Tillbaka.
Jag är tillbaka. Jag bloggar på mitt andra ställe också, men det här är min ocensurerade ordbajsarblogg som jag har saknat, och därför tänker jag stanna kvar här. Jag behöver få skriva som jag vill, och inte klä mina ord för att de ska passa andra. Jag är inte tillräckligt färdig med ätstörningen för att inte fläka ut den till allmän åskådan i bloggvärlden. Det bor fortfarande ett monster i mig.
Idag är en sådan där dag när jag inte klarar av spelet som jag ibland t.o.m. glömmer är ett spel. Det är en sådan dag när jag inte orkar vara den friska, glada förlovade tjejen som ler och är gullig och säger rätt saker, det är en sådan dag när jag är en riktig bitch och är otrevlig mot alla omkring mig och fräser och spottar på alla som kommer nära. Och när jag har sådana dagar måste jag få skriva, ocensurerat.
Jag har fått hjärtproblem av min bulimi och om 2 veckor får jag en pacemaker inopererad eftersom jag drabbats av arytmi. Är konstant trött och yr och undrar ungefär vid vilken kräkning det var som retledningssystemet började missbedöma sina elimpulser och AV-knutan fick sin skada. Troligen länge sedan, eftersom de såg symptomen första gången 2004 men det glömdes bort i och med en missad remiss från Södersjukhuset och lathet från min sida eftersom jag aldrig följde upp det. Nu får jag iallafall min pacemaker, men jag kommer säkert fortsätta strula med maten ändå.
Varje kväll. Varje kväll äter jag sjukt mycket mat och kräks i smyg när jag säger att jag ska duscha. Eller ja, jag kräks samtidigt som jag duschar snarare. Det låter mindre då. Problemet är bara att jag inte spyr direkt, jag kan svulla i timmar för att sedan kräkas så gott det går. Följden blir svullen kropp och viktuppgång. Sakta men säkert antar jag formen av en klump, hur nu en sådan ser ut. Någonstans i mitt sjuka huvud, oftast direkt efter en kräkning, bestämmer jag mig för att efter pacemaker-implantatet ska jag skärpa mig. Jag ska träna igen, jag ska lära mig att äta, jag ska.... Jag ska massa saker som jag inte kommer klara av att göra eftersom det faktiskt är snudd på omöjligt att besegra bulimi på egen hand. Jag fyller 25 i Mars. Jag kan inte säga att jag inte har kommit någonstans i livet för jag har klättrat en bra bit efter att ha kört mig själv i botten först, jag är sambo och förlovad, jag läser in mina betyg (om än med skyhög frånvaro p.g.a. sjukhusvistelse och läkarbesök) och jag vet (nästan) vad jag vill med mitt liv, men jag har ändå kastat bort så mycket på den här jävla ätstörningen. Jag blev sjuk när jag fyllde 12, i Mars har ätstörningen fått mer än halva mitt liv och inte en dag har gått utan dess närvaro. Det är otroligt, på ett mycket tragiskt och dåligt sätt. Jag borde göra något åt det, jag vet bara inte hur.
Jag borde verkligen sova nu, men ångesten sitter bredvid mig i soffan och flåsar mig i nacken, inte ens Rufshjärtas (ja, han kallas så, min käre sambo) lugna andetag kan få mig på andra tankar. Jag vill inte ligga tätt intill inatt, jag vill slåss mot monster, slåss mot dem med rakblad och knivar trots att jag vet att jag aldrig kommer vinna. Ändå måste jag lägga mig för vi ska upp tidigt och handla nyårsmat till festen vi ska ordna. Fejkad närhet. Jag vill ha fejkad närhet inatt. Sådan jag fick under de vackra takstukaturerna en gång för hundra år sedan.
Hittade en gammal karta med Atarax och tog två, tänkte att det kanske var bättre än inget för att lindra ångesten men jag vet ju att de inte hjälper mig ett skit. Tryckte ju en hel karta en gång och det enda jag fick för det var en ambulansfärd, en dyr sjukhusräkning och ett gäng misstänksamma blickar från vårdpersonalen.
Well well, ska ta tjuren vid hornen och krypa ned under täcket.
Godnatt, och välkommen tillbaka till mig.
Idag är en sådan där dag när jag inte klarar av spelet som jag ibland t.o.m. glömmer är ett spel. Det är en sådan dag när jag inte orkar vara den friska, glada förlovade tjejen som ler och är gullig och säger rätt saker, det är en sådan dag när jag är en riktig bitch och är otrevlig mot alla omkring mig och fräser och spottar på alla som kommer nära. Och när jag har sådana dagar måste jag få skriva, ocensurerat.
Jag har fått hjärtproblem av min bulimi och om 2 veckor får jag en pacemaker inopererad eftersom jag drabbats av arytmi. Är konstant trött och yr och undrar ungefär vid vilken kräkning det var som retledningssystemet började missbedöma sina elimpulser och AV-knutan fick sin skada. Troligen länge sedan, eftersom de såg symptomen första gången 2004 men det glömdes bort i och med en missad remiss från Södersjukhuset och lathet från min sida eftersom jag aldrig följde upp det. Nu får jag iallafall min pacemaker, men jag kommer säkert fortsätta strula med maten ändå.
Varje kväll. Varje kväll äter jag sjukt mycket mat och kräks i smyg när jag säger att jag ska duscha. Eller ja, jag kräks samtidigt som jag duschar snarare. Det låter mindre då. Problemet är bara att jag inte spyr direkt, jag kan svulla i timmar för att sedan kräkas så gott det går. Följden blir svullen kropp och viktuppgång. Sakta men säkert antar jag formen av en klump, hur nu en sådan ser ut. Någonstans i mitt sjuka huvud, oftast direkt efter en kräkning, bestämmer jag mig för att efter pacemaker-implantatet ska jag skärpa mig. Jag ska träna igen, jag ska lära mig att äta, jag ska.... Jag ska massa saker som jag inte kommer klara av att göra eftersom det faktiskt är snudd på omöjligt att besegra bulimi på egen hand. Jag fyller 25 i Mars. Jag kan inte säga att jag inte har kommit någonstans i livet för jag har klättrat en bra bit efter att ha kört mig själv i botten först, jag är sambo och förlovad, jag läser in mina betyg (om än med skyhög frånvaro p.g.a. sjukhusvistelse och läkarbesök) och jag vet (nästan) vad jag vill med mitt liv, men jag har ändå kastat bort så mycket på den här jävla ätstörningen. Jag blev sjuk när jag fyllde 12, i Mars har ätstörningen fått mer än halva mitt liv och inte en dag har gått utan dess närvaro. Det är otroligt, på ett mycket tragiskt och dåligt sätt. Jag borde göra något åt det, jag vet bara inte hur.
Jag borde verkligen sova nu, men ångesten sitter bredvid mig i soffan och flåsar mig i nacken, inte ens Rufshjärtas (ja, han kallas så, min käre sambo) lugna andetag kan få mig på andra tankar. Jag vill inte ligga tätt intill inatt, jag vill slåss mot monster, slåss mot dem med rakblad och knivar trots att jag vet att jag aldrig kommer vinna. Ändå måste jag lägga mig för vi ska upp tidigt och handla nyårsmat till festen vi ska ordna. Fejkad närhet. Jag vill ha fejkad närhet inatt. Sådan jag fick under de vackra takstukaturerna en gång för hundra år sedan.
