Bluenote

Det verkar inte vara det lättaste.

Läkaren jag fick träffa bagatelliserade bara mina problem och fick mig att känna mig som den mest själviska och mest löjliga människan i hela världen, men samtidigt som jag kände så så blev jag också rädd. Rädd för att allt det där han radade upp som han påstog är livet, såsom skaffa barn, köpa hus, köpa bil osv, inte tillhör mig.

Det känns inte som att jag någonsin kommer få uppleva alla de sakerna, visst, de flesta gör det men faktiskt inte alla.

Jag tror ju inte ens att jag kommer få leva så länge!

Nu sitter jag här igen, med magen full av mat och dryck som jag snart ska gå för att göra mig av med.

Stoppa de äckliga fingrarna djupt ned i den sargade halsen och  spy upp en gråbrun blandning av ångest och kalorier... Jag orkar inte så mkt längre!

Jag vet ju att det finns så mkt mer att uppleva, och jag vet också att det troligen mest är jag själv som hindrar mig från alla de sakerna...men jag vet ju inget annat!

Visst, jag kanske lever mer nu än jag har gjort förut, men varför känns det inte så då?

Förut kändes det som att jag alltid gick runt och förberedde mig på att livet skulle börja, nu känns det istället som att jag redan har missat chansen och som att det är alldeles för sent. Är det för sent?

Kommer jag någonsin känna lycka? Kommer jag någon gång få vakna utan att börja hata i samma stund jag slår upp ögonen?

Jag vet ju att det kommer bli likadant imorgon, jag kommer att ge upp redan innan jag slår upp ögonen.

Jag vill inte detta mer. Låt mig få leva, snälla.