Bluenote

Jag behövde inget speciellt av dig, men ändå behövde jag mer än jag kanske kan begära.

Jag behövde få höra dig andas, behövde röra vid dig, kyssa dig, ta på dig, se på dig. Jag behövde höra ditt hjärta slå så jag kunde vara säker på att du finns på riktigt.

Nu är jag inte riktigt säker.

Tårarna har runnit idag, av många anledningar. Ibland kommer ångesten som ett brev på posten, ett brev jag vill skriva "adressat okänd" på och skicka tillbaka. Jag vill inte veta av den där ångesten.

Livet är så underligt. Här går jag omkring och har egentligen fått precis allt jag någonsin önskat, eller kanske mer t.o.m. men ändå så kan jag inte luta mig tillbaka och njuta. Varför?

Det finns så många saker jag vill säga till dig, ord som jag vill ska komma ut, flyga ut, fara raka vägen ut ur mitt darrande hjärta och rakt in i ditt men orden räcker inte till och nu är jag bara rädd att de aldrig någonsin kommer bli sagda. Man vet aldrig när det ögonblicket kommer, det där enda, ödesdigra ögonblicket som förändrar alla förutsättningar och ställer allt på ända.

Du vet när jag brukar säga att du är min hjälte och du alltid skrattar och inte riktigt kan förstå vad jag menar?

Det är faktiskt inte bara tomt snack, du är min hjälte. Du behöver ingen skinande rustning, vit springare eller något slott varken i Kalmar eller på Öland för att kvala in som hjälte hos mig. Du har redan gjort det. 

Jag tror nämligen att jag var lite död innan vi träffades. Inte helt död, men iallafall minst halvt. Jag ville inte riktigt leva, eller så hade jag helt enkelt bara glömt bort hur man gör, men hur som helst så gjorde jag det inte. Med dig så återfår jag lusten, jag VILL leva, jag VILL finnas till. Jag vill skratta, älska, gråta, känna, frysa, kramas och liksom vara människa med allt vad det innebär. Jag vet att man aldrig kan rädda en annan människa som inte vill bli räddad, och jag tänker inte påstå att du har räddat mig heller, men du har fått mig själv att vilja rädda mig. Du har gett mig energin till att öppna ögonen och se igen, du har fått mig att få mig till att vilja leva. Och för det finns det inte ord nog.

Egentligen vill jag säga allt det här till dig men det går inte så därför (ironiskt nog) så skriver jag det på internet istället så att alla UTOM du kan läsa, det är nämligen för stort för att inte sägas, för att inte höras, inte ses.

Ibland tar ångesten över och jag känner mig så jävla liten, jag har alltid hållit stor vikt vid att vara stark, vara självständig, klara mig utan hjälp. Jag skulle inte älska, skulle aldrig heller älskas för att älskas övergår lätt till att vara beroende av någon annan och det vill jag inte bli. Allting är så bräckligt, och jag klarar inte av att förlora mer så därför vill jag aldrig bli beroende av en annan person. Nu handlar det inte längre om beroende, tror jag. Däremot handlar det om kärlek, äkta sådan, och om känslor som jag inte ens trodde fanns. Jag har älskat förr, även om jag sagt att jag inte skulle. Jag vet hur det är att vilja något på riktigt och jag vet också hur det är att älska sönder sig och komma på först senare att man nog inte var älskad tillbaka, iallafall inte på samma sätt.

"Det är underbart när det man känner, det känns tillbaka", det är dina ord och även om det inte ens är en riktig mening så är det så jävla rätt. Jag älskar de där orden. Och kanske är det det som gör allt det här så speciellt? Att det faktiskt känns tillbaka. För känns, det gör det, i hela kroppen.

Jag kan inte ens beskriva hur det känns när du är nära mig, det är som att hela kroppen föds på nytt varje gång du tar i mig och det är precis som att min hud är skapad för att pressas samman med din. Jag vill krypa in under skinnet och stanna där.

Stanna i din famn, och få känna mig liten. Bara liten, men inte beroende.

Ibland tror jag nästan att jag kan vara normal, en vanlig tjej, en riktig flickvän. En sådan som du kan ta med för att träffa dina vänner och som gör saker som flickvänner gör. Ibland vaknar jag på natten och tror att jag är normal, när allting är stilla och du sover bredvid mig. När det är varmt under täcket och ditt hjärta slår hårt men lugnt och jag vågar vara i det där sömndruckna nuet där ingen ångest existerar, eller när du håller om mig och kallar mig för alla de där söta sakerna och säger att jag är finast av alla och att det alltid ska vara vi. Då känner jag något jag aldrig känt förut, att jag är glad att jag är jag. Jag är glad att jag är jag för att jag får vara med dig. Den känslan ger du mig bara genom att vara du.

Nu är du sjukt långt borta och din doft som fanns kvar på din jacka som du lämnat i hallen börjar redan försvinna. Hur ska jag då veta att du verkligen finns?

Du sa att det känns fel att säga tack för vissa saker, men tack är det enda jag egentligen kan komma på. Tack, för att du är du, tack för att du får mig att vilja saker igen, våga saker, våga leva. 

Nu ska jag sova, sen ska jag vakna, och sedan ska jag försöka leva på riktigt imorgon trots att du är långt långt borta, och göra allt jag kan för att allt ska bli precis sådär fantastiskt som vi vill att det ska bli.