också göra. Har panik för hösten och alla skolor jag söker eftersom jag inte alls vill flytta iväg från Rufs, men jag söker iallafall så får vi se hur det går, vart jag kommer in och vad jag väljer i slutändan. Hoppas, hoppas, hoppas på Billströmska eller Göteborg. Eller Musikhögskolan, men det vet jag ju inte är ett alternativ.

Natt.

Jag orkar inte mer.

Den här jävla bulimin som har mig i ett järngrepp, det tar verkligen livet av mig på riktigt. Jag stod i duschen nyss och skulle kräkas som vanligt, men inte fick jag upp allt. Jag har inte vägt mig på länge men jag vet att jag väger mer än någonsin eftersom det känns på kläderna jag har. Jag går stadigt upp i vikt med något kilo i månaden och jag har redan ätit och kräkts mig till ett hjärtfel, nu väntar diabetes och andra fetmarelaterade sjukdomar runt hörnet. Jag har dåliga blodvärden och saker blöder i min mage utan att läkarna vet varför. Jag är ständigt trött och mår illa var och varannan dag och känner mig svimfärdig hela tiden trots pacemakern, det är en annan typ av svimfärdighet nu. Mina knän och fotleder börjar göra ont eftersom jag väger för mycket för mitt eget bästa. Varje gång jag ska göra något som jag egentligen borde se fram emot, som min fest i lördags, så förintas glädjen av viljan att göra mig fin och omöjligheten i att göra det. Jag skäms, jag mår dåligt, jag får ångest och jag tvingas konfronteras med mig själv i spegeln. Andra dagar när jag inte ska göra något speciellt så känns det inte fullt lika illa, de dagarna kan jag helt enkelt blunda för hur jag ser ut och inte bry mig över huvud taget. Jag köper inga nya kläder (iofs har jag inte råd eftersom alla mina pengar går åt till mat), jag orkar inte sminka mig längre, jag borstar inte håret... Jag förfaller. Jag sköter iallafall min hygien, men hade det inte varit för att jag är sambo hade jag nog inte ens orkat duscha... Det här måste få ett slut. Jag missar så mycket, jag har kastat bort mer än halva mitt liv och jag orkar inte mer nu. Jag måste få hjälp, på något sätt. Jag vet inte hur men jag måste. När jag har skrivit klart det här inlägget ska jag maila ätstörningsenheten i Göteborg, kötiderna är enorma men jag ska göra det iallafall. Och jag ska själv försöka ta tag i mitt ätande. Inga mer extrema dietförsök, nu är det på riktigt som gäller. Jag ska fundera ut vad jag ska äta och hålla mig till det, och jag ska skriva ned vad som triggar mig och hur jag kan hålla mig ifrån de situationerna, och hur jag ska kunna övervinna dem och de ändå inträffar. Det får jag göra imorgon, nu är klockan för mycket och jag måste upp tidigt imorgon.

Det måste få ett slut nu.

Jag har äntligen, äntligen tränat! Step-Styrka 75 minuter och det var fantastiskt skönt. Det är helt fantastiskt att träna med pacemakern. En helt ny känsla när pulsen faktiskt ökar succesivt istället för att rusa upp så som den alltid gjort innan. Jag fattar inte hur jag orkat träna så mycket som jag gjort innan med ett hjärta som inte fungerat som det ska.
En underlig grej som hände på gymmet var dock att jag träffade I's lillasyster. Jag har inte sett henne sedan det tog slut mellan mig och I, men på den tiden var hon och jag ganska bra vänner. De är så sjukt lika. Precis samma ögon och näsa och det kändes lite som att stå mitt emot I när jag såg henne idag. Väldigt underligt. Hon jobbar tydligen med barnpassning på gymmet. Helt oväntat! Vi pratade en stund men ingen av oss nämnde I över huvud taget. Skönt. Jag vill inte veta om han har ny flickvän (det antar jag att han har, det var ju ett par år sedan det var han och jag nu) även om jag inte alls vill ha honom tillbaka. Hur som helst så var det väldigt konstigt att träffa henne.

