Bluenote

Jag skulle ju inte skriva om när det går åt helvete med maten heller men nu tänker jag göra det iallafall för jag måste fanimej skriva av mig. På riktigt. Mycket.

Det fanns en tid då kräkningarna var det jag längtade till. Själva ätandet har aldrig varit själva grejjen för mig, jag har aldrig längtat efter vissa saker att äta eller tänkt att jag har velat kunna äta precis vad som helst. Jag har aldrig varit en sådan som har njutit av mat utan jag har nog gått mer på känslan som maten ger mig, den fysiska känslan alltså, när det gäller att välja "friska" livsmedel. Jag gillar inte känslan av att vara mätt för det gör att jag känner mig tung och liksom igenslemmad i kroppen och det är inte ett tillstånd jag tycker om att vara i. 

Jag blir oftast inte sugen på saker, inte på så sätt att jag tänker att jag liksom vill känna smaken av något och faktiskt äta det. Ändå så måste jag äta så fort jag har chansen och det är jävligt skumt. Det är liksom inte JAG som vill äta, det är något i mig som säger att jag måste trots att både hjärna och kropp egentligen skriker nej, nej, nej.

Men iallafall, en gång i tiden var det kräkningarna jag längtade till. Jag längtade till den där känslan av att bli tom igen, för det ÄR en skön känsla hur jävla äckligt, absurt och motbjudande det än låter. Det är faktiskt så. När jag hetsäter försvinner liksom allt annat runt omkring, och det är inte bara psykiskt det händer saker utan även fysiskt, dock inga positiva saker. Magen svullnar upp och jag får svårt att röra mig, svårt att andas och svårt att tänka. Har jag ätit riktigt mkt får jag ont i kroppen också, liksom ont under huden, Troligen för att kroppen tar upp kolhydraterna i maten och binder således vätska, det är iallafall min teori. Och jag hatar den där svullenheten, andningsproblemen och den stora, stora magen. Jag ser ut som jag är i 9e månaden, jag skojar inte utan det är verkligen så. Bara för att magsäcken är så uttänjd.

Så då är det faktiskt skönt att slippa den känslan sedan när kräkningen väl kommer, att känna hur allt det där äckliga som gett mig ångest och hindrat mig från att röra mig fritt bara rinner ur mig och hur magen sjunker ned till normal storlek igen. Eller ja, normal vet i fan men till den storleken den är utan massa mat i iallafall.

En gång i tiden tyckte jag alltså om den känslan. 

Nu däremot, nu är det bara ångestgivande och motbjudande att spy, vilket gör att jag skjuter upp det och då blir det bara ännu värre att sedan göra det. För göra det måste jag ju, jag är alldeles säker på att jag aldrig skulle kunna drabbas av BED istället för bulimi (Binge Eating Disorder, dvs hetsa utan kompensationsbeteende). Ångesten sätter stopp för det och det är jag faktiskt glad för. Men iallafall så hatar jag numera att stå där över toalettstolen med fingrarna i halsen, det finns inget lockande eller befriande kvar över huvud taget när det gäller att kräkas. Så nu undrar jag vad fan jag ska göra?!

Minsta lilla matbit triggar ju fan igång en hetsattack och om jag fastar så triggar fastan igång en hetsattack. Hur gör man då?

Jag inbillar mig att det borde gå att sluta bara, trots att 12 år med ätstörningar och all forskning i världen talar emot mig så tror jag faktiskt det. Det är ju en beroendesjukdom, och precis som med andra beroenden så går det ju att bli fri... Jag klarade ju att sluta röka (även om jag fuskar då och då) så då borde jag ju klara av att sluta hetsa också tycker jag... 

Jag orkar inte vara min ätstörning längre, orkar inte gömma mig bakom den. Jag har fått nog. Allting blir till onda cirklar också faller jag bara längre och längre ner och jag inbillar mig att det finns så mkt mer än så.

Imorn ska jag träffa N, först tackade jag nej av den enkla anledningen att jag inte klarar av att träffa folk när jag mår såhär. Klarar inte av att folk ser på mig, eller ser igenom mig för den delen.

Så kan jag ju inte ha det! Jag ska föreställa att vara sångerska och klubbarrangör och jag klarar inte av att folk ser på mig... Det rimmar illa alltså.

Måste göra något åt det. Måste, måste, måste. 

Max 500 kcal/dag är det som gäller fr.o.m. nu och det ska gå. Det SKA gå.

På riktigt så orkar jag inte längre ha det såhär, så det måste verkligen gå.

Jag borde sova nu och låtsas att jag inte tänker på Dig. Jag har inte alls tittat på telefonen 711 gånger sedan jag kom hem för att se om det kommit något sms, trots att jag har volymen på och telefonen ligger precis bredivd mig så att jag definitivt skulle ha hört om det skulle ha kommit något. Nej då, det har jag inte.

Och det gör inte alls ont i hjärtat när jag tänker på dig. 

Min hund snarkar, det är sjukt sött.

Natt.