Fryser.
Jag fryser så jag skakar. Jag borde sova för länge sedan. Uteblivna svar ekar genom luften och skrattar som vildvittror kring mina uppdragna axlar. Jag sitter och försöker välja. Skära mig, spy en gång till, åka till akuten med astman eller sova. Jag vill välja det sista men risken är att jag försover mig till viktig lektion imorn om jag somnar nu... Om någon lektion nu är viktig efter katastrofen i Gamlestan.. Tror jag är körd för resten av livet faktiskt.
Jag orkar inte mycket till, uteblivna svar eller inte, det finns mycket annat som spelar roll och jag hatar att den här helvetessjukdomen äter upp mig inifrån och tar allt ifrån mig. Jag vill inte ha det så längre, inte en sekund till.
Jag önskar att jag bara kunde göra som med rökningen. "Nej, nu slutar jag" och sen är det halvjobbigt i några dagar men man blir starkare för varje dag. Åh vad jag önskar att det gick att göra så. Då skulle jag inte hamna i situationer som Gamlestads-dramat som kommer gå åt helvete som fan. Jag måste skärpa mig. Känner verkligen för att skita i precis allt och bara låta det gå åt helvete men det kanske inte heller är rätt väg? Kanske borde jag våga se situationen som den är och lyssna på min mor och ta hjälp av det där jävla ombudet som jag verkligen skräms av men kanske, kanske är allt inte så nattsvart som det faktiskt verkar just nu. Kanske kan jag reda upp situationen på något sätt iallafall. Kanske kan jag fortfarande studera till hösten som jag verkligen vill...även om det inte ser ut så just nu.
Jag hatar uteblivna svar. Varför får jag inget svar??! För att jag inte förtjänar det, för att jag är en sådan man kan skita i hur man vill utan att det spelar någon som helst roll. Jag vill inte ha det så längre.
Kommentarer
Trackback
