Bluenote

Jag har gjort saker som varit bra, bestämt mig för att överleva, för att klara mig, för att vinna kriget. Betalat skulder och handlar mat till djuren, planerat ut hur jag ska göra för att göra saker och ting bra igen, funderat över om jag kan bli en sådan där som man kan älska. Som någon kan älska, någongång.

Sedan vänder allting och tårarna rinner längs med kinden och min älskade lilla katt tittar på mig precis som att han vill säga att han iallafall tycker om mig, vad för andra hemska saker jag än gjort. 

Jag känner mig som världens sämsta människa, på riktigt. Jag fattar inte hur det har kunnat gå så här fel! Jag har aldrig någonsin velat någon illa, aldrig, aldrig, aldrig. Det blev bara fel. 

Och nu sitter han där, inte alls så långt ifrån mig egentligen, och hatar mig för att jag mer eller mindre förstört hans liv! Jag som inte ens ville något illa!

Han förklarar inget, säger inget, berättar inget. Säger att det kan skada andra om han berättar för mig vad det är jag har gjort, och just den delen förstår jag mig inte på riktigt.

Det här kommer inte bli ett sammanhängande inlägg så den stackare som eventuellt läser kanske får det kämpigt...jag ber om ursäkt..

Jag önskar att jag kunde krypa tillbaka in i mig själv igen, att jag kunde bli den där hårda och kalla tjejen som jag var när jag var yngre. Hon som inte brydde sig, som var självständig, som inte behövde kärlek, närhet eller omtanke utan nöjde sig med fysiska förbindeleser och en famn att vila ut i mellan varven. Åh, jag önskar att jag kunde bli hon igen!!

De kallade mig för Isdrottningen, för att jag var så svår att komma åt, så svår att komma nära. Släpper man ingen nära kan man inte heller bli sårad. Jag tror inte att man kan såra någon heller faktiskt, om man inte släpper dem nära inpå.

Men, jag hittar henne ingenstans! Isdrottningen alltså. Hon verkar vara död.

Jag vet inte vem som till slut tog livet av henne men jag tror att det var I. Han smälte all den där isen med sitt varma, varma hjärta och sedan dess har muren liksom aldrig blivit lika tjock igen.

Om jag bygger upp den igen kan jag inte såra någon mer.

Jag känner mig så smutsig, så elak, så falsk, och jag vet inte om det finns något jag kan göra åt det för jag förstår inte exakt vad det är jag gjort och han vill inte tala om det för mig. Han KAN inte tala om det, för då far någon annan illa.

Jag har sagt upp kontakten med N och L. No more band for me, och det suger. Det är inte för att jag inte vill spela, eller för att jag inte tycker om dem. Jag vill spela, och jag tycker om dem så in i helvete mycket. N har varit och kommer att förbli min bästa vän och troligtvis kommer det inte att finnas någon annan vän i mitt liv som någonsin kommer komma att betyda mer än vad han gör. Jag tänkte på det tidigare idag, hur jävla lyckligt lottad jag varit som hittat vänner som N. Han fick ta all min skit när vi bodde i Gamlestan och jag inte fattade hur egoistisk jag var och hur illa jag behandlade andra. Han fick lida för att jag mådde dåligt. Han fick lida för att jag njuter av att plåga och göra andra människor illa skulle vissa säkert säga men det är inte så! Det är verkligen, verkligen inte så...

Men, oavsett vad så har N funnits där. Min älskade vän. Viktigare än någon annan vän.

Och nej, jag glömmer inte bort L för att jag skriver så. Hon är också viktig, sjukt viktig. Och fin och bra på alla sätt och vis, och vi skrattar nästan alltid när vi umgås, även om vi inte umgås så ofta numera men när vi väl gör det så fattar jag hur mycket jag saknar henne mellan gångerna.

Och N och L är fina tillsammans. Jag är glad att det blev de två, tillslut, efter mycket om och men. 

Jag önskar dem lycka, jag vill att de ska ha det bra, jag vill att de ska fortsätta vara tillsammans och vara fina ihop!

Och jag vill inte förstöra mer. För det är kanske så som han säger, att jag bara tänker på mig själv. Att jag inte har någon som helst medkänsla eller konsekvenstänkande och att allt alltid ska kretsa kring, mig, mig, mig. 

Jag är rädd, så fruktansvärt rädd. Mycket mer rädd än jag någonsin var där under det gröna täcket ute i Torslanda i ett annat liv för minst 100 år sedan. Mycket mer rädd.

Han säger att det kan skada andra! På vilket sätt då?

Har jag skadat någon annan?

