Bluenote

Jag var ute och drack öl igår med Loke och Jazz-E, vi satt på Sjuans ölhall och när E var på toa halkade samtalet in på musik. Han verkade på ngt konstigt sätt respektera mig som musiker och det kändes konstigt. Jag är ingen musiker, jag är en jävla wannabe-sångerska som inte ens vågar söka folkhögskola.

Jag skulle åkt till A ikväll egentligen, men det behövs städas här hemma och jag försöker hitta energi. Det måste bli gjort ikväll.

L och N är på nedervåningen och jag vågar inte gå ner till dem, jag vågar inte vara någonstans alls idag egentligen och allra minst vågar jag vara i min egen kropp.

Vi pratade mkt igår, Jazz-E och jag. Det är underligt hur jag alltid lyckas skrämmas av dem som visar sig vara som mest lika mig själv. Jag kände igen mig så mycket i det hon sa, och jag tror att det var ömsesidigt, att hon förstod vad jag menade också. Jag är glad att jag lärt känna henne, hon var inte lika farlig som jag först trodde. 

Jag har så mycket tankar och funderingar inom mig idag att jag bara måste få ut dem, jag vet inte vad jag gör annars. Har jag tur blir det något vackert, har jag otur blir det bara terapiskriveri men då får det vara så. Ska städa också, och fortsätta med arbetet till skolan.

Det är så konstigt hur musik kan få en att minnas, en av Lokes låtar (den första jag någonsin hörde) är en sådan låt. Jag är tillbaka i Nacka när jag hör den, jag är en 18 årig rökare som inte vet vart hon hör hemma och som drömmer dagarna i ända om ett liv som någon gång kommer börja. Jag hade min drömvärld där, min tillflyktsort och mitt andningshål. Jag tror inte att jag förstod det då bara.

Ung och oerfaren fick jag veta vad en piercad manstunga kunde innebära och jag såg solen gå ner genom ett skitigt fönster på 4e (3e) våningen medan högen av cigarettfimpar växte sig större i askfatet som verkade alltför litet för sin uppgift.

Jag hörde Lokes röst, förundrades, beundrade och drömde. Levde? Ja, kanske lite.

Han sa aldrig något om skärsåren har jag för mig, och varje gång jag var där försökte jag göra mig så liten jag bara kunde för att han inte skulle se mig på riktigt. Jag vet inte om jag lyckades, men jag tror det.

Och varje gång han öppnade dörren var jag lika chockad över att det var jag som stod på andra sidan. Ja, jag var chockad över att det var jag som stod där, inte över att det var han som öppnade. Den där chocken har ännu inte lagt sig, även om det gått 6 år sedan dess. Chocken är kvar, återupplevs, slår ner mig gång på gång. Det är inte han längre, det är inte samma drömvärld. Ingenting är detsamma, men chocken lever kvar.

Jag har en ny låt också, en ny låt som liksom har letat sig in på något sätt. En låt som jag dessvärre inte hittar men som spelades under en underbar natt på en underbar plats där jag var precis sådär underbar som jag lyckades låtsas vara i Nacka för 6 år sedan. Som sagt så finns chocken kvar men situationen är ny.

Jag vill göra verklighet av mitt musikprojekt som jag funderar över, mina spoken word/visa/poesi-låtar men jag vet inte hur jag ska hitta tid till det och jag vet inte vem som skulle orka lyssna. Jag vet inte heller om jag är duktig nog för att göra det. Jag vet bara att inspirationen kastar sig över mig ibland utan att jag är beredd och att det känns som att jag inte vet vart jag ska göra av allt när det blir så.

Jag vill utvecklas, jag vill kunna, jag vill våga... Jag vill framförallt våga söka folkhögskolan men ansökningstiden är snart över och jag tror inte att jag är modig nog för att göra det. Varför skulle de ta in lilla mig? En fet 24-åring med bristande teorikunskaper som knappt kan spela piano och som sjunger hellre än bra... Verkligen en elev att satsa på. Antar att vilja inte spelar så stor roll i verkliga livet, och även om det gjorde det så skulle det gå åt skogen eftersom jag inte har orken att göra någonting.

Känner mig så jävla ensam, men det kanske är just det jag vill vara? Det vet jag inte. Jag vet bara att jag aldrig har varit ensammare än nu och jag vet att jag vill skriva en av mina spoken word/visa/poesi-låtar ikväll men jag vet inte hur för jag vill inte lämna ut någon och jag vill inte att någon ska förstå vad det egentligen handlar om.

Jag har ont i ryggen.