Bluenote

Jag hittade en så fantastisk blogg förut, en 26årig bulimiker som skrev sig raka vägen in i mitt hjärta. Jag var tvungen att skicka ett mail till henne och skriva att jag ville prata med henne... Jag kände ju igen mig så mkt i det hon skrev!

Imorgon ska jag till Angered igen, jag ska dit och prata med arbetsterapeuten... Allting där känns så fokuserat på att jag bara ska börja arbeta igen, men det är ju inte det det handlar om, inte för mig, inte just nu.

Jag minns inte ens när jag senast hade en kräkfri dag, jag minns inte hur det känns att vakna utan ångest och att faktiskt vilja gå upp. Jag minns inte hur man skrattar på riktigt.

Jag pratade med snygge H på msn idag, om typ ingenting. Jag hatar att prata med honom, bara för att jag vet att han inte ser mig som ngt annat än en halvkass sångerska i nått band han råkat jobba med. Jag vill vara vacker, jag vill vara stark, jag vill vara intressant!

Och jag saknar I, fan vad jag inte vill erkänna det men jag saknar honom så mkt att det gör ont i hela mig, Han förstod mig, även om det inte alltid verkade så. Vi hade ngt speciellt han och jag, och jag minns alla de vackra nätterna vi delade. Jag minns hur min hud brann när han rörde vid mig och hur mitt hjärta slog dubbelt så fort bara jag tänkte på honom. Han lärde mig att känna igen, han lärde mig att älska... Och nu är han borta, för alltid.

Ibland vill jag bara sätta mig på en buss, sätta mig på en buss och åka raka vägen till Norge. Lämna allt jag är och allt jag varit här hemma i Gbg och bara åka dit och börja om på nytt. Kan man göra så?

Jag ska fasta nu. På riktigt!

Köpa Funlight imorn, det blir min kost resten av denna helvetesvecka. Så det så.

I mitten av veckan får jag se Vackraste igen. Kanske för sista gången, nej, nej, nej... Låt det inte vara så, snälla låt det inte vara så...