Jag ska träna imorgon också, måste verkligen komma igång ordentligt nu. Jag mår ju så mycket bättre då, och det är lättare att hålla sig ifrån kräkandet, även om det inte gått så bra idag...

Jag är galet trött. Tror mina blodvärden är grymt dåliga igen för det susar i skallen och jag är alldeles yr...Suck.
Vi var på Smask-genrepet nu ikväll och det var väl roligt, men jag längtade hem till sängen mest hela tiden eftersom jag är så jävla trött! Jag orkar inte ens formulera mig ordentligt så det är nog ingen idé att jag skriver... Jag går snart och lägger mig, min sista kväll som 24-åring. Snart är jag 25. Tjugojävlafem!!! Jag har lite panik. Och precis som varje år så tänker jag att jag ska sluta kräkas. Jag hade inte tänkt kräkas ikväll heller men eftersom det blev en smörgås och fyra After-Eight för mycket nu på kvällen, och jag ändå ska duscha (det är liksom lättare att spy då, då hörs det inte. Tror jag.) så kan jag lika gärna göra det. Jag är så trött på skiten. Usch och fy.

Nej. Godnatt. Jag skriver inte mer nu, för det finns inga ord ikväll.

Ångesten satte klorna i mig nu ikväll. Sådär riktigt på riktigt mycket, med klorna så djupt in att jag inte kan skaka loss den ens med våld. Jag hatar när det blir så. Jag har haft så fina dagar, varit så glad, nästan mått bra... och även om jag hetsätit så har inte fokus varit på det hållet, utan fokus har legat på att leva. Idag blev det annorlunda, och nu pågår ett krig i mig där ena sidan vill att jag ska ge upp och låta mig manipuleras till oigenkännlighet av Herr Ångest, och andra sidan av mig säger på ett väldigt förnuftigt sätt att det var just det här tankemönstret och agerandet som fick mig att nästan förlora Rufs för bara ett par dagar sedan. Resultatet blir att jag ljuger och spelar teater. Jag låtsas må bra. På ett sätt är det nog nyttigt att jag gör det, för jag mår faktiskt lite bättre på riktigt om jag fejkar glädje. Som de där skrattkurserna ungefär, ni vet när 100 personer står i ring och tvingar fram skratt, tills det till slut kommer naturligt av bara farten. Det kommer lite äkta lugn och glädje av bara farten när jag är låtsas-glad. Jag har ju ingenting att inte vara glad över, egentligen. Jag har det oförskämt fint och bra.

Men jag är svullen över hela kroppen efter alla kolhydrater och magen står åt alla håll eftersom det inte gått så bra att kräkas då jag ätit mer eller mindre konstant idag, med undantag för ett par timmar då jag jobbade. Jag ska jobba imorn också, och på kvällen ska vi se SMASK-genrepet på Artisten, så det blir inte en repris av katastrofdagen imorn. Imorn blir det till att fasta, faktiskt.

Jag tänker inte ens efter längre, innan jag hetsäter. Det är en så naturlig del av min vardag och jag vet att förr eller senare så kommer jag göra det så jag orkar inte ens reflektera över det. Hemskt, eller hur? Jag förstår inte vad det är som är så svårt med att äta normalt. Jag hetsar inte längre för att dämpa ångest, för jag har ingen ångest kvar att dämpa. Numera mår jag oftast bra till vardags, så jag känner inget sådant behov. Jag tror inte heller att jag hetsäter om något inte går min väg eller om jag är stressad/nervös. Nej, det gör jag nog inte. Däremot så hetsäter jag när det egentligen är dags att äta. Även om jag tänker att jag endast ska äta en normal portion så blir det inte så. Jag vräker i mig istället. Ibland är det för att det helt enkelt är något väldigt gott jag äter och jag vill därför ha mer för ren njutnings skull (för ja, mat kan vara njutning. Om det inte går över gränsen.) men oftast är det inte så. Oftast är det för att något brister i mig. En enda liten tugga släpper på alla spärrar och jag måstemåstemåste äta mer även om jag egentligen inte vill och känner mig mätt. Det är underligt.
Jag måste börja tänka efter mer. Rufs har iallafall köpt en juicemaskin så vi ska båda köra detoxkur och leva på färskpressade grönsaks/fruktjuicer en vecka. Det kommer bli skönt, och lättare när man är två.