Hittade en gammal karta med Atarax och tog två, tänkte att det kanske var bättre än inget för att lindra ångesten men jag vet ju att de inte hjälper mig ett skit. Tryckte ju en hel karta en gång och det enda jag fick för det var en ambulansfärd, en dyr sjukhusräkning och ett gäng misstänksamma blickar från vårdpersonalen.
Well well, ska ta tjuren vid hornen och krypa ned under täcket.
Godnatt, och välkommen tillbaka till mig.
Ett ledset inlägg.
Fan. Idag har jag bara ätit. Ätit, ätit och ätit. Onyttiga saker och nu äter jag nötter. Vad jag är bra...not.
Det är måndag imorn, imorn är det inget vräkande, no fuckin way!! Egentligen vill jag vräka nu men det går inte eftersom klockan är mitt i natten, och en taxi till stan för att lägga pengar på vräkmat känns mindre lockande.
Jag ska fasta så in i helvete en vecka nu, verkligen. Det enda undantaget är den eventuella daten på tisdag, eller umgåsningen som vi hellre kallar det för både han och jag. Jag vill egentligen träna imorn men jag vet inte om jag hinner för jag ska städa så in i helvete eftersom Sång-N kommer hit på eftermiddagen. Vill dock verkligen träna, iallafall litegrann. Ska försöka hinna med lite styrketräning och 20 min kondition eller något åt det hållet iallafall.
Det är inte likt mig att inte träna, jag trivs inte alls med det.
Tänkte skriva massa besvikna saker om mitt musicerande (eh? Det kan inte stavas så...) men jag orkar inte.
Jag ska gömma mig bakom en bok nu istället.
1500 kr
Har jag hetsätit upp på 2 dagar. Det är verkligen sjukt och den här sjukdomen har tagit oanade proportioner.
Insåg även idag hur äckligt det är att spy på vanligt sätt, dvs när man inte framkallar kräkningen själv, jag hade en vääääldigt kort släng av magsjuka eller liknande men spydde bara en gång på toalett inne i stan och en gång när jag kom hem. Mådde jättekonstigt i ett par timmar och sov lite men sedan kändes det bättre igen. Weird.
Egentligen skulle jag ha städat i Gamlestan imorn men jag har alldeles för mkt ångest för att genomföra ngt sådant, hur det ser ut här hemma ger mig mer ångest och imorn måste jag hitta energi till att göra iordning här. Behöver inte bli fint, bara rent och städat. Inte massa grejjer överallt. Ska köpa mopp och städa som fan tänkte jag.
Jag vet att när jag har saker ordnat omkring mig är det lättare att fokusera så därför MÅSTE jag hitta energin igen. Måste!
Särskilt nu när jag hetsat upp hela min lön på två dagar... då måste jag verkligen för det blir väldigt mkt hemmavarande denna månad.
Min ångest börjar torna upp sig mer och mer här och jag borde verkligen sova lite om det går. Morgondagen gör mig nervös, och då särskilt kvällen.
Som fan, faktiskt.
Natt.
Fel, fel, fel
Fel har denna dagen varit. Hets och ångest och fan och hans moster.
Nu tar jag min begynnande migrän och åker hem till E och kollar på film.
Hon är förkyld och jag tänker skämma bort henne med godis och sällskap och låtsas att det finns en normal själ i denna hetssvullna kropp.
Imorgon är en annan dag... *sjunger för att övertyga mig själv*
Det skulle inte handla om dig, men nu gör det det ändå.
Det är ganska intressant, hur allting kan vända på ungefär två sekunder. Från att ha varit en hyfsat bra dag trots hetsande och skit nu när jag kom hem så har det ändå känts okej, hoppfullt, nästan lite fint stundtals.
Jag har gjort saker som varit bra, bestämt mig för att överleva, för att klara mig, för att vinna kriget. Betalat skulder och handlar mat till djuren, planerat ut hur jag ska göra för att göra saker och ting bra igen, funderat över om jag kan bli en sådan där som man kan älska. Som någon kan älska, någongång.
Sedan vänder allting och tårarna rinner längs med kinden och min älskade lilla katt tittar på mig precis som att han vill säga att han iallafall tycker om mig, vad för andra hemska saker jag än gjort.
Jag känner mig som världens sämsta människa, på riktigt. Jag fattar inte hur det har kunnat gå så här fel! Jag har aldrig någonsin velat någon illa, aldrig, aldrig, aldrig. Det blev bara fel.
Och nu sitter han där, inte alls så långt ifrån mig egentligen, och hatar mig för att jag mer eller mindre förstört hans liv! Jag som inte ens ville något illa!
Han förklarar inget, säger inget, berättar inget. Säger att det kan skada andra om han berättar för mig vad det är jag har gjort, och just den delen förstår jag mig inte på riktigt.
Det här kommer inte bli ett sammanhängande inlägg så den stackare som eventuellt läser kanske får det kämpigt...jag ber om ursäkt..
Jag önskar att jag kunde krypa tillbaka in i mig själv igen, att jag kunde bli den där hårda och kalla tjejen som jag var när jag var yngre. Hon som inte brydde sig, som var självständig, som inte behövde kärlek, närhet eller omtanke utan nöjde sig med fysiska förbindeleser och en famn att vila ut i mellan varven. Åh, jag önskar att jag kunde bli hon igen!!
De kallade mig för Isdrottningen, för att jag var så svår att komma åt, så svår att komma nära. Släpper man ingen nära kan man inte heller bli sårad. Jag tror inte att man kan såra någon heller faktiskt, om man inte släpper dem nära inpå.
Men, jag hittar henne ingenstans! Isdrottningen alltså. Hon verkar vara död.
Jag vet inte vem som till slut tog livet av henne men jag tror att det var I. Han smälte all den där isen med sitt varma, varma hjärta och sedan dess har muren liksom aldrig blivit lika tjock igen.
Om jag bygger upp den igen kan jag inte såra någon mer.
Jag känner mig så smutsig, så elak, så falsk, och jag vet inte om det finns något jag kan göra åt det för jag förstår inte exakt vad det är jag gjort och han vill inte tala om det för mig. Han KAN inte tala om det, för då far någon annan illa.
Jag har sagt upp kontakten med N och L. No more band for me, och det suger. Det är inte för att jag inte vill spela, eller för att jag inte tycker om dem. Jag vill spela, och jag tycker om dem så in i helvete mycket. N har varit och kommer att förbli min bästa vän och troligtvis kommer det inte att finnas någon annan vän i mitt liv som någonsin kommer komma att betyda mer än vad han gör. Jag tänkte på det tidigare idag, hur jävla lyckligt lottad jag varit som hittat vänner som N. Han fick ta all min skit när vi bodde i Gamlestan och jag inte fattade hur egoistisk jag var och hur illa jag behandlade andra. Han fick lida för att jag mådde dåligt. Han fick lida för att jag njuter av att plåga och göra andra människor illa skulle vissa säkert säga men det är inte så! Det är verkligen, verkligen inte så...
Men, oavsett vad så har N funnits där. Min älskade vän. Viktigare än någon annan vän.
Och nej, jag glömmer inte bort L för att jag skriver så. Hon är också viktig, sjukt viktig. Och fin och bra på alla sätt och vis, och vi skrattar nästan alltid när vi umgås, även om vi inte umgås så ofta numera men när vi väl gör det så fattar jag hur mycket jag saknar henne mellan gångerna.
Och N och L är fina tillsammans. Jag är glad att det blev de två, tillslut, efter mycket om och men.
Jag önskar dem lycka, jag vill att de ska ha det bra, jag vill att de ska fortsätta vara tillsammans och vara fina ihop!
