Bluenote

Ligga i sängen och plugga och sova och läsa om vartannat. Ja, det ska jag göra.

Sitter och funderar på vad jag vill ska spelas på min begravning. Jag vill ha Öppen Scen på min begravning, hur stört det än låter, och då menar jag inte att folk ska gå upp och spela massa saker för att "hedra mitt minne" på något sätt, nej nej... Jag vill att folk ska spela för att de vill spela, för att få ut sin musik. för att berätta sina historier.

Jag tror att själen lever vidare, därför tror jag också att jag kommer vara med på min egen begravning och se alltihop och jag tycker inte om när människor gråter och särskilt inte om det är mitt fel så därför så vill jag att det ska vara en ljus och vacker tillställning. Jag kommer sitta uppe i ett träd eller något och spana på alla och om någon mot förmodan skulle se ledsen ut skulle jag  flyga (eller vad man nu gör som död) ned till honom eller henne och viska vackra och glada ord i örat och bara hålla om tills tårarna försvann igen.

Jag vill inte ha någon begravning där det pratas om allt bra jag gjort och hur duktig jag var och där folk måste överdriva och ljuga för att komma på något. Nej, jag vill att det ska vara en tillställning där människor jag har älskat möts och lär känna varandra. Umgås. Har trevligt. Äter mat och dricker gott och bara myser! 

Jag vill se folk skratta, jag vill höra musik och vackra ord och jag vill känna glädle i luften. Inga tårar. Jag är ingen man gråter över.

Det enda jag vill ska ske för min egen skull så sett är att någon spelar och sjunger mina låtar. 

Helst N på gitarr och Vackraste på sång faktiskt, det hade varit underbart. Jag vill bara se om någon ens rör en min, om det händer något inom någon alls när de hör mina sånger. Om det gör det så vet jag att jag har lyckats.

Och förresten, jag vill att Elwah ska sjunga Tvål för hon säger att hon tycker om den även om jag har svårt att tro henne när hon säger det.

Om jag ska ha nån gravsten så ska det inte stå mycket på den, "Liten och rufsig. Både på in- och utsidan." räcker gott och väl. Sen kan folk få undra bäst de vill. 

Jag överlevde hos A förresten, somnade dock på hans soffa ett tag alldeles utmattad av ångest men jag tror inte att någon märkte något.

Jag vet inte hur jag ska klara den här natten utan att skära mig eller något i den stilen, jag försöker tänka på fina saker som gör mig glad men det skrämmer mig att jag inte kommer på några.

Jag vet vad jag behöver just nu, något som egentligen inte betyder något och som är en liten piss i havet egentligen men som kan lugna mig så jävla mycket.

Jag behöver ligga där mot ditt bröst med din hand på mitt huvud som ett skydd mot omvärlden, bara ligga där och låtsas en stund att det inte finns någon annan värld, inga hot, inget otäckt och inget elakt. Inga utmaningar jag inte klarar av eller situationer jag inte kan hantera. Inget annat, förutom din hand på mitt huvud och en påhittad låtsasvärld bakom rullgardinenrnas sömniga landskap.

Och den enda musiken som finns är de regelbundna slagen från ditt hjärta och jag förundras varje gång över att det slår så taktfast i jämförelse med mitt lilla och hysteriskt skuttande sådant.

I sa alltid att "du må ha ett litet hjärta men det får plats bra mycket i det iallafall". Mer än han trodde faktiskt för han finns kvar där men där finns också så mycket mer som har fyllts på och som kommer stanna kvar.

Jag har så mycket kärlek att ge. Ibland är det så mycket att det gör fysiskt ont när jag tänker på det för jag vet inte vart jag ska göra av den!

En gång i tiden var jag en bra flickvän. Jag var faktiskt det. Jag mådde lika skit som nu men jag var en bra flickvän iallafall. Jag fick ge. Jag älskade att ge. överraska, hitta på äventyr och skämma bort. Älskade att älska. Nu hatar jag att älska. Hatar det! Jag vill inte! Vidriga känsla försvinn!!! 

Jag får inte älska, får inte ge, får inte skämma bort eller överraska eller vara flickvän överhuvudtaget. Vart ska jag då göra av all kärlek? Det finns nog ett bäst föredatum på sådant, det går inte att spara och plocka fram vid ett mer lämpligt tillfälle. Nej, det går inte.

Så därför känns det som att jag ska sprängas innifrån och jag kan inte riktigt andas när jag tänker på dig för det gör lite för ont och det är lite för mycket som vill ut.

Men kanske, kanske behöver man inte vara nära för att få ge? Kanske, kanske räcker det med att bara tänka för att en person ska känna sig älskad? Eller kanske räcker det att jag älskar dig när du sover ovetandes bredvid mig?

För när allting kommer omkring, så älskar jag dig inte på så sätt att jag vill ha dig till varje pris. Det är klart att jag vill ha dig men jag vet att vi inte riktigt spelar i samma liga du och jag och ibland måste jag tyvärr vara realist och inse att nej, du kommer aldrig vilja ha en sådan som jag. Inte en sådan som jag och inte på riktigt.

Så därför älskar jag dig på ett mer osjälviskt plan (om jag nu kan vara osjälvisk) och vill bara att du ska ha det bra, klyschigt men sant. Och kanske är det så då, att det räcker med att älska på avstånd för att det ska nå fram?

Jag vet inte. Jag undrar bara... Varför är inte jag en sådan som man kan älska tillbaka?

Varför blev jag "ingen sådan man behåller utan mer en sådan man drar över och glömmer bort"?