Bluenote

Jag sitter på Sense och försöker fokusera, det går inte så bra. Känner mig svimfärdig och illamående och det började redan på vägen hit. Antar att det har med bulimin att göra och ibland undrar jag om jag inte borde läggas in. Iallafall sjukskrivas, få ta saker i min egen takt.

Sitter och skickar sms med A och saknar honom mer än jag trodde att jag skulle, saknar hans värme och den omtanken jag kände från honom. Jag saknar att få vara den lilla.

Självklart så handlar det inte enbart om mig och vad jag känner, ett förhållande bygger ju knappast bara på den enes känslor och tankar, men jag väljer ändå att fokusera på mig för att jag tror att jag behöver det och för att jag dessutom är en stor egoist.

Ibland tror jag att jag, medvetet eller omedvetet, förstör för mig själv när saker och ting blir alldeles för bra. När något ter sig för bra för att vara sant ser jag oftast till att det blir så också, som nu med A. Om jag nu väljer att tro på att det han sagt och visat faktiskt är sant så har jag faktiskt fått det jag trodde var omöjligt, en underbar människa som vill ha mig som hans. Jag trodde inte att det gick. Jag trodde inte att någon skulle kunna älska mig och alla mina underliga fel och brister, både synliga och osynliga och jag trodde knappast att jag skulle kunna vara viktig för någon på det sättet. Jag visste ju redan att jag kunde känna så för andra, men att någon kunde göra det för mig? Jag trodde det var omöjligt.

Det sitter ett par några bord bort, hon har dragit ut sin stol och flyttat den till hans sida av bordet så att de ska kunna sitta närmare varandra. De håller händer och viskar förtroligt. Ler. Han har ätit men det har inte hon, troligen tillåter inte nykär-fjärilarna det. De är ett sådant par som jag hatar. Nej, som jag hatade. Han lärde mig att det inte var så farligt. Han lärde mig att jag inte är för äcklig för att visa mina känslor offentligt och han lärde mig att jag inte nödvändigtvis måste vara någon man skäms över! Jag försökte tro honom, jag försökte lyssna men det gick inte jättebra...

Och nu verkar det vara för sent.

Tomheten och ledsamheten vilar som ett täcke över mig och jag kan bara inte förstå hur jag kan vara så jävla dum. Hur kan jag kasta bort något så fint?

Det går troligen inte att reparera, och det förstår jag. Jag har, vad jag vet, aldrig varit riktigt elak mot en människa förut i mitt liv men den här gången har jag varit det. Riktigt elak. Så elak att jag inte känner igen mig själv. Alls.

Jag har heller aldrig förut gjort något jag verkligen ångrar men nu ångrar jag djupt, de senaste dagarna vill jag göra ogjorda och om jag kunde skulle jag ta tillbaka allt det elaka jag gjort. Vad jag egentligen ville ha var tid. Tid till att smälta, vänja mig, växa in i rollen som en underbar mans flickvän och tid till att sluta oroa mig för att jag inte duger. Jag behövde tid för att komma närmare, inte längre ifrån.

Och jag har alltid varit sådan, en enstöring, en som drar sig undan ibland och som behöver tid för absolut ingenting. Tid för att bara vara, för att inte gå sönder. Eller snarare för att inte gå sönder mer. För trasig är jag ju redan.

Jag tror att jag drar mig undan från seriösa förhållanden och från att bli älskad för att jag någonstans är precis som alla andra, drömmer sambodrömmar och tänker långsiktigt. Saken är den att jag redan är sambo, jag är fanimej till och med gift. Med Fru Bulimia. Just därför har jag så svårt att se mig själv i en situation där mitt förhållande till någon annan leder till något så seriöst, och om den möjligheten inte finns, vad är då meningen med att ens försöka? Vad är meningen med att ens känna något om man inte får leva ut det på riktigt? Är det inte lika bra att bara fortsätta i gamla hjulspår, ha meningslöst sex och lösa förbindelser som för stunden mättar det skrikande behovet av närhet? Gör man så för länge tror man att det tillslut inte finns något annat, sen finner man sig själv plötsligt sittandes hand i hand med någon, delandes dämpade viskningar och man är plötsligt ena halvan i ett sånt där par som jag hatar.

Då blir det kortslutning. Poff! Pang! Tjoff! Och förvirringen blir total. Har man tur är det hanterbart, har man otur blir det som nu. Man dör lite i självförsvar. Blir ytterligare lite kallare, hårdare, hemskare och tuffare och man slutar känna det man helst av allt vill känna. Samhörighet och det där underliga lilla ordet kärlek.

Sen sitter man där igen, ensam, trasig och med en hel massa arghet (i min värld är det ett ord) och besvikelse på sina axlar, trots att det enda man ville från början var att vara bra för någon annan.

Jag tror att det finns få tillfällen när jag känt mig så jävla ensam som igår kväll, ensam var jag ju inte men jag kände mig ensam liksom på insidan. Jag har nog alltid varit ensam på insidan, kommer troligen alltid att vara det, det är bara det att på senaste tiden så har det funnits någon där. På riktigt, trots att jag, av gammal vana, vägrade tro det.

Troligen är det bortkastat nu, på riktigt. Trots att jag inte vill ha det så och jag inte tror att han vill det heller, men vissa saker är det försent att rädda. Nu vill jag bara att det inte ska behöva göra ont i honom, mer än så varken kan eller vill jag begära.

Själv antar jag att jag får fortsätta mitt livslånga äktenskap med Fru Bulimi, även om jag varje dag för resten av mitt liv kommer försöka få igenom en skiljsmässa så jag kan leva på riktigt på något sätt.