Bluenote

Maten går det åt skogen med, och jag hetsar som vanligt upp alla mina pengar men det får fan vara slut med det nu. Jag hatar det mer och mer, den tryggheten och "tillfredställelsen" (hittar inget bättre ord) som det gav mig förut att hetsa är som bortblåst och jag ser bara det negativa med det, ändå är det så svårt att låta bli. 

Panik över pengar (får det inte alls att gå ihop inför hösten, men på något sätt måste det lösa sig) och panik över kroppen.

Har sålt mina hundar och lyckats hetsa upp hälften av pengarna, jag som skulle göra vettiga och fina saker med dem.

Okej, hälften var väl att ta i, men iallafall...

Att hundarna inte längre är här känns så sjukt overkligt, jag saknar mina små bebisar något enormt men på ett sätt så känns det ändå skönt. Jag vet att de kom till ett bra hem, där de kommer få mycket kärlek och många lyckliga stunder. Monne visade tydligt att han gillade sina nya människor och Ma Cherie... ja, hon var som hon är mest. Dvs helt borta :)

Jag kommer alltid att älska dem, de har alltid en speciell plats i mitt hjärta, det är en sak som är säker iallafall!

Imorgon ska jag ta en sväng på stan tänkte jag, förnya min garderob lite eftersom jag kastat bort extremt mycket kläder och prylar nu inför flytten till skolan. Var på Ikea igår och köpte lite badrumsprylar, ett täcke, 2 kuddar och nya gardiner.

Min älskling är fortfarande i Kina men kommer hem "redan" 24e istället för 28e och det är ju en klar förbättring!

Jag är så kär i den mannen att jag knappt fattar det själv, kär och livrädd. Fattar inte vad han ser hos mig! Undrar hur vi kommer klara hösten... Det finns snygga tjejer överallt som säkert skulle lägga vantarna på honom (sicket uttryck!!) om de fick chansen och jag vet inte hur mycket jag egentligen har att komma med med min dåliga ekonomi, störda förhållande till mat, feta kropp och mitt boende på en jäkla ö 6 mil från Göteborg...

Jag hoppas bara att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom... för gör han det så spelar alla de där sakerna ingen roll, det hade de iallafall inte gjort om det vore tvärtom. Han säger att han älskar mig, och för en gångs skull så känns det faktiskt så. Jag tror på honom. Tror jag.

För ett par dagar sedan gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle våga göra. Jag pratade med han den andra, han med drömvärlden och takstukaturen. Jag var ju tvungen att berätta för honom att jag är tillsammans med A nu och att han och jag inte kan träffas mer, iofs hade han redan förstått att det var något som var annorlunda men jag kunde bara inte vara så oärlig och feg att jag bara sket i att berätta och lät det rinna ut i sanden och spolas bort. När allt kommer omkring så betydde (och betyder) han faktiskt något för mig. Och han är inget svin, han är inte det. Han är fin men som Hjärtats Orkester sjunger- vi ville visst inte samma sak, vi bara kände likadant. Någorlunda likadant iallafall, men jag kände lite mer än han. Och nu vet han det, jag sa det till honom, och han tog det bra och jag fick säga som jag kände och han tittade inte bort eller försökte fly utan han mötte mig och förstod och var fin och jag tror aldrig vi varit närmare varandra än så. Det var skönt. Och vi är vänner, det är riktigt bra.

Fattar dock inte att jag vågade säga det, mitt på öppen gata i ett regningt Göteborg. Iofs var det alldeles folktomt ute och det var nog bara träden i Vasa-allén som lyssnade, men iallafall. Mitt hjärta slog så hårt att jag kunde höra det genom alla lager med kläder och jag tror han hörde det också.

"För min del hade det inte kunnat bli något mer än det som var" sa han, men det kändes inte som att han menade det fullt ut. Eller så är det bara önsketänkande. Fast mest är det ju bra ifall det faktiskt inte hade kunnat bli mer, för då slipper jag såra honom nu och han kan inte såra mig heller eftersom jag redan är den lyckligaste på jorden som har funnit min A.

Det kändes iallafall bra att berätta för honom, riktigt bra.

Imorgon ska jag hem till honom, vi har en del saker att fixa som har med arbete och planering att göra och det känns ganska safe att gå dit, även om det kommer vara konstigt att vara där i hans lägenhet på alldeles nya premisser. 

Och han är fortfarande sjukt snygg och kan få mig alldeles knäsvag med endaste en liten blick, fast det spelar ingen roll. Jag skulle aldrig göra något dumt, och han skulle inte vilja att jag gjorde det heller. Det sa han. 

Och enligt mig så är det jag har nu så mycket större än allt annat och jag skulle inte riskera det för något i hela världen. Jag har hittar den jag vill leva med för resten av mitt liv och det är totalt olikt allting annat. Jag är färdig med "look for Mr Right Now" och satsar på Mr Right istället. Nu vet jag vem han är.

Nu ska det sovas. Vräkfri dag imorgon med tidig tvättstuga och sedan shopping innan jag ska hem till honom.

Förresten så funderar jag över om det är bulimin som gör mig fet? Tänk om det är så? Då har jag krånglar i onödan. Jag kanske inte har så låg ämnesomsättning att jag inte kan äta normalt (menar inte att jag skulle ha fel på ämnesomsättningen, det är ytterst ovanligt att man har det och SÅ fet är jag inte att jag kan misstänka att jag är en av de 2% av Sveriges befolkning som lider av något sådant.) utan det faktum att jag vräker i mig extrema mängder mat varje dag! Även om man kräks så stannar ca 30 % av maten kvar i magen, det går inte att spy upp allt.

Säg att jag får i mig 5000 kcal vid varje hetsätning, och hetsar 2 ggr om dagen, då behåller jag ju 3000 kcal per dag. Plus att det är sällan jag spyr direkt och då hinner kroppen ta upp bra mycket mer än de där 3000 kcal.

Det kan ju vara så...

Det måste bli ett slut på detta nu, 12 sjuka år är 12 för många.

Well, natti natt.