Bluenote

Fattar de inte att jag är precis samma tjej som de en gång lärde känna, bara det att jag mår dåligt just nu?

Jag vill inte förlora de jag älskar mest av allt, men jag tror att det redan är gjort.

Jag måste härifrån en stund, känner mig ovälkommen och oönskad i mitt eget hem. Som att jag är det lilla, trotsiga barnet som ingen vill veta av och som bara är i vägen.

Ska snart åka iväg till M och dricka vin och ha mysigt, är nervös som vanligt eftersom det kommer vara folk där som jag inte känner. Har ingen lust egentligen men jag gör det ändå för det är bättre än att sitta här och uggla.

Vågen visade 67.7 imorse, vägen mot 49 har börjat. Synd bara att jag redan fuckat upp det idag.

Dock gör jag så gott jag kan för att inte låta det få alltför stora konsekvenser, imorgon finns dock inget mer som hindrar mig. På riktigt. 

Kvällen igår var fin, riktigt fin. Var ute å käkade med N, Jobb-M och hennes väninna J på en thairestaurant i Linnéstaden, efter det ville tjejerna ta en öl och favoritstället är det enda stället jag känner till som är anpassat för funktionshindrade så det blev dit vi begav oss. N åkte bakpå permobilen hela vägen dit och vi skrattade så vi tjöt, de här två tjejerna förgyller mitt liv! På ett äkta och underbart sätt.

Hur som helst så var vi enda gästerna på Favoritstället och T kom ner och satte sig med oss, vi snackade massa skit och hade det hur mysigt som helst verkligen!

Jag fick ta plats i baren och blanda drinkar och givetvis blev jag otäckt nervös av T's kunnande och hans närvaro så jag var nära att fucka upp allt...

Blev dock ett par riktigt fina drinkar faktiskt.

Dagens fråga: Finns du (jag) på riktigt?

Svar: Jag tror det... 

Jag svarade lite för fort för att det skulle vara sant.

Det verkar inte vara det lättaste.

Läkaren jag fick träffa bagatelliserade bara mina problem och fick mig att känna mig som den mest själviska och mest löjliga människan i hela världen, men samtidigt som jag kände så så blev jag också rädd. Rädd för att allt det där han radade upp som han påstog är livet, såsom skaffa barn, köpa hus, köpa bil osv, inte tillhör mig.

Det känns inte som att jag någonsin kommer få uppleva alla de sakerna, visst, de flesta gör det men faktiskt inte alla.

Jag tror ju inte ens att jag kommer få leva så länge!

Nu sitter jag här igen, med magen full av mat och dryck som jag snart ska gå för att göra mig av med.

Stoppa de äckliga fingrarna djupt ned i den sargade halsen och  spy upp en gråbrun blandning av ångest och kalorier... Jag orkar inte så mkt längre!

Jag vet ju att det finns så mkt mer att uppleva, och jag vet också att det troligen mest är jag själv som hindrar mig från alla de sakerna...men jag vet ju inget annat!

Visst, jag kanske lever mer nu än jag har gjort förut, men varför känns det inte så då?

Förut kändes det som att jag alltid gick runt och förberedde mig på att livet skulle börja, nu känns det istället som att jag redan har missat chansen och som att det är alldeles för sent. Är det för sent?

Kommer jag någonsin känna lycka? Kommer jag någon gång få vakna utan att börja hata i samma stund jag slår upp ögonen?

Jag vet ju att det kommer bli likadant imorgon, jag kommer att ge upp redan innan jag slår upp ögonen.

Jag vill inte detta mer. Låt mig få leva, snälla.

Slutade med för mkt mat, godis och chips som vanligt, som jag snart ska göra mig av med igen.

Ärligt talat, bulimi är ett jävla helvete. Särskilt numera när det har tagit över allt jag är och allt jag vill vara. Jag bara förstör för mig själv genom att vräka i mig mat och sedan spy upp den igen. Oftast kan jag ju inte spy på en gång heller eftersom det är alldeles för misstänksamt, eller så kan jag det men jag orkar inte för att jag inte tycker det är någon idé... Jag vet faktiskt inte.

Är det någon idé? Ska jag försöka kämpa, eller ska jag vakna varje dag med känslan av att redan ha gett upp? Jag tror nästan att det är så...

Jag är 23 år gammal nu, jag är inte 17 längre och jag kommer knappast bli yngre heller. Det finns ju inte en chans att jag kan förverkliga de drömmar jag faktiskt har.

Jag har ju inte ens gått gymnasiet! Hur ska jag då lyckas med allt jag vill?! Jag vill ju gå på musikhögskolan t.ex., men inte när jag är 30 år! 

Jag orkar inte skriva mer... världen är för mkt för mig idag.

Jag har så mkt jag vill skriva, men jag vet inte hur personlig man kan vara på en sådan här sida? Jag vill ju vara personlig, och jag vill ju att folk ska läsa, men hur ska jag kunna vara personlig utan att avslöja för mkt? Jag vet faktiskt inte... Antar att jag får klura lite på det där.

Det har varit en seg dag idag, rep i förmiddags och sedan slötittande på film och sushi till middag...festen igår tog hårt. Inte bakfull, men däremot trött som ett as!

Jag är förvirrad, som att det vore ngt nytt... Jag vet inte vad jag vill eller vad jag ska göra, känns som vanligt som att jag inte har någon strategi eller struktur. Inte alls faktiskt, vad det än gäller.

Jag borde gå och lägga mig och sova tror jag, trött efter gårdagens nattliga äventyr som dock blev väldigt trevliga tillslut... 

Imorgon är det nya tag. Igen. Som varje dag... Och som det aldrig blir, trots att jag lovar och lovar och lovar... När ska det ta slut?

Och som grädde på moset undrar jag om jag ska våga fråga om hon den vackraste av alla vill ta en fika... I vänskapligt syfte, förstås, men ändå en fika. Hon försvinner från mig snart, och jag vill inte det. Den högsta längtan och största inspirationen någonsin.

Jag hoppas att hennes ord hon sa nu i veckan var äkta, annars blir jag verkligen ledsen.

Hon kanske inte ens vill ta en vänskaplig fika? Jag vet inte... 

Jag ska fråga... Eller ska jag det? Min anledning till att fråga kanske inte ens kommer fungera, det vet jag inte. Det vet jag snart.

Jag är patetisk, jag vet. Men kärlek gör en patetisk, så det får vara tillåtet!

Godnatt!