Bluenote

Det känns som en bittergrön (finns det en sådan färg? sörja inom mig som växer och växer från mitten och utåt och som forsar fram med en sådan väldig kraft att jag inte har en chans att hindra den.

Jag känner igen den, jag vet vad det handlar om.

Illamåendet som liksom kommer från inre faktorer, inte mina egna inre utan snarare andras. Oförmågan att göra något åt det och den där känslan av att vara minst värd av alla på hela jorden, inget värd alls. En leksak, en sådan man kastar bort. Det är jag.

Jag trodde att jag hade förlorat alla dessa känslor, jag trodde att de försvann på en buss till Norge för något som känns som hundra miljarder år sedan men ändå som igår. Hur i helvete hittade de tillbaka till mig?

Jag sitter och stirrar på ett fotografi, ställer frågor precis som att jag hade väntat mig något svar. Brinnande ögon, så jävla långt bort och jag får inte nå dem. Får inte låta dessa ögon vila på min kropp, inte för att jag inte vill utan för att så mkt står i vägen. Jag gör samma misstag gång, på gång på gång, faller, snubblar, klantar mig på sätt som jag inte ens förstår själv och sedan så vet jag inte hur jag ska ta mig upp igen.

Jag har slarvat bort nyckeln till Drömvärlden-eller var det någon annan som tog den? Fick den, kanske?

Hur som helst så försöker jag att inte leta och jag både hoppas och inte hoppas att jag ska finna den igen.

Hur mycket längre kommer jag orka?

Skriver mer senare... tror jag.