Bulimihysteri.
Bulimi är en spännande sjukdom på många sätt. Matmonstret skriker och jag faller för hans vrål (eller är det hennes? Nej, jag tror det är en han faktiskt. Känns så). Sen kan jag inte äta för att jag mår så jävla illa... Hur hetsäter man när man inte kan äta för att man mår illa?
Vill kräkas. Inte bara maten utan allt annat också. Klumpen av ångest och allt äckel och förakt.
Jag vill inte vara jag längre, jag vill vara nån annan. Jag orkar inte med allt, orkar inte misslyckas, orkar inte slåss, orkar inte tänka eller gråta.
Mat är äckligt, jag tycker inte om mat.
Jag vill lägga mig och sova igen men det kan jag inte trots feber å shit, jag har massor att göra med skolarbete och det kan verkligen inte vänta.
Känner mig äcklig innifrån och ut. Eller utifrån och in? Nej, innifrån ut är det nog vid närmare eftertanke.
Jag längtar till mitt favorithörn, det bästa hörnet i hela världen.
Vill sitta där och plugga och titta på människor. Undrar om jag kanske ska göra det sen? Här hemma blir det ju uppenbarligen inte mkt gjort iallafall.
Kommentarer
Trackback
