Bluenote

Jag vet inte vad jag ska säga längre, jag antar att han har rätt och att alla andra också tycker som han men är för fega för att säga något. 

Visst, jag är ett egoistiskt svin. Allt som spelar roll är mina behov, säger han. Jag sätter alltid mina behov i centrum och skiter i alla andra. Jag har ingen medkänsla eller förståelse för någon och de som säger sig älska mig behandlar jag som luft.

Mina egna behov. Vet du vad jag har för behov egentligen? De är ganska enkla, jag ställer inte så höga krav på tillvaron. Ska man hårddra det så skulle jag kunna säga att det jag behöver är musik, inspiration och en kram då och då. Kanske att få lyssna till hjärtslag innan jag somnar någon gång ibland också, och en cola light mellan varven.

Är det för höga krav? Begär jag för mycket av min omgivning om jag vill ha allt det där? Kanske.

Egoistisk.

Jag vet inte om jag ser det som egoistiskt att jag inte tar ut lön från stället jag jobbar på för att jag inte vill tjäna pengar på min passion-musiken, att jag blir så otroligt glad att det känns i hela kroppen de dagar M har en bra dag med mindre smärta, att jag vill hoppa och skrika av glädje när Sång-N vågar belta utav bara helvete på lektionen för att jag vet hur svårt hon har att tro på sig själv, och jag vet inte om det är så egoistiskt att jag köper present till en vän för massa massa pengar när jag inte har några bara för att jag tycker synd om honom när han har ont. Är det fel av mig att tro att det inte är egoistiskt?

Men visst, jag förstår ändå till en viss gräns att jag uppfattas som ego, för när det där jävla matmonstret skriker till har jag inget annat val än att göra det han vill för att dämpa ångesten.

Ingenting spelar liksom någon roll och jag skulle kunna offra min högra hand för att dämpa det där jävla skrikandet i mitt bröst. Planer jag har gjort upp spelar ingen roll, att jag ligger nästintill minus på kontot och har kronofogden i hälarna spelar ingen roll, att jag sårar de jag älskar spelar ingen roll...bara jag får tyst på det där jävla skrikandet!

Annars dör jag. Så känns det.

Inget annat spelar roll, jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den desperata känslan på annat sätt än att det känns som att det handlar om liv eller död, allting annat-det som vanligtvis brukar kallas för verklighet-bleknar och det enda som finns kvar är skriket.

Imorse skulle jag ha gått till skolan. Jag slog upp ögonen och hörde med ens det där skrikande, raffsande, kraffsande odjuret i mitt bröst. Odjuret som inte vill att jag ska klara av saker jag tar mig för, som inte vill att jag ska 

få mina betyg, kunna betala mina räkningar, tillåta mig att bli älskad eller kunna älska någon tillbaka.

Jag gick inte till skolan. Jag handlade massa äcklig mat (helst av den sorten jag inte ens tål) och tryckte i mig för att sedan kräkas upp kaskader bara för att få tyst på idiotmonstret. 

Jag ville gå till skolan idag. Det var den viktigaste lektionen på hela terminen och inlämning på filmhelvetet men jag missade den nästan, för ett jävla monsters skull. Tror du att jag VILLE ha det så? Tror du att det handlade om MINA BEHOV? Något jag väljer och prioriterar att göra för att det får mig att må bra och njuta av livet? Knappast.

Jag vet hur många liknande gånger som helst, gånger då jag verkligen sett fram emot att träffa någon eller hitta på något annat jag tycker om, men när monstret hunnit först och fått mig att bara ställa in hela skiten för att ångesten är för stark.

Jag vill inte vara sådan. Jag vill inte vara egoistisk. Ärligt talat så bryr jag mig fan så mkt mer om alla andra än om mig själv för som jag ser det är jag inte värd ens hälften av vad andra är.

Jag älskar att ge. Inte för själva känslan av att ha gjort en god gärning utan för att jag älskar att se glädjen i andra människors ögon. Den där äkta glädjen. Och jag HATAR när jag inte kan ge, och jag hatar mig själv mer och mer för varje gång jag missar chansen att ge p.g.a. det jävla monstret.

Vet du att jag drömmer om vardagliga saker som kanske verkar självklart för andra?

Jag drömmer om att kunna sitta ner utan att tänka på hur fettet väller över byxkanten, jag drömmer om att kunna äta frukost utan att förstöra minst tre dagar framåt och hamna i monstrets klor, drömmer om att kunna somna med någons hand på min mage utan att paniken snörper åt halsen så jag inte kan andas.

Jag drömmer om att kunna ha sex även om jag ätit under dagen. Drömmer om att kunna stå naken inför någon utan att önska livet ur mig själv. Drömmer om att kunna mötas upp efter en arbetsdag, komma hem, leva vardag en stund och somna till hjärtslag utan att behöva smita in på toaletten efter middagen och vispa runt i halsen för att bli av med allt som flyter runt i magen och som jag syndat med under dagen som gått.

Jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget eller riktigt vem jag riktar det till heller om jag ska vara ärlig, jag har så mkt att säga men jag tror inte att jag kan skriva ned allt på en gång för det kommer bara bli en osammanhängande smörja som ingen förstår över huvud taget och då är det kanske inte så stor idé att skriva...

Därför slutar jag bara.

(Och förresten så hoppas jag att du blev glad för grejjerna, det var av ren välmeningen utan någon som helst baktanke, om du nu fått för dig det.)