Shampoo, vax och dig.
Hittade detta i en mapp på datorn. Kom inte ens ihåg att jag skrivit det för det känns som att det tillhör en annan värld och skrevs för 100 år sedan ungefär. Starkt.
Jag är inte redo för att skriva om dig ännu, för jag är rädd att orden inte ska göra dig rättvisa. Jag vill skriva den vackraste sången jag någonsin sjungit, jag vill att du ska höra att det är mer än bara ord och jag vill att du ska förstå vad du gjort med mig på bara två, ynka nätter. Två underbara nätter.
Jag trodde att jag hade förlorat förmågan, förmågan att känna sådär flammande och brinnande, förmågan att känna hud som dras till hud med inget annat än pirr och fyrverkerier där emellan.
Jag trodde att jag sedan länge hade glömt hur längtan känns, längtan efter ett par andra läppar som trevande söker sig fram i mörkret, känslan av explosioner och trygghet bara genom en kram och ett par händer som rufsar runt i ett saknande hår.
Hur kan man förklara en sådan känsla? Hur kan man förklara en känsla av samhörighet och att vilja vara så näranäranära att man vill krypa in under skinnet? Under skinnet, där jag sa att jag inte hade plats för någon annan än mig själv... Jag börjar tro att jag ljög då jag sa det.
Och om allting slutar upp i jämförelser så vet jag att jag är ute på djupt vatten för jag har känt liknande en gång innan och då föll jag handlöst utan skyddsnät och jag kommer närmare och närmare kanten för varje minut som går... Faller. Igen. För dig.
Kanske borde jag hålla mig borta, kanske borde jag inse att jag redan är trygg och att det inte blir bättre än det jag har, inte med någon. Att jag redan dragit vinstlotten...
Men hur ska jag kunna hålla mig borta från dig när du upptar en allt större del av mina tankar.
Minnesbilder fladdrar förbi som en vacker dröm med våra sammanflätade andetag som musik till de underbara, glittrande vägarna vi fann på varandras kroppar.
Om jag blundar vet jag precis hur dina kyssar känns, och jag älskar att ligga bredvid dig och höra dig sova, ligga precis så nära att ditt hår kittlar mot min näsa och jag känner doften av shampoo, vax och dig. Din doft. Den finns kvar hos mig ännu.
Så hur ska jag kunna hålla mig borta när minnena av våra färgsprakande nätter och längtan efter nya äventyr håller mig uppe och jag vet att jag räknar minuterna till nästa gång jag får känna din värme mot min kropp.
Allting är som vanligt igen. Jag vill ha det jag inte kan få och inte förtjänar.
Jag vet att jag inte är mer än ett ligg för dig, en kropp som kan tillfredställa dina lustar, ett köttstycke att roa sig med efter en lång dags arbete. Skönt att slippa göra arbetet själv för en gångs skull... Men vet du vad? Jag har inget emot att göra det där arbetet. jag har inget emot att se dig njuta och att ge dig allt jag kan för att få höra dig njuta och resa bort för en stund.
Jag kommer ta det jag kan få, och spara alla minnen du ger mig någonstans där djupt djupt inne. Där inne där jag bara lägger det allra heligaste.
Så jag kan plocka fram dem när jag behöver vackerhet ocg undanstoppad låtsaslycka för att orka andas lite till, och när jag behöver känna doften av shampoo, vax och dig.
Jag är inte redo för att skriva om dig ännu, för jag är rädd att orden inte ska göra dig rättvisa. Jag vill skriva den vackraste sången jag någonsin sjungit, jag vill att du ska höra att det är mer än bara ord och jag vill att du ska förstå vad du gjort med mig på bara två, ynka nätter. Två underbara nätter.
Jag trodde att jag hade förlorat förmågan, förmågan att känna sådär flammande och brinnande, förmågan att känna hud som dras till hud med inget annat än pirr och fyrverkerier där emellan.
Jag trodde att jag sedan länge hade glömt hur längtan känns, längtan efter ett par andra läppar som trevande söker sig fram i mörkret, känslan av explosioner och trygghet bara genom en kram och ett par händer som rufsar runt i ett saknande hår.
Hur kan man förklara en sådan känsla? Hur kan man förklara en känsla av samhörighet och att vilja vara så näranäranära att man vill krypa in under skinnet? Under skinnet, där jag sa att jag inte hade plats för någon annan än mig själv... Jag börjar tro att jag ljög då jag sa det.
Och om allting slutar upp i jämförelser så vet jag att jag är ute på djupt vatten för jag har känt liknande en gång innan och då föll jag handlöst utan skyddsnät och jag kommer närmare och närmare kanten för varje minut som går... Faller. Igen. För dig.
Kanske borde jag hålla mig borta, kanske borde jag inse att jag redan är trygg och att det inte blir bättre än det jag har, inte med någon. Att jag redan dragit vinstlotten...
Men hur ska jag kunna hålla mig borta från dig när du upptar en allt större del av mina tankar.
Minnesbilder fladdrar förbi som en vacker dröm med våra sammanflätade andetag som musik till de underbara, glittrande vägarna vi fann på varandras kroppar.
Om jag blundar vet jag precis hur dina kyssar känns, och jag älskar att ligga bredvid dig och höra dig sova, ligga precis så nära att ditt hår kittlar mot min näsa och jag känner doften av shampoo, vax och dig. Din doft. Den finns kvar hos mig ännu.
Så hur ska jag kunna hålla mig borta när minnena av våra färgsprakande nätter och längtan efter nya äventyr håller mig uppe och jag vet att jag räknar minuterna till nästa gång jag får känna din värme mot min kropp.
Allting är som vanligt igen. Jag vill ha det jag inte kan få och inte förtjänar.
Jag vet att jag inte är mer än ett ligg för dig, en kropp som kan tillfredställa dina lustar, ett köttstycke att roa sig med efter en lång dags arbete. Skönt att slippa göra arbetet själv för en gångs skull... Men vet du vad? Jag har inget emot att göra det där arbetet. jag har inget emot att se dig njuta och att ge dig allt jag kan för att få höra dig njuta och resa bort för en stund.
Jag kommer ta det jag kan få, och spara alla minnen du ger mig någonstans där djupt djupt inne. Där inne där jag bara lägger det allra heligaste.
Så jag kan plocka fram dem när jag behöver vackerhet ocg undanstoppad låtsaslycka för att orka andas lite till, och när jag behöver känna doften av shampoo, vax och dig.
Kommentarer
Trackback