Och jag vill inte förstöra mer. För det är kanske så som han säger, att jag bara tänker på mig själv. Att jag inte har någon som helst medkänsla eller konsekvenstänkande och att allt alltid ska kretsa kring, mig, mig, mig.
Jag är rädd, så fruktansvärt rädd. Mycket mer rädd än jag någonsin var där under det gröna täcket ute i Torslanda i ett annat liv för minst 100 år sedan. Mycket mer rädd.
Han säger att det kan skada andra! På vilket sätt då?
Har jag skadat någon annan?
Jag är rädd för sanningen, men ändå så vill jag på något sätt veta. Jag vill inte blunda mer, vill inte ducka, springa och gömma mig längre. Jag skiter i om sanningen gör ont, jag får den hellre kastad i ansiktet så att jag faller en gång för alla.
Jag borde hålla mig borta från alla de som betyder något för mig, det värsta är att då har jag ingen kvar. Ingen alls.
Fan, det gör så ont!!!
NÅGOT SENARE:
Har pratat i telefon med honom, och allt har blivit ännu mer fel. Jag förstår att han var arg. Dock är det inte riktigt så som han fick det att låta, eller som någon annan fått det att låta eller hur det nu blir.
Jag har aldrig sagt de där sakerna, däremot har jag sagt att jag tyckt att han antytt dessa saker men det är en jävla skillnad på att "tycka att någon antyder" och att faktiskt veta.
Jag har aldrig vetat och heller aldrig sagt att jag vetat.
Han har varit rädd för mig, och jag för honom. Jag ÄR rädd för honom, men inte för att han ska skada mig fysiskt på något sätt. Det finns värre sätt att skada mig på. Fysiskt är nog det lindrigaste om jag ska vara ärlig, vad man än gör.
Det värsta är att jag fattar nu, jag fattar att jag måste väcka den där jävla Isdrottningen igen. Just när jag börjat se världen i färg mellan varven och börjat känna saker igen så måste jag väcka liv i satmaran så hon får ta över min kropp igen.
Hård och kall var det. Inte visa något. Inte för någon.
Inte skriva, inte spela, inte måla, inte prata, inte vara nära. Inte sjunga. Jag tror inte att jag klarar att sjunga utan att allt kokar över.
För det är nu jag får lägga det på hög, stapla känslor och outdelade kyssar på hög, dra på mig skygglapparna och bara gå, gå, gå.
Men ikväll, ikväll får jag gråta. Ikväll får jag skrika och vara precis så ledsen som jag egentligen skulle vilja vara och jag får sakna och älska precis så mycket som mitt alldeles för lilla hjärta tillåter.
Jag får säga att jag önskar att allt vore annorlunda, jag får säga att det där lilla överfulla hjärtat rusade i dubbel fart igår när jag skulle försöka sjunga och du satte dig precis så att du hamnade mitt i mitt synfält. Orden som redan från början var dina ville nästla sig in under din skjorta och in i ditt hjärta men vibrationerna från mina stämband var för svaga för att du skulle höra tror jag. Tonerna höll inte hela vägen. Tonerna har aldrig hållit hela vägen när det kommer till oss två.
Det blev inga vackra sånger, darling, det blev två sönderspelade solon i olika tonarter som klingar ganska falskt ihop men är ganska spännande om man lyssnar på håll.
Jag tror jag börjar kunna dina toner utantill, och jag hade så gärna velat nynna dem med dig men jag vet inte hur jag ska placera dem för att få det rätt och du ligger hela tiden ett par takter före mig. Jag vet inte ens om du märker det själv, hur vi hamnar i otakt och tappar bort noterna till sången som skulle varit vår.
Men du, tro mig... Jag har inte glömt bort hur dina nyckelben låter mot iskalla fingertoppar och jag vet att jag, precis som man säger sig kunna höra havets brus i en snäcka, kan höra vibrationerna av din hand mot mitt huvud.
Vi kunde ha blivit musik.
Nu måste jag stänga dig ute. Eller ja, du vill ju inte ens finnas där i mitt inre men du har liksom funntis där ändå.
Jag hatar att jag aldrig vet säkert när något är sista gången. Visst, jag anade sist att det kanske var sista gången, jag försökte memorera känslor och dofter men det räckte inte.
Jag skulle ha hållit om dig lite hårdare. Jag skulle viskat saker i ditt öra så du hade fått höra dem, även om du sov och inte visste vad det var du hörde.
Och du, jag vet att vi inte hade blivit någon hitlåt även om allt detta inte hade hänt. Vi tillhör liksom olika genres du och jag. Jag är en långsam visa i moll, du är en hel symfoniorkester.
Jag vet inte om jag kan skriva mycket mer nu. Jag pratar med en K på msn som kommenterat här på bloggen.
Jag känner henne inte men det räcker med att jag känner igen det hon berättar om sin bulimi.
Det gör mig så ledsen att det finns andra som har det som jag, jag vill inte att det ska vara så och kunde jag skulle jag vilja hjälpa henne och alla andra som mår dåligt.
Ska prata lite mer med henne och Elwah nu tänkte jag. Sedan får vi se om det blir sömn eller om det blir till att vara vaken fram tills psykakuten öppnar. Mediciner. Yes please.
Hej.
Bara massa negativt skit.
Jag orkar verkligen inte skriva ngt långt inlägg idag. Är sjukt trött och om jag fick välja skulle jag sova bort hela morgondagen. Dessvärre går ju inte det då jag har klubben imorn kväll, vilket iofs ska bli roligt. Tror jag.
Jag trodde att jag hittat alla mina borttappade saker men det hade jag visst inte gjort, min plånbok med allt innehåll är spårlöst borta och det är inte jättebra. Förhoppningsvis ligger den någonstans i röran här hemma men den kan ärligt talat vara vart som helst. Jag har ingen koll på något alls längre!!
Det är skrämmande. De som vet att jag jobbar som personlig assistent kanske undrar hur jag klarar av att hjälpa någon annan när jag inte ens klarar av att ta hand om mig själv, men svaret där är enkelt faktiskt. Jag bryr mig om M, jag älskar henne t.o.m. och jag vill att hon ska ha det så bra det bara går. Om jag kan bidra till den braigheten så gör jag gärna det.
Mig själv däremot skiter jag i. Tycker inte om mig och därför orkar jag inte bry mig och det är så sjukt, sjukt korkat!!
Jag måste ändra på det, allt kan inte längre kretsa kring mat och ångest och vikt för det förstör precis allt i mitt liv. Relationer, karriär, framtid, allt!
Jag ska börja med något som är enkelt tror jag, men som känns som ett oöverstigligt hinder just nu. Att göra iordning här hemma. Har fan inte ens en golvmopp! Det ska jag köpa, first thing när lönen kommer och jag har klurat ut hur jag ska nå mina pengar utan vare sig kort eller leg...
På fredag ska jag dessutom till Gamlestan och städa i lägenheten där och sedan är det förhoppningsvis slut på allt bråk om den lägenheten. Bortsett ifrån att jag troligen kommer få betala upp emot 50.000 kr som jag inte har. Jag måste klura ut något bra sätt att ta mig ur det där. Jag vill ju göra rätt för mig men det verkar inte gå så bra.
Usch, nu blev jag alldeles ångestig igen.
Jag borde sova. Ska träna imorn, hur nu det ska gå till utan varken gymkort eller leg.
Fan.
Efter träningen ska det fan i mig städas här hemma, jag vet inte hur eftersom jag som sagt inte har någon golvmopp men något måste iallafall göras.
