Bluenote

Sitter på Espresso House och äter scones och försöker intala mig att en scones med creme cheese och ost och en chai-latte inte kommer göra mig tjock(are) då jag dessutom ska träna i eftermiddag.

Matmonstret säger till mig att skita i träningen och vräka istället, men jag säger annorlunda. Jag orkar inte. Orkar inte med några fingar i halsen mer, inte idag. Det gör ont nog som det är.

Jag ska inte äta mer idag. Alls. No way. Jag ska kämpa, kämpa, kämpa mot sugen. Kanske dricka en smoothie om det krisar sig.

Det ska pratas några ord på radio om min klubb, det känns helt sjukt och det som känns ännu mer sjukt är att jag inte riktigt kan glädja mig åt det. Det är ungefär det största och coolaste jag gjort, och jag har gjort det alldeles själv men jag kan ändå inte känna annat än avsky och hat mot mig själv.

Jag borde åka snart, ska träffa M och ge tillbaka hennes kort som jag glömde i min plånbok då jag jobbade igår.

M är förövrigt väldigt underbar, hon var så fin mot mig igår och talade om att jag är bra, att jag förtjänar bra saker och att jag är älskad... Synd att jag vägrar tro det bara. Jag kan inte tro det, för om det vore så så skulle mitt liv se annorlunda ut. Definitivt.

Jag vill kräkas, inte på det där vanliga. bulimiska sättet utan mer av ett underligt illamående i kropp och själ. Jag känner igen känslan, jag har levt med det förut. Jag minns också hur glad jag var och hur stolt jag var när jag faktiskt la mig på sängen och grät hejdlöst istället för att hetsäta, istället för att döva allt.

Jag försöker med det idag också, fast jag vill inte gråta mer. Jag vill inte, vill inte, vill inte. 

Och jag vill inte ha ont mer, ont i själen och hjärtat är inte bra. Igår kändes det som att hela kroppen fick en elektrisk stöt, jag kunde inte röra mig på säkert en minut. Hjärtat slog så det var öronbedövande och ibland trodde jag det skulle stanna. Kall och varm på samma gång. Elstöt, pirrande, rivande, skrikande.

Det är underligt att man reagera så på något så enkelt som några radet text.