Nu ska jag läsa lite andra bloggar och sedan sova. Jag har det så jädrans bra. Jag får inte glömma det.

Jag andas igen. Ett par meter ifrån mig sitter den finaste som finns och hela jag fylls av kärlek och tacksamhet för att han är min. Vi kommer klara det här. Det känns fortfarande skakigt och otäckt och jag vill radera den gångna söndagen och måndagen från mitt minne. Det hände aldrig. Vi sade aldrig de där orden. Vi tänkte aldrig de där tankarna. Nu är det vi igen, och jag måste våga tro och släppa oron i mitt bröst.

Det har, efter det att stormen lade sig, varit ett par fantastiskt fina dagar. Solsken, kärlek och massa positiva överraskningar så som att jag får min behörighet (bara jag jobbar häcken av mig så kommer det gå!), att Rufs ska på arbetsintervju, att jag får hyfsat mycket tillbaka på skatten och att jag har skrivit hela 30 sidor på boken. Nära 20.000 ord! Det händer fina saker minsann! Och jag fick höra fina ord idag... Jättefina ord. Tack, du som jag pratade med :)

Imorgon är det skola med ensemble och övningselever och därefter är det fredagkväll med After Work. Det ska bli en fin avslutning på en omtumlande vecka, och min sista helg som 24-åring.

Jag mår så fantastiskt bra just nu.

Tid läker alla sår? En klyscha, eller sanning? Herregud, vad jag hoppas på det sistnämnda!

Det står fortfarande en tjock mur mellan oss, eller ja...kanske mer ett staket nu... Muren kanske är på väg bort... Hoppas jag.

Jag kan inte andas utan dig. Jag älskar dig mer än livet självt.

Jag dör utan dig. Det har aldrig gjort så här ont innan.

Stanna kvar, snälla.

Jag vet inte vad jag har gett mig in på nu riktigt... Det här är den mest intensiva veckan i hela mitt liv, och det känns som jag famlar omkring i mörker. Men jag lär mig mycket också! Nu är det sovdags, har varit hos A och kollat på schlager och nu är klockan mycket. Imorgon blir det plugg hela dagen.

Jag tänker bäst i duschen. I duschen har jag skrivit flera låtar, dikter och kommit på uppslag till noveller. Jag har klurat ut framtidsplaner och planerat fester, knåpat ihop dieter och analyserat viktiga händelser. I duschen bestämde jag mig för att söka till Billströmska förra året och i duschen bestämde jag mig för att bli sångpedagog och inte sjuksköterska. Nu har jag fattat ännu ett viktigt beslut i duschen. Jag måste lägga ned klubben och säga upp mig från karaoken. Om det är något jag behöver i mitt liv just nu så är det tid, tid till träning, tid till att vara en bra flickvän, tid till mina vänner, tid till studier och framförallt, iallafall just nu, tid till att förbereda mig för antagningsproven. Jag måste börja prioritera. Jag hatar det, för jag vill inte säga upp mig från karaoken eftersom personalen är så nöjda och har hjälpt mig med så mycket och ställt upp för att jag ska få förverkliga mina drömmar, och jag vill inte sluta med klubben för jag vet hur mycket glädje den har skänkt alla de artister som spelat och publiken som lyssnat, och dessutom så oroar jag mig för att kontraktet med det inblandade studieförbundet ska bli svårt att säga upp och att någon annan kommer vilja klampa in och ta över... men det spelar ingen roll att jag är rädd för de där sakerna för jag måste. Det håller inte längre. Jag funderade i duschen och sedan gick jag raka vägen ut och skrev ett mail till P som är min kontakt på studieförbundet och förklarade situationen. Hoppas allt går smidigt nu.  Det känns skönt på ett sätt, men jobbigt på ett annat. Karaoken får jag prata med min chef om på fredag. Jag kan inte gå runt och ha ont i magen för att jag har för mycket att göra och jag vill inte ha dåligt samvete för att jag har för många "bollar i luften" för att kunna göra allt till 100%.