Och sedan ska jag vara skitsnygg på klubben. Eller ja, så snygg jag nu kan bli. Tror jag. Om jag lyckas.
Jag ska läsa lite nu, och sedan sova. Kommer vara död imorn när jag vaknar, precis som vanligt, Helvete.
Ganska äckliga saker.
Jag skulle så lätt, lätt, lätt kunna bryta ihop, deppa ner mig och förvandlas till en liten hög av ingenting här där jag sitter. Jag skulle så lätt kunna plocka fram kniven och göra märken i armen bara för att det är enklast så. Jag skulle så lätt kunna välja att känna efter hur jävla ont DU gör just nu men jag tänker inte göra det. Det hade också varit så enkelt att säga att "men hallå bruden, ingen karl i världen förtjänar alla de tårarna och ingen karl i världen kan någonsin förtjäna att du skär dig i armarna som någon jävla fjortis" men sanningen är att du är värd det. Du är värd det, men jag gör det inte, för du kommer inte närmare mig för det. Dagens klokaste tanke tror jag minsann. Jippitjohoo!
Jag skulle ju inte skriva om när det går åt helvete med maten heller men nu tänker jag göra det iallafall för jag måste fanimej skriva av mig. På riktigt. Mycket.
Det fanns en tid då kräkningarna var det jag längtade till. Själva ätandet har aldrig varit själva grejjen för mig, jag har aldrig längtat efter vissa saker att äta eller tänkt att jag har velat kunna äta precis vad som helst. Jag har aldrig varit en sådan som har njutit av mat utan jag har nog gått mer på känslan som maten ger mig, den fysiska känslan alltså, när det gäller att välja "friska" livsmedel. Jag gillar inte känslan av att vara mätt för det gör att jag känner mig tung och liksom igenslemmad i kroppen och det är inte ett tillstånd jag tycker om att vara i.
Jag blir oftast inte sugen på saker, inte på så sätt att jag tänker att jag liksom vill känna smaken av något och faktiskt äta det. Ändå så måste jag äta så fort jag har chansen och det är jävligt skumt. Det är liksom inte JAG som vill äta, det är något i mig som säger att jag måste trots att både hjärna och kropp egentligen skriker nej, nej, nej.
Men iallafall, en gång i tiden var det kräkningarna jag längtade till. Jag längtade till den där känslan av att bli tom igen, för det ÄR en skön känsla hur jävla äckligt, absurt och motbjudande det än låter. Det är faktiskt så. När jag hetsäter försvinner liksom allt annat runt omkring, och det är inte bara psykiskt det händer saker utan även fysiskt, dock inga positiva saker. Magen svullnar upp och jag får svårt att röra mig, svårt att andas och svårt att tänka. Har jag ätit riktigt mkt får jag ont i kroppen också, liksom ont under huden, Troligen för att kroppen tar upp kolhydraterna i maten och binder således vätska, det är iallafall min teori. Och jag hatar den där svullenheten, andningsproblemen och den stora, stora magen. Jag ser ut som jag är i 9e månaden, jag skojar inte utan det är verkligen så. Bara för att magsäcken är så uttänjd.
Så då är det faktiskt skönt att slippa den känslan sedan när kräkningen väl kommer, att känna hur allt det där äckliga som gett mig ångest och hindrat mig från att röra mig fritt bara rinner ur mig och hur magen sjunker ned till normal storlek igen. Eller ja, normal vet i fan men till den storleken den är utan massa mat i iallafall.
En gång i tiden tyckte jag alltså om den känslan.
Nu däremot, nu är det bara ångestgivande och motbjudande att spy, vilket gör att jag skjuter upp det och då blir det bara ännu värre att sedan göra det. För göra det måste jag ju, jag är alldeles säker på att jag aldrig skulle kunna drabbas av BED istället för bulimi (Binge Eating Disorder, dvs hetsa utan kompensationsbeteende). Ångesten sätter stopp för det och det är jag faktiskt glad för. Men iallafall så hatar jag numera att stå där över toalettstolen med fingrarna i halsen, det finns inget lockande eller befriande kvar över huvud taget när det gäller att kräkas. Så nu undrar jag vad fan jag ska göra?!
Minsta lilla matbit triggar ju fan igång en hetsattack och om jag fastar så triggar fastan igång en hetsattack. Hur gör man då?
Jag inbillar mig att det borde gå att sluta bara, trots att 12 år med ätstörningar och all forskning i världen talar emot mig så tror jag faktiskt det. Det är ju en beroendesjukdom, och precis som med andra beroenden så går det ju att bli fri... Jag klarade ju att sluta röka (även om jag fuskar då och då) så då borde jag ju klara av att sluta hetsa också tycker jag...
Jag orkar inte vara min ätstörning längre, orkar inte gömma mig bakom den. Jag har fått nog. Allting blir till onda cirklar också faller jag bara längre och längre ner och jag inbillar mig att det finns så mkt mer än så.
Imorn ska jag träffa N, först tackade jag nej av den enkla anledningen att jag inte klarar av att träffa folk när jag mår såhär. Klarar inte av att folk ser på mig, eller ser igenom mig för den delen.
Så kan jag ju inte ha det! Jag ska föreställa att vara sångerska och klubbarrangör och jag klarar inte av att folk ser på mig... Det rimmar illa alltså.
Måste göra något åt det. Måste, måste, måste.
Max 500 kcal/dag är det som gäller fr.o.m. nu och det ska gå. Det SKA gå.
På riktigt så orkar jag inte längre ha det såhär, så det måste verkligen gå.
Jag borde sova nu och låtsas att jag inte tänker på Dig. Jag har inte alls tittat på telefonen 711 gånger sedan jag kom hem för att se om det kommit något sms, trots att jag har volymen på och telefonen ligger precis bredivd mig så att jag definitivt skulle ha hört om det skulle ha kommit något. Nej då, det har jag inte.
Och det gör inte alls ont i hjärtat när jag tänker på dig.
Min hund snarkar, det är sjukt sött.
Natt.
Enkelt?
Jag orkar inte skriva mkt nu, Jag är trött och borde sova. Ångesten är stark men jag blundar för den och låtsas att allt är okej. Typ.
Jag orkar inte berätta om mat och hetsande och ont i kroppen av kolhydrater. Jag orkar inte drömma och lägga upp planer. Nu gör jag bara istället, utan att tänka. Fasta fram till Danmarksresan och mat ska inte ha med straff att göra längre. Det är ju därför jag äter. För att straffa mig själv.
Träffade personliga ombuden idag och jag är glad att min mor tjatade på mig att skaffa ett sådant. Eller två, som jag faktiskt har. Den ena tjejen är för övrigt sjukt snygg och jag känner mig pervers och äcklig varje gång vi ses eftersom jag tänker oanständiga saker om henne, men det vet ju inte hon så det är nog ingen fara.
Idag lade vi upp budget och de fick allt att låta så enkelt! Först blev jag irriterad men sedan så tänkte jag att det faktiskt kanske är så enkelt? Tänk om det är det? "Nu har du en tight budget så nu kan du inte handla hur mkt mat som helst". Egentligen så är det ju så enkelt. Jag ska göra det enkelt iallafall. Så här kan jag inte ha det längre. Och hur ont andra saker än gör så gör inget frossande i världen det bättre. Så är det faktiskt.
För övrigt så saknar jag N sjukt mkt. Saknar vår vänskap och hur nära vi var. Känns inte som att vi någonsin kommer hitta tillbaka till det, även om vi fortfarande är vänner.
