Tre små ord och några tårar av glädje.
Jag har ångest över morgondagen. Massor.
Måste hämta min post och jag vet inte ens om jag kommer in där längre, i lägenheten alltså. Och jag vill inte veta vilka brev som ligger där och väntar på mig... jag vill inte veta vilka situationer jag lyckats hamna i denna gång. Nej, det vill jag verkligen inte göra.
Det var en delvis fin dag idag, trots att jag föll pladask för matmonstrets skrikande stämma nu på natten... Ett tag trodde jag t.o.m. att jag hade gjort något bra.
Jag stod där i hallen hos M med tårar i ögonen för att jag fick ett sms som gjorde mig så glad och rörd, på något sätt är det skönt att kunna bli berörd på det sättet nu igen när jag inte knaprar piller som gör mig likgiltig.
Iallafall, jag fick tre underbara ord. DE tre underbara orden. Nej, inte "jag älskar dig" utan tre ord som betyder mest av allt för MIG. Samma tre ord som landade på min kudde för massa år sedan och som blev kvar i mitt hjärta sedan dess. Jag vet att de inte hade samma betydelse nu, inte ens i närheten och troligen var de mer eller mindre tomma men de kändes ändå. Kändes rejält. Jag trodde att jag hade gjort något fint, hjälpt till, lyckats med något...
Jag ville skrika och skutta för att visa hur glad jag blev, solen sken plötsligt starkare och färgerna blev klarare... Allt omkring mig blev finare. Men, allt det där försvann sedan igen när jag kom hem och fann mig själv bland högar av tvätt och trasigt porslin på golvet (Nu sträckte min katt på sig. Han är minst 7 meter, jag lovar).
Jag är samma äckliga och egoistiska gris som jag alltid har varit, och jag plågar mig själv med drömmar om att allt ska bli annorlunda en dag. Hon den där allra första tjejen jag blev kär i skrev i ett brev att "jag vill att du ska vakna en dag och känna livet", jag kommer aldrig glömma den raden. Jag har inte lyckats med det än. Jag vaknar dag efter dag och känner ångesten, ångesten är inte livet.
Jag funderar på om jag ska våga följa hjärtat den här gången, stå för mina känslor och ta risken att jag äcklar någon stackare som jag egentligen vill väl. Vem fan skulle vilja vara omtyckt av mig?
MIG, för att jag är jag, inte för att jag är NÅGON, vem som helst.
Jag kanske borde försöka? Jag vet inte hur men det borde ju finnas något sätt?
Ett bra sätt är iallafall att gå ner i vikt. Vem fan kan älska den här klumpedunskroppen?!
Imorgon ska jag INTE äta. Absolut inte. Inte ett dugg, nonono. Till nästa klubbkväll ska jag ha tappat 5 kg, så det så.
Det är lite mer än en vecka tills dess.
Nu ska jag sova, jag håller på att avlida av trötthet... Somnade förut. Ståendes på toaletten. Då är man fan trött alltså!
Jag tror jag ska försöka stå för mitt hjärtas vilja den här gången, har jag råd att förlora? Jag tror inte det. Jag ska vara sjukt försiktig, riktigt försiktig... Min stolthet ska inte gå förlorad.
Jag tror inte på det själv, att det kommer fungera och att jag får som jag vill...men jag ska försöka våga iallafall.
Natt.
Och tack Du, för det vackra sms´et. Det kunde inte varit finare just nu.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du måste sluta ha så höga krav på dig själv, speciellt om du lider av bulimi. Jag har själv gjort det och vet vilka orimliga krav man egentligen sätter på sig själv. Att gå ner 5 kilo på en vecka, att fasta en dag eller så och så länge. Det funkar inte! Om man säger att man ska fasta så äter man mer än man gjort på länge, man sätter sån stor press på sig och om hungern blir för stor och man äter något litet börjar man vräääka i sig mat för man ändå har ätit något iallafall. Du måste tillåta dig äta något varje dag, du kan börja på GI metoden och äta enligt den. Då tillåter du saker och tar bort saker ur kosten, men du går endå ner i vikt..
Trackback
