Bluenote

Fan ta dig! Fan ta dig säger jag bara! Sedan jag var 12 år gammal har du plågat mig VARJE DAG, suttit på min axel med ditt illaluktande äckliga hånflin och flåsat mig i nacken. Talat om för mig att jag inte är vatten värd och att jag lika gärna kan äta ihjäl mig för det finns ändå ingen som nånsin skulle kunna älska mig. Du har hånat mig, retat mig, spottat på mig och förlöjligat mig. I snart 12 års tid har du gjort det nu, 12 år!! Halva mitt liv! Det får fan vara nog nu!

Du tror att du kan kontrollera mig med dina predikan om rätt och fel, du har tagit dig in i den delen av mig som kallas för samvete och ränner omkring därinne och berättar för mig att jag borde skämmas för allt jag gör när det egentligen är du själv som borde skämmas. Du är en äcklig jävla parasit som lever av mina känslor och du om någon borde dö, DU, inte jag! Jag borde få leva, leva på riktigt och inte bara existera som jag gör nu.

Fattar du hur det känns att varje morgon vakna upp med paniken i halsen och undra vems morgon det kommer bli? Vem kommer vinna kampen, du eller jag? Vems blick kommer jag att möta i spegeln, din äckligt kritiska eller min som säger att jag är långt ifrån perfekt men att det ändå finns hopp för att bli det?

Vet du vad det värsta är? Att du för det mesta vinner!!!

Jag har ju inte en chans mot dig, jag finns ju inte utan dig! Allt jag är har jag byggt upp kring dig och jag vet ju inte längre hur jag ska bete mig om inte du finns nära!!!

Vad är det för jävla liv?!

Jag känner mig så svag när jag bär dig på mina axlar, men vet du vad? Det är jag inte? Jag är inte ett dugg svag, jag är så jävla in i helvete stark och jag vet att jag talar sanning när jag säger det för som du ser så har du inte fått ta livet av mig än (även om du förtjänar lite cred för att du varit bra nära några gånger) och du ska inte få göra det heller. Nej du, Bulimia, som du kallar dig-mig får du inte!

Jag är så jävla trasig nu, både fysiskt och psykiskt. Min kropp har (vad jag vet) aldrig tagit skada av allt frossande och kräkande innan men nu verkar det som att det är på god väg.

Halsen värker konstant, elektrolytbalansen är totalt ur spår så jag är konstant svullen överallt, det gör ont vid magmunnen och i matstrupen. Jag har ont i tandkött och munhåla, tungan tar stryk och piercingen gör ont...

Det ska inte vara så! Det ska inte kännas i bröstkorgen när jag andas att det finns sår efter naglar där inne, det ska inte droppa blod ned i toaletten när jag krampaktigt kramar det vita porslinet. Det är fel!

Grejjen är den, att imorgon när jag vaknar (idag, om 3 h) så ska JAG vinna. JAG och ingen annan.

Jag ska slå dig, och jag ska nå mina 49 kg, så det så.

Sen kan du skrika och gapa hur mkt du vill för jag SKA lyckas. Jag KAN. Jag VILL.

Planen imorn:

07.45 Chai-Latte på sojamjölk

11.00 Buljong

13.00 Thé

15.00 Buljong

18.00 Thé

19.00 2-3 öl (om vi går ut dvs, annars inte...såklart.)

Min dag, mina målsättningar, mina vinster.

Adjö.