Nåja, sova nu.
Natt.
Svammel.
Usch. Bajsdag på många sätt. Föll ner i hetsträsket nu på kvällen/natten och känner mig bara så liten (dock inte kroppsligt, tyvärr), otillräcklig och otäck.
Klockan är fem på morgonen, jag har inte gjort ett skit av det jag skulle och nu är jag trött som ett as. Dessutom måste jag spy. Så jävla bra jobbat. Har fikat med Trubadur-C och är alldeles förvirrad, dels över ifall det här med musik verkligen är min grej och dels över helt andra saker som kommit som en smärre chock och som jag inte förstår mig på. Ibland fattar jag bara inte hur jag fungerar. OM jag fungerar snarare, jag blir inte klok på mig själv.
Har kommit fram till att jag har kunnat andas i några dagar, andas mer än vanligt, jag har också kommit på varför och att imorn är det slut på andningspausen och tillbaka till längtan igen. Någon är tillbaka i stan imorn och då börjar allt om igen. Samma cirklar, samma längtan, samma undran och samma jävla feghet som jag verkligen, verkligen hatar. Jag önskar återigen att jag fick vara en av de flickorna som man älskar.
Det blev inget proteinpulverinköp idag förresten, det får bli imorn istället. Eller rättare sagt, det blev inget igår utan det får bli idag, om man ska se till vad klockan är och att det faktiskt är söndag och inte lördag nu.
Jag önskar att jag fick sova i hundra år ungefär. Jag funderar på att inte sova alls nu och istället lägga mig direkt efter jobbet imorn och sova som fan sedan, det kanske är bra att göra så för att få dygnet att bli rättvänt igen. Dock vet jag inte hur det ska gå till eftersom jag är så in i helvete trött redan nu, men på något sätt ska det nog gå bra... Massa koffeintabletter och massa kaffe så kanske jag överlever. Jag hoppas det iallafall.
Min nästa ätardag får bli på midsommarafton, då kan jag nog unna mig att äta lite, men fram tills dess kommer det vara proteinpulver som gäller. Jag tror att det är enda sättet för mig att hålla mig undan från hetsandet faktiskt om jag ska vara helt ärlig. Fan, jag kan inte ens skriva rent, så trött är jag! Herregud...
Ska spy nu, och sedan kanske sova en timme eller ngt iallafall, vila ögonen lite,
Mitt csn beviljades förresten, det är bra.
Hej.
Konsert och sånt.
Klockan är återigen över 04.00 och ångesten ligger som en dimma över mig. Pengar. Jävla, jävla pengar.
Men iallafall, vi hade konsert idag. Det var roligt och det gick bra, dock kändes det som att jag kände för mycket när jag sjöng Hello så jag tror ärligt talat inte att det lät så bra... Även om folk säger det.
Höll för fan på att börja gråta när jag stod där bara för att den låten är så precis rakt in i hjärtat och betyder så mkt för mig att det nästan gör ont att sjunga den.
Såg mig själv på kort nyss... Fyyyy fan. Jag måste fasta nu. Fram till söndag. Jag kankankan!! Och vill. Då borde det inte vara problem. Kan äta frukt om det skulle vara jättekris.
Käkade på Burger King med M idag innan konserten, och så hände det sjukaste ever när vi var där. Ett telefonsamtal som kom som en chock, eller ja, inte innehållet i samtalet, det var inte chockerande alls-men däremot att samtalet kom över huvudtaget.
Jag fattar ingenting och jag försöker att inte försöka fatta något heller för jag orkar inte analysera och tänka. Det tjänar inget till men kostar troligen bara massa tårar. Bäst att låta bli.
Ändå så blir jag lite glad... det är nog fel av mig. Riktigt fel. Och om det inte är fel så lyckades jag nog göra om det till att bli fel så det är kört i vilket fall... Bra, nu har vi rett ut det.
Jag ska sova nu, för jag kan inte ens tänka klart och än mindre skriva.
Kan inte sluta tänka på det ändå. 2 min samtal och så går hjärnan på högvarv. Men som sagt, det behöver den inte göra för det finns ingen anledning och allting är som det ska. Eller ja, som det är iallafall. Om det är som det ska det vet i fan.
Godnatt.
Konstigt.
Klockan är 05.00. Jag börjar jobba klockan 11.00. Här sitter jag och ska spy och tårarna rinner längs kinderna men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll att jag längtar och saknar så mycket att jag nästan går sönder, det spelar ingen roll att jag ätit upp alla mina pengar, det spelar ingen roll att det känns som att jag aldrig kommer få må bra. Inget av det spelar någon roll för jag har fått fina, fina ögonblick idag.
Trubadur-C har fått stort gig på festival och jag är så glad för hans skull!! Så glad, så glad, så glad!!
Han spelade på klubben idag, och vi satt framför honom på massa kuddar och mös och lyssnade. Folk sjöng med, kunde hans texter, trallade med och såg lyckliga ut och då kände jag sådär igen. Sådär...levande.
Den där bubbliga känslan som får mig att vilja hoppa, studsa, skrika, vråla, skratta-allt på en gång! Musik är det finaste som finns. Musik är min kärlek.
Jag vet inte hur jag ska beskriva för att känslan ska göras rättvisa, jag tror inte det går riktigt.
Lycka, tror jag det kallas. Kort, men äkta.
I övrigt har det varit en konstig dag idag, vaknade underligt (sov jag ens något? Vet inte faktiskt.) men fint, hela dagen var skum och nu denna kväll där tiden bara försvann.
Jag skulle vilja skriva så mkt men vissa saker hör liksom inte riktigt hemma här i bloggen faktiskt...
Men...wow. Du. Wow.
Spy nu, sen får vi se om det blir sova eller städa för min del.
"Som en vind i en virvlande höststorm,
vill jag lätta från marken och landa långt härifrån
Som en fågel i fjärran, kan locka dig med sin sång
Vill jag få dig att längta"
/Trubadur-C.
Jag brukar inte gråta av hans låtar men... Oj.
Hej.
Dagens roligaste, Elwah på msn:
"Ska springa och göra mig iordning för sängen så man bara kan slänga sig raklång, (eller böjdlång blir det nog för min del eftersom jag inte alls kan ligga helt rakt) i sängen så fort tröttheten behagar visa sig."
(KORT PAUS)
"Böjdkort får det nog bli...kom på att jag varken är rak eller lång."
HAHAHAHAHAHAHAHA!!!! Elwah, du är underbar...
Ingen fin dag.
Min fina fredag blev inte alls så fin som jag hade tänkt mig. Inte ens i närheten faktiskt.
Det blev en hemsk dag med för mkt ångest och gömmande bakom bok på favoritstället eftersom en av A's vänner var där och drack alkohol med sina kompisar. Hon hatar mig, precis som A själv, alla hans andra vänner och hans familj gör. Jag har förstört en människa. Jag vet inte om sådant är förlåtligt.
"Låt ingen sätta sig på dig, C. Aldrig. Jag menar det".
Något i den stilen sa han och även om jag är tämligen säker på att han inte alls menar det och att han verkligen skiter i om jag blir körd i botten av någon annan och trampad på så in i helvete så var det lite fint att han sa det iallafall, just då.
Ibland spelar det ingen roll om det är lögn eller sanning, bara det är rätt saker för stunden som sägs.
