Bluenote

Lätt att glömma, lätt att kasta bort. lätt att lura, lätt att utnyttja... Jag hatar det, hatar att det är så. Jag vill ändra, ändra på så mycket. På mig. På allt som är "jag". Helt ärligt så hatar jag verkligen mig själv.

Jag vet att jag inte borde klaga, jag har det ganska bra egentligen och det finns så många som har det värre osv-men det gör inte mindre ont i mig av mina problem för det!

Jag önskar att jag vore någon, någon som betydde något. Någon man tyckte om på riktigt och någon man respekterade. Ida Olsson sjunger något om "Han kramar mig på öppen gata, som att jag vore en av alla dem man älskar, på dagen." Hon är bra på att skriva mina tankar, jag vet inte varför. Men det är så, jag önskar att jag vore en av alla dem man älskar, på dagen. Inte någon man skäms över, gömmer undan, flyr ifrån. Äcklas av. För det måste väl vara så? Jag äcklar folk, jag är otäck och ful. Vissa dagar vill jag inte att någon ska se mig alls, idag är en sådan dag.

Jag vill skriva så mkt men det finns liksom inga ord kvar, eller jo, det finns nog för många förresten.

Jag är trött, har jobbat över (inte för att det gör nånting men iallafall) och borde sova för länge sedan.

Har suttit och mailat info om klubben till jag vet inte hur många tidningar och radiostationer, har nog aldrig skickat så många mail på en dag. Mailat ut till "kompisarna" på Myspace också och hoppas att S har satt upp affischerna på Artisten som hon lovade att göra. Jag ska affischera lite imorn också tänkte jag.

Jag är så jävla nervös, vet inte ens om jag vill göra detta längre. Det känns som att jag tagit mig vatten över huvudet och att jag kommer stå där utan en enda gäst och få skämmas ögonen ur mig...Hoppas det inte är så.

Maten idag var katastrof, det blev hets och vräk på kvällen trots att jag egentligen varken har tid eller råd, men jag föll iallafall. Imorgon ska det inte fallas, imorgon ska jag vara stark.

Jag vågar inte lägga mig inatt, är så rädd för alla tankar att det gör ont i hela mig. Eller ja, det gör ont även utan de tankarna.

Minnen som svider, gör ont, äter mig. Underliga mönster i taket som stirrar tillbaka på mig när jag slår upp ögonen, mjölkvit hud mot mina röda märken på armarna, underbar smärta blandat med ljuva smekningar som liksom går ända in i själen, en tung hand mot rufsigt hår, motvilliga steg på en regnig gata, ekande hjärtslag som spelar för mig men ändå inte. Hjärtslag som ska slå för någon annan.

Jag hatar sådana här nätter, nätter då jag vet att det kommer en trött dag av tårar då solen går upp och en dag när jag återigen vill gömma mig från omvärlden. 

Det är så mycket som gör ont nu, så många olika saker.

Jag skulle aldrig ha vänt om. Jag skulle ha varit stark och gått precis som jag sa att jag skulle och inte varit så jävla naiv och trott att modet skulle räcka ända fram och att jag skulle våga säga som det är.

Jag vågade givetvis inte, och allt blev kaos och världen snurrade för fort som alltid. Alltid för fort, jag hinner aldrig med längre.

Hade jag gått åt vänster istället för höger bakom den där jävla pelaren hade jag mått så mycket bättre idag. Och imorn, och alla de kommande dagarna.

Jag är dum i huvet som längtar efter att se blod rinna från min trasiga arm, det är inte särskilt sunt att skära sig. Det vet jag. Har inget bra att skära med heller så jag vet inte vad jag ska göra.

Det är sovdax för länge sedan, jag ska upp klockan 9 och sen är det fullt ös hela dagen. Kanske är tur det iofs, då har jag mindre tid över för att tänka eller hetsa.

Jag måste lägga mig nu. Önskar jag fick sova en evighet.