Jag ska lägga mig och sova nu, klockan är 03.00 och jag ska upp klockan 7 för att åka till sthlm och titta på Rufs bröders tolvårsarbete. De går på Waldorfgymnasium och ska ha sin redovisning imorgon kväll. Min mamma kommer också dit och det är första gången hon får träffa Rufs familj. Spännande och nervöst är vad det är, men jag tror de kommer komma bra överrens. Rufs och jag har bråkat massor på sistone, och mycket beror på mig och att jag mår så dåligt och är så stressad över allt jag inte hinner med, men det beror även på min bulimi. Utan karaoke och klubb kommer jag iallafall få ett mer regelbundet schema och hinna träna OCH öva inför proven, och det ena behöver inte gå ut över det andra på samma sätt som nu. Det handlar egentligen bara om 4 dagar per månad, men det är mer än vad man tror när det inte finns någon tid alls att spela med.

Hade två sånglektioner idag också, en som gick bra och en som gick åt helvete. Fick en jättefin låt av B som jag tror att jag ska söka med, en jazzlåt som jag fastnade för direkt. Hoppas jag kan göra den bra nu bara. Har blivit så osäker på min sång och konserten igår gick åt skogen... Men jag ska lyckas. Jag ska öva häcken av mig så att jag kan göra låten precis som jag vill. Önskar bara att jag kunde hitta mod till att öva när Rufs är hemma... Men det är svårt när man bor på 27 kvm...

Nu ordbajsar jag igen. Godnatt.

Jag har inte slutat blogga, det har bara varit lite mycket på sista tiden. Tyvärr. Som vanligt tar bulimin över och tiden jag borde lägga på studier rinner mig ur händerna. Usch.

Jag ska bli bättre på att skriva snart.

"Är hon lite tjock?", frågade Rufs väninna som träffade mig en kortis på Musikhögskolan för någon vecka sedan. Den här kvinnan säger tydligen alltid vad hon tycker och det var hennes första intryck av mig. Lite tjock. Jag antar att det kunde varit värre. Hon kunde sagt smällfet, eller jättetjock, eller ovanligt rund eller...vad som helst. Men jag är iallafall tjock, och det såg även hon.

Jag tänker på att jag tar så mycket för givet, att jag är älskad trots att jag ser ut som jag gör till exempel. Det är ingen självklarhet. Jag måste börja fatta det och göra något åt det. Jag missar så jävla mycket.

Nu är det verkligen dags. På riktigt. Har lyckats svulla ocj kräkas igen och nu blir det alldeles för lite sömn pga det och det går bara inte. Från och med nu och fram till min födelsedag så är det avgiftning som gäller, jag skiter i vad det kostar, jag skiter i om det är svårt. Det ska gå. Inga dåliga kolhydrater för min del; inget godis, inga kakor, inget bröd, ingen pasta, ingen müsli, inget alls som innehåller snabba kolhydrater. Jag ska fixa det. Och inget mer "jag ska bara", jag börjar nu.