En del tankeläsning som är lite för privat för att tas upp här i bloggen försiggick (heter det verkligen så? Nej, det kan det verkligen inte göra...det ser inte ens ut som ett ord!) under den senare delen av kvällen och det var precis....vad jag behövde. Eller något i den stilen. Eller så var det det sista jag behövde kanske, det återstår att se.
Jag vet att jag i något tillstånd mellan vaken och sovande försökte memorera känslor i huden och pränta in hur saker och ting faktiskt kändes eftersom att något sa mig att jag har varit där för sista gången, jag brukar ju ha rätt när det kommer till sådana saker men jag hoppas så innerligt att jag har fel.
Det har blivit svulla och kräkas idag och det bådar inte gott inför morgondagen, inga skattepengar synliga ännu heller så jag är helt totalt aspank nu... Vet inte hur det ska gå faktiskt.
Imorn är jag ledig och ska repa sång inför konserten på onsdag, ska repa med Sång-J och Sång-N på Favoritstället eftersom mitt piano bor där tillfälligt då jag inte har råd att ta en taxi med det hem (elpiano, så det går att ta det i en taxi...). Det ska iallafall bli roligt, tror jag.
Förresten, det värsta jag vet är diadem. Särskilt små svarta. Jag hatar dem, och särskilt vissa av dem. På riktigt.
Och det där som jag hade längtat så mkt till blev inte, men jag hoppas att det kommer.
Suck...
Suck...skrev ett skitlångt inlägg och sedan la Safari ner och avslutades så nu är allt borta. Segt!!! Jag sitter här med falafel och chips i magen och mår piss för att jag vet hur svullen jag kommer vara imorn och jag vet att jag kommer hata min kropp och vilja hetsa men det ska jag inte för det jävla monstret ska inte få vinna mer nu. Imorn blir det havet, jag och söt dreads-flicka och sedan på eftermiddagen blir det eventuellt skriva och läsa med P i nån park. Kanske blir det öl också, vem vet. Jag tänker dricka öl isåfall, kalorierna till trots... Jag tror att öl är bra för sinnet, i måttliga mängder och inte alltför ofta.
Jag måste göra något nu, jag klarar inte av att leva såhär längre. Jag har gått upp massor i vikt på sistone och jag vet ju varför. För att jag alltid svullar och nästintill aldrig spyr i tid. Nu gäller således fasta fram tills på torsdag och därefter MAX 500 kcal var 24e timme. Då kommer jag gå ned i vikt, det vet jag. Det värsta är att jag vill att det ska gå fort. Ruskigt fort. Han får inte se mig sån här men jag vet att det kommer han att göra iallafall. Helvete.
Har iallafall inte gråtit ikväll och jag antar att det är en bra sak...vad vet jag.
Nåja, sova nu.
Natt.
Words and shit.
Jag har världens finaste katt. Han slutade spinna, tittade på mig också torkade han mina tårar med sin ena tass precis som att han visste att det var vad jag behövde. Älskade lilla katt!
Dagen gick åt helvete. Låg i en park i fyra timmar och läste med ångesten viskandes under skinnet på mig och mellan varven tappade jag bort mig själv mellan raderna, trodde att jag också var fantastisk precis som kvinnan i boken, blev kåt och desperat av de erotiska beskrivningar och skickade ett tafatt sms som borde ha stannat kvar i min förvirrade hjärna och aldrig hittat ut i etern och svävat iväg till en telefon i...ja, vart egentligen? Inte i närheten av mig iallafall.
Och de uteblivna svaren skriker som onda demoner inom mig.
Och han är rädd för mig, ja inte han, men en annan han. En han som har sagt att han älskade mig, som t.o.m. har sagt att han en gång hade velat att vi bodde ihop i framtiden, som sa att han var stolt över att jag var hans.
Rädd. För mig. Tror att jag vill skada honom fysiskt. Det skulle jag aldrig göra!!! Jag, som inte ens kan döda en jävla spindel, HUR skulle jag kunna skada en annan människa??!
Jag skulle aldrig ens drömma om att göra något sådant, aldrig någonsin. Mina tankar är inte så mörka. Visst, jag kan skada, men det är mest mig själv jag skadar och det får räcka så. Jag hatar ingen annan än mig själv,
För övrigt så blev det ett par ytliga och fåniga rispor i armen nu på kvällen mellan hetsande och tårar, smärtan var för stor och jag orkade inte försöka stå emot. Det kanske blir några till, vad vet jag.
Jag vill ha cola light men jag orkar verkligen inte gå någonstans. Hela kroppen är matt, slutkörd, tömd på energi och jag vill bara sova. Jag vill sova i ett vitt och ljust rum och vakna när jag mår bra igen.
Som i sagorna, vakna av en kyss och sedan är allt bra.
Antingen det eller så vill jag fly. Till Norge. Jag tänker mer och mer på I, inte så att jag saknar vårt förhållande men jag saknar kontakten vi hade, det där som inte gick att förklara. Det själsliga bandet som höll oss samman, tystnaden som talade mer än vad orden gjorde och jag saknar att ligga i sängen och höra hans knappande på tangenterna mitt i natten. Det finns nog inget som kan göra mig så trygg.
Jag saknar hans alldeles för långa utläggningar om allt och inget när han ska förklara något och jag saknar att jag alltid blev så irriterad för att han aldrig kom till saken. Jag skulle göra nästan vad som helst för att bli irriterad igen, typ.
Jag saknar de första gångerna jag såg honom och jag saknar hur marken gungade under mina fötter när hans ögon mötte mina. Jag saknar honom.
Kanske är det för att känslorna påminner så mycket om varandra, kanske är det för att det förvånar mig att jag kan känna igen, vad vet jag.
Jag vet inte om det kommer bli någon sömn inatt, borde verkligen, verkligen ta och städa men jag vet bara inte vart jag ska finna orken.
Jag ska iallafall lyckas fasta nu, ingen mat innan torsdag. Inga undantag. Det finns ingen anledning till att äta dessa dagar. Imorn jobbar jag, tisdag är jag iofs ledig men jag ska fixa här hemma och jobba på filmen för klubben och skriva och kanske åka ut till havet eller något i den stilen...vi får se. Onsdag är det jobb och sångkurs och torsdag blir det jobb på eftermiddagen.
Det blir mycket jobb denna månad, det är bra eftersom det verkar som att jag knappt kommer få jobba alls mer i sommar... Så det kommer behövas, verkligen.
Jag är så trött. Jag måste ha cola.
Fanfanfanfanfan.
DET GÖR SÅ JÄVLA, JÄVLA, JÄVLA ONT!!!
Varför?
1000 ord.
1000 ord hade jag men de flesta verkar ha försvunnit.
Klockan är fem och jag äter kex och är snorig och egentligen borde jag sova. Jag ska sova, snart...jag ska läsa litegrann först bara.
Jag ska ha en fin söndag och inte sova bort hela dagen bara för att jag inte är klok nog att lägga mig i tid.
Tänkte åka in till stan med papper och penna och en bra bok och lägga mig i nån park och titta på folk och bara mysa, umgås med mig själv-hur dumt det än låter.
Antagligen så är det bara en dålig ursäkt för att jag inte har någon att spendera min dag med men det skiter jag i, jag inbillar mig att jag behöver ensamtid på en gräsmatta.
