Bluenote

Dock fick jag inte ens upp hälften, så det jag har ätit idag är:

*Två grova smörgåsar (rostbröds-size) med smör och ost

*En kycklingburgare

*En pepparkaka

*2 mackor med smör och majonäs (mycket)

*En frutti di mare-pizza

*200 g godis

*Två grova smörgåsar (rostbröd) med smör och ost

*20 g cashewnötter

* 1.5 l läsk (fanta och cola)

Det är verkligen obehagligt mycket, onormalt mycket, det inser jag ju.

Också frågar jag mig själv; hur mycket av detta njöt jag av att äta egentligen?

Om jag tänker tilbaka på hur det smakade och hur jag kände, gav det mig egentligen något då?

Svaret är nog nej, tror jag.Jag njöt inte av det.

Så står man där återigen, i en närkamp med toaletten, Vattnet rinner både i kranen och duschen för att ingen ska höra vad som pågår. Vem skulle höra? Jag är ju ensam hemma... Jag tror att det är mig själv jag vill skydda från ljuden.

Förut när jag hetsade och spydde så kände jag mig alltid så härligt tom efteråt, det gör jag sällan numera. Jag har lärt mig att inte behöva kräkas på en gång efter "måltiden" utan kan vänta med det tills det är läge på ngt sätt, för att iallafall kunna leva ett någorlunda normalt liv. Dock försvårar det det hela, eftersom kroppen hinner ta upp så mkt energi och det finns inget värre än att få upp halvförbränd mat...

Jag vet att mina ord kanske är äckliga och stötande, men detta är mitt liv och min sanning. Min vardag.

Jag vet också att jag hatar de där stunderna i badrummet, hatar ångesten och hatar det som mitt jävla beteende har gjort med min kropp och mitt psyke. Jag, som förut var vältränad och snygg har blivit till ett fult och äckligt fetto de två senaste åren, utan ork eller energi till att göra något åt det.

Vad gör man när man varken orkar vårda sig själv eller sina relationer?

Jag vet faktiskt inte. Jag har så svårt att se vd jag har att erbjuda och tillföra när jag på något sätt har blivit min ätstörning.

Grejjen är, att jag vill inte gömma mig bakom någon äcklig bulimi längre. Jag vill kunna göra saker, göra dem bra och kunna vara stolt över dem.

Jag har tänkt mycket på Vackraste ikväll, hur hon är allt jag vill ha och allt jag vill vara. Det är både bra och dåligt, det är hjärtekrossande och tårdrypande samtidigt som det är inspiration och motivation på samma gång.

Jag önskar att jag hade hennes energi, hennes utstrålning. Hon är allt det som jag inte är eller kan vara. Det kanske är därför jag tycker så mycket om henne, jag vet inte.

Jag vet bara att jag inte vill bli en av De Misslyckade. Det kanske låter fördomsfullt, men jag anser att det finns ganska många människor som på något sätt blundar för det man blivit. Skiter i sitt utseende och låter kilona öka i takt med åren och man bygger hela sin identitet på att vara "den duktiga", "den roliga" eller "den galna" på något sätt. En humoristisk identitet som skydd för att man vet att man inte passar in på något sätt.

Jag tycker inte att det är något fel med att vara annorlunda, absolut inte. Snarare tvärtom. 

Men, jag tycker ändå att den graden av "annorlunda" isåfall ska komma från något annat än en förbisedd och undantryckt känsla av att inte duga. Det ska komma av något annat än ett hävdelsebegär/behov, det vill säga.

Jag vill inte bli sådan, och jag måste börja ta ansvar för mina egna handlingar om jag ska låta bli att hamna i den fällan.

JAG bestämmer vad jag ska äta, JAG bestämmer om jag ska kräkas.

Så det så.

Därför tänker jag under inga omständigheter låta matmonstret vinna över mig!

Det är en dag jag ska vara ensam hemma, en dag! Julafton, och sedan kommer N hem 25e.

Jag får skylla mig själv om jag hetsar, spy orkar jag verkligen inte göra mer.

Imorgon (idag...) blir det ingen mat alls föränn hemma hos L efter repet. Och det är EN av alla sötsaker som gäller.

Typ EN lussebulle, inte två lussebullar och 23 pepparkakor... Ska ju dessutom sova hos L imorn så spy blir svårt i vilket fall.

Därefter är det matschemat som gäller, enda undantaget är nyårsafton.

Nåja, ska försöka sova nu...

Natt, igen.