Herregud... Vi var på väg hem efter att ha sett schlagern hos A, och vi hoppade på vagnen efter att ha köpt lite mat på McDonalds. På vagnen satt en väldigt överförfriskad herre som började prata med Rufs om maten vi köpt. Han ville byta en vinflaska mot en hamurgare. Rufs sade nej men mannen tolererade inte det utan fortsatte tjata när Rufs fortsatte säga nej så drog han fram en sådan där expanderbatong (eller vad det nu heter, en sån där man kan fälla ut iallafall) och hotade med "vänta bara, så får du väl se vad som händer när du går av". Det stod ett gäng killar på vagnen precis där vi satt, och de såg vad som hände och sade till mannen att lugna ned sig. Mannen skulle av på samma ställe som vi och vi tänkte väl att det skulle vara lugnt och att han inte skulle göra något, men så var det inte riktigt. När vi kom av vagnen sprang mannen ikapp oss och slet tag i Rufs jacka och hotade honom med batongen och tog påsen med mat. Jag försökte trycka bort honom och Rufs sa till honom att släppa men han blev bara argare och argare och såg ut som att han skulle slå till med batongen. Då kom de tre killarna från vagnen, de hade sett vad som höll på att hända och hoppade av. Den ena killen högg tag i mannen och tvingade bort honom från Rufs och en annan ringde polisen som sade att de skulle komma. Mannen ville inte ge sig utan skulle hela tiden ge sig på Rufs och slå honom, men killen höll honom borta. Den killen jobbade tydligen som väktare och han var grymt duktig på att "snacka ned" folk, så han lyckades till slut få mannen att vända om och börja gå åt motsatt håll. Väktarkillen sade till oss att gå och att de tre skulle följa efter mannen och se till att polisen tog honom när de kom.

De tre killarna skulle inte ens av på vår hållplats. De är helt fantastiska som inte tvekar utan rycker in och hjälper till. Jag hoppas att de förstod hur tacksamma vi var.

Hoppas att den jävla idioten faktiskt blev tagen av polisen. Han hade elaka ögon, på riktigt, och jag tror att om de tre killarna inte kommit hade det blivit bra mycket våldsammare eftersom han troligen inte hade tvekat över att slå och då hade vi inte haft något annat val än att försvara oss. Visserligen såg han knappt mig, han var bara grymt arg på Rufs av någon anledning, men jag hade inte kunnat stå bredvid och låta Rufs slåss själv. Jag hade slagits för allt jag är värd, garanterat. Jag kanske inte hade gjort det om jag varit ensam, då hade jag nog varit för rädd, men när det gäller någon jag älskar så är jag inte rädd. Ingen ska få göra Rufs illa.

Är sådana där vapen som han hade ens lagliga förresten?

Kanske borde vi stannat kvar tills polisen kom, så vi iallafall hade kunnat göra en ordentlig anmälan. Jag tror inte att det hade blivit något vidare hårt straff för honom iofs, men böter för olaga hot eller liknande kanske, vad vet jag. Han borde inte få gå lös, den jävla idioten. Jag vill inte ens tänka på vad som kunde ha hänt, han var stor och hade vapen och han verkade vilja slå mot ansiktet. Fy fan.

Nu ska jag sova, kramas, och vara glad att vi är hela.

Jag har fallit igen. Jag har haft fingrar i halsen. Helt ärligt så vet jag inte ens varför, men jag vet att jag ska låta bli igen imorgon. Det är nog som med rökningen, när jag slutade röka så tänkte jag inte "jag ska aldrig mer ta en cigg", jag tänkte "jag kan ta en cigg senare om jag fortfarande vill". Jag förbjöd inget, därför fungerade det. Med andra ord ska jag tänka "jag kan hetsa en annan gång, om jag fortfarande tycker det är värt det".