Jag funderar över den här bloggen, över hur patetisk den får mig att framstå. Jag skriver ju bara om det som är dåligt och jobbigt men jag glömmer skriva om det fina. Jag glömmer skriva om de gånger när jag faktiskt fylls med hopp, de gånger när bröstet bultar och hjärtat vill sprängas av kärlek till underliga små ting som egentligen saknar betydelse men som blir stora för mig just då. Som i Slottskogen igår (förrgår, beroende på hur man ser det) när Trubadur-C spelade gitarr och vi sjöng och en liten kille på kanske 3 år blev så otroligt fascinerad av gitarren att han ställde sig och dansade för oss, jag glömmer skriva om den obeskrivliga känslan jag hade på klubben i tisdags när ögonen fylldes av tårar för att allt var så vackert och det var så mycket fina människor där och jag hittar inte orden för att beskriva känslan när hela publiken sjöng stämmor till Trubadur-C´s låt eller när hela publiken ställde sig upp och lallade med på befallning av en av artisterna. Känslan av att jag faktiskt har skapat det där, hade det det inte varit för mitt initiativ hade klubben inte funnits men nu gör den det och den är bra, och den ska bli såååå mycket bättre!
Jag glömmer sådana saker, jag tror jag måste bli bättre på att skriva ned dem.
Allting är inte alltid skit, även om det oftast känns så när jag skriver. Men, jag är en envis sate, jag ger mig inte i första taget. Ett par fingrar i halsen stoppar inte mig från att drömma, från att kämpa.
Jag ska fasta nu, fram tills på torsdag. Det behövs för kroppen gör ont efter allt gluten och laktos jag satt i mig senaste dagarna. Jag ska fasta och jag ska klara av det och jag ska känna mig lätt i veckan som kommer, jag tror att jag är motiverad och det är bra.
Jag är förövrigt fångad i en bok. "Ligg hos mig" av Joanna Briscoe, herregud vad den är bra!
Sättet hon beskriver känslor på tar mig med storm och det är en plåga varje gång jag tvingas lägga ifrån mig boken. Hon skriver så rakt och ärligt men ändå fantastiskt utsmyckat om allt från äkta kärlek till ren och skär kåthet och hon beskriver på ett sätt som gör att man dras in i historien. Man hamnar där, är där, man är med.
Läs den säger jag bara, läs den!
Nu ska jag läsa vidare iallafall, och fundera lite över hur jag ska ta mig an en situation som jag eventuellt kommer hamna i om jag väljer att göra det. Hur snäll ska man vara? Och kommer den eventuella snällheten att uppskattas?
Jag vet inte...jag ska tänka på saken.
Natt/morgon!
Till Anonym.
Jag vet inte vem du är eller hur vi känner varandra. Jag vet inte ens OM vi känner varandra eller om vi bara vet vem den andra är. Men, jag vill ändå tacka för kommentaren och även reda ut ett par saker.
Du skriver att det handlar om att ställa för höga krav på sig själv och att det kan underlätta ens välmående om man sänker de här kraven, och ja, jag håller med men jag tror också att det är väldigt olika från person till person. Jag har varit en sådan som ställt alltför höga krav på mig själv men jag är inte det längre, när jag hade anorexi var jag sådan. Jag begärde att jag skulle klara allt ensam, nu vet jag att det inte går. De kraven jag ställer på mig själv är simpla, vardagliga. Ta sig upp ur sängen och göra det som står i kalendern för dagen. Gå till skolan, gå till jobbet. Det är inte alltid jag lyckas ens med dessa riktigt simpla saker, och då känner man sig tämligen värdelös.
Det är inte höga krav att ställa på sig själv. Att då få höra av någon annan att kraven jag ställer på mig själv är för höga känns därför mer eller mindre som en spark i magen, som ett bevis på att det inte bara är jag själv som tycker att jag är värdelös utan att även mina medmänniskor håller med eftersom de/ni/du inte tror på att jag klarar av det jag tar mig för. Nu vet jag inte om det var så du menade men så tar jag det iallafall och eftersom jag inte vet vem du är så kan jag heller inte fråga dig hur du faktiskt menade.
Nu vet jag heller inte om du besökt min klubb men jag utgår från att du gjort det med tanke på hur du utformat din kommentar, och om du har gjort det så vet du att det trots allt inte blivit något fiasko av klubben utan att den faktiskt nått iallafall hyfsade resultat för att precis ha startat. Det är en lång väg kvar men det kommer gå.
När det gäller att lyckas med musiken och att beröra människor så tror jag att du har missförstått mig lite och det om något gör mig ledsen. Ja, jag vill beröra och självklart vill jag "lyckas", men definitionen av att lyckas är nog kanske inte riktigt densamma från person till person den heller.
Jag känner ingen behov av att sälja 10.000 ex av någon skiva, jag vill inte ut på världsturné med mitt band och jag vill inte ha något fett kontrakt och tjäna massor med pengar och sälja alla mina rättigheter till något stort bolag.
Jag vill bara beröra, jag vill att någon ska känna något när denna person hör min musik. Sedan spelar det ingen roll om det är en 15 årig flicka i gbg, ett gäng pensionärer i sthlm eller en hel jävla by i Finland-bara det är någon.
Om någon enstaka stackare hör min musik och känner sig träffad och får den där magiska, bubblande, härliga känslan i magen som man får när något träffar en längst in i hjärtat-då har jag lyckats.
Jag kanske är naiv och korkad men jag vill tro att jag har något att säga och därför vill jag att någon lyssnar. Det har ingenting med pengar eller berömmelse att göra, ska jag vara ärlig vill jag inte ha något av det faktiskt och att tjäna pengar på min musik är faktiskt det sista jag vill göra. Det enda jag vill är att skapa en reaktion, väcka en känsla. Hos någon, någonstans, någon gång. Då är jag nöjd.
Jag är noga med att tala om detta eftersom det är viktigt för mig att folk omkring mig förstår vad jag vill med min musik.
Det är samma sak med klubben, jag gör det inte för min egen skull, för att jag ska tjäna något på det eller dra nytta av det på något sätt. Jag gör det för att jag älskar musik och kultur och jag vill dra mitt strå till stacken för att främja kulturlivet i vår stad, jag vill ge människor en chans att träffas och umgås på ett ställe som är fyllt av värme och gläde och där alla delar samma passion-musik. För mig är det äkta lycka att se och höra människor mötas och skaffa nya bekantskaper på klubben som jag har startat. Äkta lycka.
Och ja, jag vet att man behöver hjälp för att ta sig ur ätstörningar och det är inte som att jag på något sätt inte vill ha hjälp. Jag väntar på behandling men det är bara att inse att som 24årig, överviktig bulimiker är man inte ens i närheten av att vara lika mkt värd som en 15 årig anorektiker. Jag förstår detta, och jag har ingenting emot att vänta lite extra om det kan rädda någon annan.
Och visst, jag skriver att jag inte vill leva längre och att jag mår skit på alla sätt och det är nog så att det jag skriver i min blogg är sanningar och inget annat än sanningar, men-jag är inte den som ger upp. Jag har inte gett upp ännu trots att jag mått skit så länge jag kan minnas och jag kan nog kämpa en stund till för någon gång kanske livet börjar på riktigt. Under tiden kan det iallafall bli vackra sånger av skiten, eller hur?
En annan sak är att jag gärna vill veta vem du är, jag kommer inte döma på något sätt eller bli arg för att du följt min blogg. Tvärtom, det är smickrande att du ens tycker att det är läsvärt det jag skriver.
Dock känns det inte helt okej att gå omkring och inte veta vem du är som har skrivit en så lång och ärlig kommentar till mig, detta hoppas jag att du förstår och att du kan berätta för mig vem du är. Du kan maila eller messa, jag antar att du har både min mail och mitt telefonnummer om vi nu känner varandra?
