Bluenote

Det finns andra saker som jag hellre skulle göra, särskilt en sak då... men jag ska inte. Jag tror inte det är bra, jag tror jag ska låta bli. För all framtid? Kanske? Det kanske är bäst så...

Jag vet inte varför jag gång på gång lurar in mig i olika återvändsgränder, det verkar som att detta är ytterligare en. Historian återupprepar sig, gång på gång på gång. Jag saknar drömvärlden, längtar dit, till overkligheten där inget är på riktigt och allt som sägs är sanningar just då. Jag borde vara stark men i den här ekande tystnaden är det svårt, för tystnaden hörs så mycket mer när det inte finns några röster som kan kasta klanger på mig.

Jag undrar gång på gång om jag ska våga falla, det kan gå hur som helst. Kan bli bättre, kan bli värre, kan bli katastrof eller underbart. Jag vet inte. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, har aldrig vetat och jag kan inga spelregler eller lekar. Det lilla trollet är vilse igen.

Och älsklingen, jag vet att jag skriver mycket kryptiska saker här på bloggen och att jag ibland kan vara svår att förstå...men det kanske inte alltid är meningen att man ska förstå heller... Inte att någon annan än jag ska göra det iallafall. 

Ikväll önskar jag att jag vore någon annan, åh vad jag önskar att jag vore den där tjejen som jag alltid drömt om att vara! Hon som kan ta rätt beslut, som är trevlig och social, som har självförtroendet och viljan att vara någon... Hon som hade vunnit det jag vill vinna. Men jag är inte hon, kommer aldrig att bli det heller. Aldrig någonsin.

Tystnaden ekar högst av allt.

Jag skulle aldrig ha gett mig in i det här från första början, vissa äventyr ska lämnas oupplevda och detta kanske var ett av dem. Men hur ska man veta det i förväg? Det går ju inte.

Jag förstår bara inte vad som hände.

Det är så lätt, en decimeters avstånd från frågan men flera, flera mil till svaret som jag inte ens vet om det finns. Jo, det finns, men är det ämnat för mig att höra det? Vill jag höra det?

Drömvärlden... Jag vill tillbaka dit.