Tillbaka.
Jag är tillbaka. Jag bloggar på mitt andra ställe också, men det här är min ocensurerade ordbajsarblogg som jag har saknat, och därför tänker jag stanna kvar här. Jag behöver få skriva som jag vill, och inte klä mina ord för att de ska passa andra. Jag är inte tillräckligt färdig med ätstörningen för att inte fläka ut den till allmän åskådan i bloggvärlden. Det bor fortfarande ett monster i mig.
Idag är en sådan där dag när jag inte klarar av spelet som jag ibland t.o.m. glömmer är ett spel. Det är en sådan dag när jag inte orkar vara den friska, glada förlovade tjejen som ler och är gullig och säger rätt saker, det är en sådan dag när jag är en riktig bitch och är otrevlig mot alla omkring mig och fräser och spottar på alla som kommer nära. Och när jag har sådana dagar måste jag få skriva, ocensurerat.
Jag har fått hjärtproblem av min bulimi och om 2 veckor får jag en pacemaker inopererad eftersom jag drabbats av arytmi. Är konstant trött och yr och undrar ungefär vid vilken kräkning det var som retledningssystemet började missbedöma sina elimpulser och AV-knutan fick sin skada. Troligen länge sedan, eftersom de såg symptomen första gången 2004 men det glömdes bort i och med en missad remiss från Södersjukhuset och lathet från min sida eftersom jag aldrig följde upp det. Nu får jag iallafall min pacemaker, men jag kommer säkert fortsätta strula med maten ändå.
Varje kväll. Varje kväll äter jag sjukt mycket mat och kräks i smyg när jag säger att jag ska duscha. Eller ja, jag kräks samtidigt som jag duschar snarare. Det låter mindre då. Problemet är bara att jag inte spyr direkt, jag kan svulla i timmar för att sedan kräkas så gott det går. Följden blir svullen kropp och viktuppgång. Sakta men säkert antar jag formen av en klump, hur nu en sådan ser ut. Någonstans i mitt sjuka huvud, oftast direkt efter en kräkning, bestämmer jag mig för att efter pacemaker-implantatet ska jag skärpa mig. Jag ska träna igen, jag ska lära mig att äta, jag ska.... Jag ska massa saker som jag inte kommer klara av att göra eftersom det faktiskt är snudd på omöjligt att besegra bulimi på egen hand. Jag fyller 25 i Mars. Jag kan inte säga att jag inte har kommit någonstans i livet för jag har klättrat en bra bit efter att ha kört mig själv i botten först, jag är sambo och förlovad, jag läser in mina betyg (om än med skyhög frånvaro p.g.a. sjukhusvistelse och läkarbesök) och jag vet (nästan) vad jag vill med mitt liv, men jag har ändå kastat bort så mycket på den här jävla ätstörningen. Jag blev sjuk när jag fyllde 12, i Mars har ätstörningen fått mer än halva mitt liv och inte en dag har gått utan dess närvaro. Det är otroligt, på ett mycket tragiskt och dåligt sätt. Jag borde göra något åt det, jag vet bara inte hur.
Jag borde verkligen sova nu, men ångesten sitter bredvid mig i soffan och flåsar mig i nacken, inte ens Rufshjärtas (ja, han kallas så, min käre sambo) lugna andetag kan få mig på andra tankar. Jag vill inte ligga tätt intill inatt, jag vill slåss mot monster, slåss mot dem med rakblad och knivar trots att jag vet att jag aldrig kommer vinna. Ändå måste jag lägga mig för vi ska upp tidigt och handla nyårsmat till festen vi ska ordna. Fejkad närhet. Jag vill ha fejkad närhet inatt. Sådan jag fick under de vackra takstukaturerna en gång för hundra år sedan.
Hittade en gammal karta med Atarax och tog två, tänkte att det kanske var bättre än inget för att lindra ångesten men jag vet ju att de inte hjälper mig ett skit. Tryckte ju en hel karta en gång och det enda jag fick för det var en ambulansfärd, en dyr sjukhusräkning och ett gäng misstänksamma blickar från vårdpersonalen.