Vem du än är så hoppas jag att du kommer få bukt med dina egna spöken och monster och att du får må bra.
Kram
C.
Idag.
Helvetesdag. Ångestade hela natten så att jag försov mig (eller ja, trodde jag ställt klockan men eftersom jag inte förstår mig på den här jäkla lånade telefonen så gick det sådär bra kan man säga...) till jobbet och stackars M fick vänta.
Satte på mig megamasken och spelade jävligt glad hela dagen, tror det gick sådär det med faktiskt...
Så nu är jag äntligen hemma ensam igen, sitter och svullar och vräker och ska snart spy och allt är som vanligt. Som det ska.
Jag vet att vissa tror att jag skriver i den här bloggen för att få medömkan och få höra att det jag skriver inte stämmer och att jag visst är bra, att jag duger, att jag är värd bättre osv. Det är inte så. Jag skriver hur jag mår för att jag faktiskt mår så. Jag har aldrig varit en pratare, jag är mer en skrivare och jag skriver hellre så att folk kan läsa det än skriver för mig själv i nån bok. Jag tvingar ingen att läsa, inte heller tvingar jag någon att lämna kommentarer eller tycka synd om mig och ska jag vara ärlig så skiter jag i vilket.Folk får tycka och göra precis vad de vill, jag tänker fortsätta skriva mina sanningar här iallafall.
L messade mig idag och frågade om jag ville hjälpa henne med låten som hon skrivit tillsammans med N. Jag tackade nej.
Av flera anledningar. Dels av den enkla anledningen att jag inte har något att tillföra, hon och jag ligger på mer eller mindre samma nivå när det gäller sången. Dels var det faktiskt också av rent egoistiska skäl. Jag är avundsjuk.
Jag är så in i helvete avundsjuk på både henne och N för att de kan skapa så fin musik tillsammans, för att de kan föra bandet vidare och för att de kommer kunna hålla det som jag var med och startade vid liv.
Det där bandet som vi hade en gång. Ja, jag hade också velat fortsätta men det kommer aldrig att bli detsamma och då kan det lika gärna vara. Jag har inget att komma med där längre, inget att tillföra.
Men jag är avundsjuk iallafall, för att den texten som L har skrivit verkligen gick rakt in i hjärtat på mig, för att hennes röst passade så oförskämt bra och för att kompet på något sätt lyckades förstärka allt det där som texten ville ha sagt. Eller om det var tvärtom. De lyckades beröra.
De lyckas med den enda sak som jag verkligen, verkligen vill men aldrig kommer att klara av (jaja Elwah, du säger att Tvål är bra men det är den verkligen inte, den är inte det).
Jag är avundsjuk men jag missunnar dem det inte, därför vill jag heller inte blanda mig i och förstöra.
Nästa gång på Öppen Scen kanske de ska spela den och jag vet inte om jag vill vara där då. Klart jag vill höra men det kommer troligen göra alltför ont tror jag. Jag är inte en del av det där längre. Inte en del av dem, musiken eller vänskapen. Jag vet inte exakt när det blev så men så är det iallafall.
Imorn är det klubb igen och jag har verkligen ingen lust. Jag pallar inte! Jag vill inte stå på nån jävla scen och se glad ut och presentera folk och låtsas som att allt är tiptop, jag vill inte sitta och lyssna på överduktiga musiker och önska att jag kunde sjunga som dem och jag vill inte gripas av panik över att kvällen trots allt går mot sitt slut alldeles för fort.
Jag vill inte ramla hem genom natten efter alldeles för många öl och vara ensammast i stan och känna mig som den bortglömda clownen som skrattade föreställningen igenom men grät stora tårar så fort strålkastarna släckts.
Jag vill verkligen inte det.
Jag somnade förut och tappade liksom tråden lite på vad det var jag skrev om så därför publicerar jag detta nu och sen ska jag sova vidare.
Hej.
Jag förstår inte...
Jag förstår inte vad som har hänt. Jag sitter och försöker skriva skolarbete men det går inte för det är för mkt som snurrar i skallen och jag mår bara dåligt.
Jag har alltid varit hon som brytt sig om andra, hon som folk faktiskt tyckt om (iallafall lite grann) och hon som fått folk att må bra. Nu är typ alla jag känner arga på mig och jag har förvandlats till ett egoistiskt monster som inte kan tänka på någon annan än mig själv. Egoistisk och arrogant, så är det.
A sitter och berättar för mig hur det ligger till och hur hemskt jag behandlar andra människor och jag inser att han har rätt. Jag vill inte att det ska vara så men jag vet bara inte hur jag ska ändra på det.
Alla jag älskat försvinner från mig en efter en, N och L ville tydligen hitta på ngt ikväll med mig men jag tackade nej för jag behöver inte deras välgörenhetsumgänge. De ska inte behöva umgås med mig bara för att ingen annan vill, jag tycker att de kan lägga sin tid på ngt finare istället faktiskt. Typ ta hand om varandra, de har faktiskt lyckats skapa ett "vi" och det är så fint att det verkligen borde tas om hand och vårdas och då tänker inte jag komma klampandes och förstöra för dem. Inte en chans.
Dock vill jag inte vara ensam inatt. Jag känner mig inte levande längre och skulle kunna göra vad som helst för att få somna bredvid en annan människa. Någon som kan andas bredvid mig, bara finnas i närheten.
Vardagsljud. Jag längtar efter vardagsljud.
Någon som spolar på toaletten, någon som skramlar i köket, någon som packar sin väska inför morgondagen eller tar en snabb kvällsdusch. Vardagsljud, Jag älskar det.
Och jag vill ligga där i sängen under täcket och bara lyssna, alldeles stilla för att inte missa något ljud.
Men det finns ingen som kan erbjuda mig det. Det finns ingen kvar. Jag är ensam.
Jag har ingen jag kan ringa till, ingen som är villig att finnas där med en axel att gråta ut mot och ingen som jag kan få vara liten hos. Ingen.
Det finns ingen kvar som bryr sig på riktigt, bara några enstaka stackare som är för snälla för att vända ryggen till och då antar jag att jag får hjälpa dem för att de ska slippa ha mig i deras närhet.
Jag tror verkligen inte att det är meningen att jag ska leva längre. På riktigt.
Kanske borde jag åka in till psykakuten när jag mår så här men jag orkar inte ta mig dit, jag orkar ingenting.
Jag vill bara spola tillbaka bandet och börja om. Bli någon annan. Någon fin.
Någon som KAN. Som kan göra musik, som kan bli älskad, som kan älska.
Någon man kan visa upp och stolt säga att "det här är min flickvän", eller vän, eller vad fan som helst.
Jag vill inte vara någon man skäms över och gömmer undan längre. Det vill jag verkligen inte.
Men jag vet inte vad jag ska göra för att bli annorlunda, för att bli bra. Sitta hemma i mörkret och skära i armarna hjälper inte, inte heller hjälper det att svulla i äckelmat och spy upp den i kaskader.
Jag vill bara känna mig levande en stund. Som i torsdags. I torsdags levde jag hela dagen och hela natten, och jag tror att jag faktiskt levde på riktigt. Jag vet inte varför, men det blev så och det var så in i helvete underbart.
Dock blir det nog inte så igen. Aldrig.
Jag har förlorat allt.
Jag glömde...
...arrogant har jag blivit kallad för en hel massa gånger senaste tiden av mina f.d. vänner också.
Fy fan vilken äcklig människa jag är.
Nu ska jag hämta vräkkäk och sen spy som en gris.
Tjing!
