Bluenote

 Jag vaknade fylld av ångest och det blev ingen skola för mig idag heller. Ångesten äter mig innifrån och jag känner för att bara försvinna iväg, bort, långt långt till en plats där ingen känner mig och där kilon och känslor inte spelar någon roll.

Igår spelade de roll, både kilona och känslorna och jag hatade att sitta där med mitt breda arsle utpressat över bänken och fettvalkarna vällandes över bh-bandet så att alla kunde se mina valkar guppa under det tunna tyget på min tröja.

Jag förstår. Jag förstår att jag är motbjudande, jag förstår att jag är patetisk och jag förstår att jag är utbytbar.

Vad jag inte förstår är den andra sidan av det hela. Den sidan där jag är älskad, där någon vill ha mig, där någon t.o.m. kan gråta för min skull. Jag förstår det inte, och det ger mig panik, panik, panik!!!
Det känns nämligen så orättvist, som att alla känslor är missriktade och som att det borde stå en trafikpolis nånstans där i mitten och dirigera om alla känslor så de hamnar rätt. Kanske t.o.m. köra de till skroten om de är alldeles för missriktade och uttjatade.

Jag är så patetisk ibland, patetisk och egeoistisk och saker som egentligen borde vara alldeles logiska ter sig underliga och jag blir en mästare på konspirationsteorier riktade mot mig själv.

Jag hade kunnat göra ännu mer fel igår, jag hade kunnat följa med den nyfunne bekantskapen P hem och skrivit en egen variant av Loke's "Halvtimme i Himmelen" om jag hade velat. Eller ja, velat och velat...det vet jag ju att jag egentligen inte ville men det hade varit så jävla enkelt bara. Klä av sig, låna ut sin kropp, försvinna, låtsas att något faktiskt spelar någon roll och glömma att det finns en morgondag.

Nu gjorde jag inte så. Nu gick jag istället hem och lyckades somna på soffan med min nyinköpta ångestenärförstarkförattinteskäramig-kniv i handen. Hade tänkt inviga den igår men somnade tydligen ifrån den, vilket verkar smått livsfarligt såhär i efterhand.

Nu sitter jag här och känner mig dummare än någonsin, bredvid mig på borde ligger min rosa, spruckna mobiltelefon och jag tycker nästan mig se hur den hånskrattar åt mig. Formulerar meningar som jag inte vet om de borde skrivas eller inte men oavsett vilket så skaver de i huvudet och flimrar förbi framför ögonen ständigt, ständigt, ständigt.

Ur Lokes "Allt Du Är", som är den första låten jag hörde av honom och som är skrämmande träffande just nu. Eller ja, för det mesta i mitt liv faktiskt.

Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så.
Som vanligt blev jag glad för att du kom.
Klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på
men du sa; ?Det är nåt jag vill prata om.?

?För det har liksom börjat svida, det dansar, snurrar runt.
Och jag vet inte riktigt vad det är.
Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt
men jag börjar nästan tro att jag är kär.

Och jag vet att det är helt ur fas med allt vi bestämt
om oberoende och distans.
Jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt
men tror du inte att vi har en chans??

Och där stod du och såg på mig, så kall och underbar.
Och där satt jag och stamma fram mitt fruktansvärda svar.

Att jag älskar dina ögon, jag älskar din röst
Jag älskar dina nästan obefintliga bröst
Jag älskar när du vaknar och är tjurig och yr
I T-shirt och trosor och knullruffsfrisyr
Och dina barnsliga stölder av min uppmärksamhet
Din självdestruktiva generositet
Ditt kriminella, livsfarliga sätt att köra bil
Och jag älskar din "ungochsingeltjejistorstan"-stil
Att du slänger dig med talesätt och kända citat
Att cola light och popcorn är din favvodryck och mat
Att du svarar på nått annat när jag frågar hur du mår
Jag älskar att du skrattar när du går
Men trots all denna kärlek blir det aldrig dig och mig
Jag bara älskar allt du är...men inte dig.

Jag vet att det är töntigt, larvigt och patetiskt...men allt som är skrivit i fet stil och hela den första versen är så jävla rätt och rakt på att jag inte trodde det var möjligt.

Men jag älskar allt du är. Och hela dig.

Det skulle inte bli såhär.

Jag skulle kunna sitta här och skriva hela dagen men jag måste skynda mig nu för snart börjar jag jobba och jag måste spy och duscha först... Vilket jävla liv jag lever. Fy fan.