Rufs har en grymt bra idé om en hemsida han ska skapa, och det fick mig att börja tänka på Blueskies igen, som jag var på väg att starta 2005. Det skulle vara en hemsida om ätstörningar och jag byggde klart den (nästan alldeles själv!) men sedan så gick den i stöpet samtidigt som mitt förhållande till I. Jag kanske ska ta upp det arbetet igen? Det vore verkligen en bra grej och dessutom så passar det bra nu när arbetet med boken är igång på allvar, de två sakerna kan marknadsföra varandra på något sätt. Jag ska definitivt ge det en rejäl funderare. Mycket av jobbet med sidan är ju redan gjort så det behöver inte bli så svårt... Apropå boken så mailade jag C idag, C som jag var kär i för hundra år sedan när jag först insåg att jag var bisexuell. Jag var tvungen att få hennes godkännande ang. att bli omnämnd i boken, och det var helt okej för henne! Hon måste dock fått en liten chock när jag berättade att jag var riktigt förälskad i henne under en ganska lång tid...men jag hoppas att hon iallafall såg det som lite smickrande. Nu ska jag ta och sova, jag har grym huvudvärk och vill inte sova bort hela dagen imorgon. Jag måste nämligen öva på grund- ters- och kvintlägen på pianot, och även spela en del fiol. Och sjunga. Det gick faktiskt lite bra idag med pianot, trots att jag var trött och förvirrad. Ååååh, vad jag önskar att jag kommer klara av att bli sångpedagog!!!

Nattinatt!

Fick en utmaning av Zihno (som jag för övrigt frukostade med idag och det var sååå roligt att ses igen!!), den går till som följer:

REGLER: Bloggaren skriver 8 fakta/(o-)vanor om sig själv. Den som blir utmanad skrivet ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/(o-)vanor.

* Jag är smått besatt av jämna nummer. Alltid när jag handlar saker som smågodis etc. så måste jag handla dem i jämna antal, annars kommer något hemskt att hända. Det är jag säker på.

* Jag är även besatt av siffran tre och saker till vänster om andra saker... Alltså, om jag ska plocka ned ett glas från en hylla måste jag ta ut de två främre och välja det tredje från den vänstraste raden. Det gäller alla saker.

* Jag har oftast olika strumpor på mig, av ren lathet och för att jag är en förvirrad människa.

* Duschen är den plats där jag tänker allra bäst. Jag kommer på nästan alla mina bra ideér i duschen.

* Jag skulle gå under utan min iPod. Oftast när jag lyssnar på den så låtsas jag att det är jag som sjunger låtarna och känner efter hur det skulle kännas i halsen, eftersom jag är en väldigt sångtekniknördig tjej...

* Det händer att jag sjunger högt för mig själv på bussen, eller att jag börjar skratta högt när jag tänker på något roligt.

* Jag försöker få alla att tro att jag är ganska pedantisk och strukturerad. Det är en ren lögn, och jag är raka motsatsen... Jag panikstädar t.ex. alltid innan jag ska få besök och jag slarvar bort minst en sak om dagen. Dock hittar jag dem oftast där jag lade dem sist.

* Jag får bättre självförtroende när jag har mössa på mig.

Jag måste fundera lite på vilka jag ska utmana... Följer inte så många bloggar så det blir lite svårt... Jag återkommer!

Zihno: Tack för råden idag, du sa ju precis det jag ville höra!!

Först vill jag tacka "It's a secret" för kommentaren! Det var jättefina ord och de stämde så väl, och det känns så bra att någon som inte känner mig har läst och sett och förstått! Dock har jag bestämt mig för att det är sångpedagog jag ska bli och inte sjuksköterska :) Men, jag känner också att jag är på väg någonstans, och jag tror också att den här månaden kommer bli ett helt år, och många fler år där efter. Ibland jagar matdjävulen mig fortfarande, t.ex. idag. Jag har ätit så mycket de senaste dagarna att magen varit konstant svullen (känns det som iallafall) och hela jag har känts äcklig. Då jagar matdjävulen mig, då talar den om för mig att jag kommer känna mig tom om jag bara proppar mig full med mat och kräks som aldrig förr, den säger att jag kan börja om igen om jag gör som den säger. Tidigare har jag alltid gett efter, jag har trott på matdjävulens ord trots att det aldrig fungerat, kroppen har velat överleva och skrikit efter näring (jag har fått i mig bra mycket mer energi än vad jag behöver, men ingen egentlig näring-bara tomma kalorier) och då har jag ätit igen. Och börjat om. Och så har det fortsatt, dag efter dag efter dag under 12 års tid. Men inte nu längre. Nu kan jag stå emot. Jag har klarat det idag, och jag kommer att klara det imorn. Nu börjar jag dessutom min nya, hälsosamma livsstil. Jag kommer inte kalla det för diet, jag kommer kalla det att lägga om livsstilen, för det är precis det det kommer handla om. Jag vill hitta en balans i livet där jag vet vad som är okej och vad som inte är det, en balans mellan mat, träning, sömn, nöjen-allt det där som är viktigt. Jag tror jag vet på ett ungefär hur det ska gå till.

