Massa ord...
Det är något speciellt med blockljus. De lyser inte på samma sätt som andra ljus och det går inte att sätta fingret på vad det är som är så speciellt med det där skenet. Jag sitter och stirrar på två blockljus och hör musiken strömma upp från nedervåningen där N sitter vid sin dator. Det är så skönt att ha honom där, han vet inte om det och jag hittar inga ord för att säga det men jag är så otroligt glad att han finns och ikväll är han nog viktigare än nånsin.
"Death is not the end" låter det från cd-spelaren och ironin talar sitt eget tydliga språk. Nej, det kanske är så.
Jag har ingen kontroll längre, och sakerna jag verkligen, verkligen älskar och bryr mig om försvinner längre och längre från mig. Jag hade lyckats ta mig ur skuldträsket men är tillbaka på botten igen efter att ha svullat över mina tillgångar, jag förstör relationer och sårar vackra människor. Det fanns en tid då det bara drabbade mig själv, när jag lyckades hålla mig ovanför vattenytan så att ingen såg djupet som fanns där under och när jag lyckades spela mitt spel ganska snyggt även för de som verkligen betydde något. Den tiden är förbi. Varför vet jag inte, men jag vet att A och N är två människor som betyder massor för mig för att jag på ngt sätt kan berätta allt för dem. Ibland behöver jag inte ens berätta för de ser ändå. Oftast är det så.
Ändå så driver jag dem längre och längre ifrån mig och det är klart att jag förstår att alla människor har gränser och så även de två. Jag vet bara inte om jag själv har några gränser längre, jag känner mig knappt mänsklig.
Och jag hatar det, jag hatar kvällarna med huvudet över toalettstolen och spyorna som kletar i håret och det eviga rivandet i halsen som inte leder till annat än sår, blod och mer ångest. Jag hatar likgiltigheten och självhatet och jag hatar att alltid känna sig mindre än alla andra (mindre, men större till kroppen), jag hatar att se siffrorna på vågen krypa uppåt sakta men säkert och jag hatar händer över min kropp, dömande och letande.
Men, det finns stunder jag älskar också. Stunder som inte går att beskriva, stunder när jag vill sätta mig på gatan mitt i stan och skriva, när solen lyser både utomhus och innuti mig och det känns som att inget kan stoppa mig alls. Stunder när det känns som att jag lever, betyder något, är något och finns på riktigt. De är inte många men de finns, dock blir de allt färre.
A är arg på mig för incidenten imorse och jag förstår honom, tydligen har han verkligen skällt på mig efter noter om att jag skulle kliva upp ur sängen men jag har inget minne av det alls, minns ingenting förutom att jag vaknade med ett ryck och då stod han redan påklädd vid dörren och jag hade ångest och klarade inte att gå upp när han såg på och bad honom gå ut ur lägenheten, vilket i sig är jävligt korkat eftersom han bor där och inte jag...
Jag förstår att han är arg, det hade jag också varit...
Jag måste sluta med det här nu.
Kommentarer
Trackback