Well well, ska ta tjuren vid hornen och krypa ned under täcket.
Godnatt, och välkommen tillbaka till mig.
Idag är en sådan där dag när jag inte klarar av spelet som jag ibland t.o.m. glömmer är ett spel. Det är en sådan dag när jag inte orkar vara den friska, glada förlovade tjejen som ler och är gullig och säger rätt saker, det är en sådan dag när jag är en riktig bitch och är otrevlig mot alla omkring mig och fräser och spottar på alla som kommer nära. Och när jag har sådana dagar måste jag få skriva, ocensurerat.
Jag har fått hjärtproblem av min bulimi och om 2 veckor får jag en pacemaker inopererad eftersom jag drabbats av arytmi. Är konstant trött och yr och undrar ungefär vid vilken kräkning det var som retledningssystemet började missbedöma sina elimpulser och AV-knutan fick sin skada. Troligen länge sedan, eftersom de såg symptomen första gången 2004 men det glömdes bort i och med en missad remiss från Södersjukhuset och lathet från min sida eftersom jag aldrig följde upp det. Nu får jag iallafall min pacemaker, men jag kommer säkert fortsätta strula med maten ändå.
Varje kväll. Varje kväll äter jag sjukt mycket mat och kräks i smyg när jag säger att jag ska duscha. Eller ja, jag kräks samtidigt som jag duschar snarare. Det låter mindre då. Problemet är bara att jag inte spyr direkt, jag kan svulla i timmar för att sedan kräkas så gott det går. Följden blir svullen kropp och viktuppgång. Sakta men säkert antar jag formen av en klump, hur nu en sådan ser ut. Någonstans i mitt sjuka huvud, oftast direkt efter en kräkning, bestämmer jag mig för att efter pacemaker-implantatet ska jag skärpa mig. Jag ska träna igen, jag ska lära mig att äta, jag ska.... Jag ska massa saker som jag inte kommer klara av att göra eftersom det faktiskt är snudd på omöjligt att besegra bulimi på egen hand. Jag fyller 25 i Mars. Jag kan inte säga att jag inte har kommit någonstans i livet för jag har klättrat en bra bit efter att ha kört mig själv i botten först, jag är sambo och förlovad, jag läser in mina betyg (om än med skyhög frånvaro p.g.a. sjukhusvistelse och läkarbesök) och jag vet (nästan) vad jag vill med mitt liv, men jag har ändå kastat bort så mycket på den här jävla ätstörningen. Jag blev sjuk när jag fyllde 12, i Mars har ätstörningen fått mer än halva mitt liv och inte en dag har gått utan dess närvaro. Det är otroligt, på ett mycket tragiskt och dåligt sätt. Jag borde göra något åt det, jag vet bara inte hur.
Jag borde verkligen sova nu, men ångesten sitter bredvid mig i soffan och flåsar mig i nacken, inte ens Rufshjärtas (ja, han kallas så, min käre sambo) lugna andetag kan få mig på andra tankar. Jag vill inte ligga tätt intill inatt, jag vill slåss mot monster, slåss mot dem med rakblad och knivar trots att jag vet att jag aldrig kommer vinna. Ändå måste jag lägga mig för vi ska upp tidigt och handla nyårsmat till festen vi ska ordna. Fejkad närhet. Jag vill ha fejkad närhet inatt. Sådan jag fick under de vackra takstukaturerna en gång för hundra år sedan.
Hittade en gammal karta med Atarax och tog två, tänkte att det kanske var bättre än inget för att lindra ångesten men jag vet ju att de inte hjälper mig ett skit. Tryckte ju en hel karta en gång och det enda jag fick för det var en ambulansfärd, en dyr sjukhusräkning och ett gäng misstänksamma blickar från vårdpersonalen.
Well well, ska ta tjuren vid hornen och krypa ned under täcket.
Godnatt, och välkommen tillbaka till mig.