Sång-N och L från min klass var här på kvällen och spelade Buzz, det var trevligt men lite stelt... Jag vet inte varför men det känns som att det ofta blir så när vi har folk hemma och det gör mig så irriterad. Ibland känns det som att allt jag gör blir fel. Jag anstränger mig och försöker göra saker bra så att alla ska bli nöjda och Rufs ska bli stolt över sin flickvän, men jag lyckas bara göra honom arg. Vi bråkade igen när L och N hade gått, och jag börjar undra om det här kommer hålla. Jag vet att det är mitt fel, kanske är det för att jag är så bråkig och oresonlig, för att jag inte kan lyssna på honom och för att jag bara tänker på mig själv, kanske är det för att jag inte har någon social kompetens och för att jag inte kan konversera ordentligt om det som är viktigt. Kanske är det för att jag är för omogen. Kanske är det för att jag börjat tänka tankar som jag inte får tänka. Jag börjar tro att A som jag var tillsammans med förut hade rätt; jag kommer aldrig kunna ha ett normalt förhållande för jag vet helt enkelt inte hur man bryr sig om andra människor. Det enda positiva är att något sådant här hade definitivt triggat en hetsätning tidigare, men inte nu.

Och Duchess, vi får ta och ses en annan dag snart. Det kanske var lika bra att det inte blev ikväll, med tanke på hur den här kvällen slutade här hemma.

Nu ska jag sova lite och ladda för imorgon, det står piano- och sånglektion på schemat.

Usch och fy. Gårdagen var fylld av bråk och gräl, och även om friden lade sig över oss i en alkoholrusig dimma frampå småtimmarna så avslutades det hela med att Rufs skrek åt mig och jag tvingade mig själv till sömns för att jag inte orkade lyssna... Imorse var allt bra, iallafall till en början, men sedan så kom vi igång igen och vi var nog taskigare än någonsin mot varandra. Nu minns jag inte ens hur det började, troligen med någon löjlig bagatell, och nu är allt bra igen. Jag vet att jag betett mig som en idot, och jag vet nog även varför. Det enda jag inte vet är hur jag ska stoppa det, om jag ens ska försöka stoppa det? Jag kanske bara måste finna en balans, en balans där varken jag eller någon annan blir sårad och där jag kan njuta av allt underbart utan att egentligen göra fel.. om det går? Jag svamlar. Ursäkta.

Har ätit pizza och kladdkaka idag, och igår natt blev det nattamat på Burger King. Fortfarande ingen kräkning eller ångest, och jag tror att jag snart är redo för att ta tag i kosten och göra något bra för mig själv. Nu äter jag allt, och försöker lära mig att känna vad jag behöver och vill ha. Äta pizza och godis är inte bra, men det är fantastiskt att jag klarar det!! Därför tänker jag inte få dåligt samvete, jag tänker bara vara stolt!! 27 dagar utan hets och kräkning!! Jag sade det till M, och hon upplyste mig om att det faktiskt är nästan en hel månad. En hel månad!!! Det är skithäftigt, så grymt coolt att jag knappt tror det själv. Och det coolaste är att jag inte har gått upp i vikt. Inte ned heller (vilket inte är så konstigt), men det visar iallafall att jag faktiskt kan äta utan att bli tjockare! Det visste jag ju naturligtvis redan innan, men det är skönt att få bevisa det för mig själv.

Nu ska jag sova.