Idag.
Blesh ge min inte skuldkänslor för att jag lämnar kommentarer till dig!
Jag är precis som du, en skrivare. Jag hade klart velat sätta mig med dig och bara tala om hur jävla bra du är! Men det har jag svårt för. Och detta är ingen medömkan, sysslar inte med sånt vettu.
Anledningen till att jag skriver bra saker om dig så ofta är för att du är min vän, jag vill att du ska må bra.
Men jag tycker inte synd om dig, jag har fullt upp med att tycka jävligt synd om mig själv ;P
Och jag behöver inte tycka synd om dig, du är stark oavsett om du märker det eller inte.
Jag diggar dig stenhårt, och det är inte bara tvål jag gillar, jag gillar hela ditt sätt när det gäller musiken, du är duktig och jag är avundsjuk.
En vacker solig dag ska jag höra dig i radion och skryta med att henne känner jag minsann!
Jag saknar dig, jag saknar dig.
Ärligt talat Cie, nu blir jag snart arg på dig på riktigt. "Jag är inte en del av det där längre. Inte en del av dem, musiken eller vänskapen. Jag vet inte exakt när det blev så men så är det iallafall.". Jag kan svara på det om du vill. Det händer så fort du vill att det ska hända. Jag vill det inte. Inte N heller. Och det är inte pga någon medömkan eller liknande. Det är helt enkelt upp till dig. Vi håller inte bandet vid liv, vi skapar något i väntan på en återfödelse. Jag kommer aldrig kunna sjunga den låten. Du kan det, det vet jag. Jag har hört dig. Det vet du med.
Hej!
Jag halkade in på din blogg av en ren slump. Jag känner dig, åtminstone lite grann och du känner mig, åtminstone lite grann. Jag har inte vågat berätta att jag läst det du skrivit för att jag helt enkelt inte vågat eller vetat vad jag ska säga, mycket för att jag känner igen mig i mycket av det du skriver, och inte vet hur jag själv ska bli av med skiten som periodvis får mig att må så jävla skit. Inte för att jag kämpar med ett "matmonster" men väl ett "ångestmånster" som varje dag säger att jag är liten, värdelös, utan framtid och att jag borde ta mitt liv för mitt eget bästa. År av "terapi med mig själv", somnlösa nätter, hat, ångest, ilska har i alla fall lärt mig att jag ställt (och fortfarande ställer) för höga krav på mig själv. När jag insåg det och sänkte kraven som jag ställde på mig själv mådde jag faktiskt bättre, nu är det sämre igen så jag kanske säger emot mig själv (?), men C, du ställer för höga krav på dig själv! Alldeles för höga krav!!! Att kräva av sig själv att man ska göra musik som berör en massa människor, är att ställa för höga krav på sig själv. Att lyckas med musiken är ett mål som jag själv har men jag ställer det inte som krav på mig själv eller som ett måste, och
därför blir jag inte på samma sätt ledsen och självdestruktiv för att jag inte nått dit. Att beröra en massa människor med sin musik är något som är väldigt få förunnat. Man ska inte hata sig själv för att man inte lyckats sälja 10 miljoner skivor. Det är ungefär som att hata sig själv för att man bara spelar i Division 2 och inte i svenska landslaget. Man får försöka se det positivt och fortsätta kämpa uppåt, inte för att man måste lyckas med musiken, utan för att man älskar att hålla på med musik. Angående din klubb, jag har också drivit klubb, eller i alla fall anordnat spelningar, det är sjukt mycket jobb, och att kräva av sig själv att ensam ordna allt och att det ska bli en braksuccé utan dess like är att ställa för höga krav på sig själv. Och att klanka ner på sig själv för att det inte blir exakt så fantastiskt som man drömt om, är att ställa för höga krav på sig själv. Att komma tillrätta med ätstörningar med endast hjälp av sin egen vilja, och sedan hata sig själv för att man inte lyckas, är att ställa för höga krav på sig själv, man måste söka hjälp. Jag har en nära släkting som också lider av ätstörningar och man måste söka hjälp, det är ett för högt berg att bestiga själv. Fan, C, du e så bra, och värd så mycket bättre än att hata dig själv. Kanske kan vi snacka nån gång, men först måste jag nog själv komma till rätta med mig mina egna jävla spöken...