Jag är rädd för sanningen, men ändå så vill jag på något sätt veta. Jag vill inte blunda mer, vill inte ducka, springa och gömma mig längre. Jag skiter i om sanningen gör ont, jag får den hellre kastad i ansiktet så att jag faller en gång för alla.

Jag borde hålla mig borta från alla de som betyder något för mig, det värsta är att då har jag ingen kvar. Ingen alls. 

Fan, det gör så ont!!!

NÅGOT SENARE:

Har pratat i telefon med honom, och allt har blivit ännu mer fel. Jag förstår att han var arg. Dock är det inte riktigt så som han fick det att låta, eller som någon annan fått det att låta eller hur det nu blir.

Jag har aldrig sagt de där sakerna, däremot har jag sagt att jag tyckt att han antytt dessa saker men det är en jävla skillnad på att "tycka att någon antyder" och att faktiskt veta.

Jag har aldrig vetat och heller aldrig sagt att jag vetat.

Han har varit rädd för mig, och jag för honom. Jag ÄR rädd för honom, men inte för att han ska skada mig fysiskt på något sätt. Det finns värre sätt att skada mig på. Fysiskt är nog det lindrigaste om jag ska vara ärlig, vad man än gör.

Det värsta är att jag fattar nu, jag fattar att jag måste väcka den där jävla Isdrottningen igen. Just när jag börjat se världen i färg mellan varven och börjat känna saker igen så måste jag väcka liv i satmaran så hon får ta över min kropp igen.

Hård och kall var det. Inte visa något. Inte för någon.

Inte skriva, inte spela, inte måla, inte prata, inte vara nära. Inte sjunga. Jag tror inte att jag klarar att sjunga utan att allt kokar över.

För det är nu jag får lägga det på hög, stapla känslor och outdelade kyssar på hög, dra på mig skygglapparna och bara gå, gå, gå.

Men ikväll, ikväll får jag gråta. Ikväll får jag skrika och vara precis så ledsen som jag egentligen skulle vilja vara och jag får sakna och älska precis så mycket som mitt alldeles för lilla hjärta tillåter.

Jag får säga att jag önskar att allt vore annorlunda, jag får säga att det där lilla överfulla hjärtat rusade i dubbel fart igår när jag skulle försöka sjunga och du satte dig precis så att du hamnade mitt i mitt synfält. Orden som redan från början var dina ville nästla sig in under din skjorta och in i ditt hjärta men vibrationerna från mina stämband var för svaga för att du skulle höra tror jag. Tonerna höll inte hela vägen. Tonerna har aldrig hållit hela vägen när det kommer till oss två.

Det blev inga vackra sånger, darling, det blev två sönderspelade solon i olika tonarter som klingar ganska falskt ihop men är ganska spännande om man lyssnar på håll.

Jag tror jag börjar kunna dina toner utantill, och jag hade så gärna velat nynna dem med dig men jag vet inte hur jag ska placera dem för att få det rätt och du ligger hela tiden ett par takter före mig. Jag vet inte ens om du märker det själv, hur vi hamnar i otakt och tappar bort noterna till sången som skulle varit vår. 

Men du, tro mig... Jag har inte glömt bort hur dina nyckelben låter mot iskalla fingertoppar och jag vet att jag, precis som man säger sig kunna höra havets brus i en snäcka, kan höra vibrationerna av din hand mot mitt huvud. 

Vi kunde ha blivit musik.

Nu måste jag stänga dig ute. Eller ja, du vill ju inte ens finnas där i mitt inre men du har liksom funntis där ändå.

Jag hatar att jag aldrig vet säkert när något är sista gången. Visst, jag anade sist att det kanske var sista gången, jag försökte memorera känslor och dofter men det räckte inte.

Jag skulle ha hållit om dig lite hårdare. Jag skulle viskat saker i ditt öra så du hade fått höra dem, även om du sov och inte visste vad det var du hörde.

Och du, jag vet att vi inte hade blivit någon hitlåt även om allt detta inte hade hänt. Vi tillhör liksom olika genres du och jag. Jag är en långsam visa i moll, du är en hel symfoniorkester.

Jag vet inte om jag kan skriva mycket mer nu. Jag pratar med en K på msn som kommenterat här på bloggen.

Jag känner henne inte men det räcker med att jag känner igen det hon berättar om sin bulimi.

Det gör mig så ledsen att det finns andra som har det som jag, jag vill inte att det ska vara så och kunde jag skulle jag vilja hjälpa henne och alla andra som mår dåligt.

Ska prata lite mer med henne och Elwah nu tänkte jag. Sedan får vi se om det blir sömn eller om det blir till att vara vaken fram tills psykakuten öppnar. Mediciner. Yes please.

Hej.