Bluenote

Du skriver att det handlar om att ställa för höga krav på sig själv och att det kan underlätta ens välmående om man sänker de här kraven, och ja, jag håller med men jag tror också att det är väldigt olika från person till person. Jag har varit en sådan som ställt alltför höga krav på mig själv men jag är inte det längre, när jag hade anorexi var jag sådan. Jag begärde att jag skulle klara allt ensam, nu vet jag att det inte går. De kraven jag ställer på mig själv är simpla, vardagliga. Ta sig upp ur sängen och göra det som står i kalendern för dagen. Gå till skolan, gå till jobbet. Det är inte alltid jag lyckas ens med dessa riktigt simpla saker, och då känner man sig tämligen värdelös.

Det är inte höga krav att ställa på sig själv. Att då få höra av någon annan att kraven jag ställer på mig själv är för höga känns därför mer eller mindre som en spark i magen, som ett bevis på att det inte bara är jag själv som tycker att jag är värdelös utan att även mina medmänniskor håller med eftersom de/ni/du inte tror på att jag klarar av det jag tar mig för. Nu vet jag inte om det var så du menade men så tar jag det iallafall och eftersom jag inte vet vem du är så kan jag heller inte fråga dig hur du faktiskt menade.

Nu vet jag heller inte om du besökt min klubb men jag utgår från att du gjort det med tanke på hur du utformat din kommentar, och om du har gjort det så vet du att det trots allt inte blivit något fiasko av klubben utan att den faktiskt nått iallafall hyfsade resultat för att precis ha startat. Det är en lång väg kvar men det kommer gå.

När det gäller att lyckas med musiken och att beröra människor så tror jag att du har missförstått mig lite och det om något gör mig ledsen. Ja, jag vill beröra och självklart vill jag "lyckas", men definitionen av att lyckas är nog kanske inte riktigt densamma från person till person den heller.

Jag känner ingen behov av att sälja 10.000 ex av någon skiva, jag vill inte ut på världsturné med mitt band och jag vill inte ha något fett kontrakt och tjäna massor med pengar och sälja alla mina rättigheter till något stort bolag.

Jag vill bara beröra, jag vill att någon ska känna något när denna person hör min musik. Sedan spelar det ingen roll om det är en 15 årig flicka i gbg, ett gäng pensionärer i sthlm eller en hel jävla by i Finland-bara det är någon.

Om någon enstaka stackare hör min musik och känner sig träffad och får den där magiska, bubblande, härliga känslan i magen som man får när något träffar en längst in i hjärtat-då har jag lyckats.

Jag kanske är naiv och korkad men jag vill tro att jag har något att säga och därför vill jag att någon lyssnar. Det har ingenting med pengar eller berömmelse att göra, ska jag vara ärlig vill jag inte ha något av det faktiskt och att tjäna pengar på min musik är faktiskt det sista jag vill göra. Det enda jag vill är att skapa en reaktion, väcka en känsla. Hos någon, någonstans, någon gång. Då är jag nöjd.

Jag är noga med att tala om detta eftersom det är viktigt för mig att folk omkring mig förstår vad jag vill med min musik.

Det är samma sak med klubben, jag gör det inte för min egen skull, för att jag ska tjäna något på det eller dra nytta av det på något sätt. Jag gör det för att jag älskar musik och kultur och jag vill dra mitt strå till stacken för att främja kulturlivet i vår stad, jag vill ge människor en chans att träffas och umgås på ett ställe som är fyllt av värme och gläde och där alla delar samma passion-musik. För mig är det äkta lycka att se och höra människor mötas och skaffa nya bekantskaper på klubben som jag har startat. Äkta lycka.

Och ja, jag vet att man behöver hjälp för att ta sig ur ätstörningar och det är inte som att jag på något sätt inte vill ha hjälp. Jag väntar på behandling men det är bara att inse att som 24årig, överviktig bulimiker är man inte ens i närheten av att vara lika mkt värd som en 15 årig anorektiker. Jag förstår detta, och jag har ingenting emot att vänta lite extra om det kan rädda någon annan.

Och visst, jag skriver att jag inte vill leva längre och att jag mår skit på alla sätt och det är nog så att det jag skriver i min blogg är sanningar och inget annat än sanningar, men-jag är inte den som ger upp. Jag har inte gett upp ännu trots att jag mått skit så länge jag kan minnas och jag kan nog kämpa en stund till för någon gång kanske livet börjar på riktigt. Under tiden kan det iallafall bli vackra sånger av skiten, eller hur?

En annan sak är att jag gärna vill veta vem du är, jag kommer inte döma på något sätt eller bli arg för att du följt min blogg. Tvärtom, det är smickrande att du ens tycker att det är läsvärt det jag skriver.

Dock känns det inte helt okej att gå omkring och inte veta vem du är som har skrivit en så lång och ärlig kommentar till mig, detta hoppas jag att du förstår och att du kan berätta för mig vem du är. Du kan maila eller messa, jag antar att du har både min mail och mitt telefonnummer om vi nu känner varandra?

Vem du än är så hoppas jag att du kommer få bukt med dina egna spöken och monster och att du får må bra.

Kram

C.