Bluenote

Jag vandrade genom stan och solens strålar träffade mig på ett sånt där vårigt sätt så att det liksom spritter lite i kroppen, trots all trötthet och bakfylla (igen...) så kände jag mig hyfsat stark och glad.

Hamnade tillslut på Espresso House i Vasastan, jag tycker om det stället, jag vet inte varför. Kanske är det för att det var där jag hade min första riktiga, officiella date som bisexuell, kanske är det för att jag helt enkelt bara tycker om den stadsdelen...

Åt frukost på övervåningen men kände Matmonstret gripa tag i mig från första tuggan, i vanliga fall hade det resulterat i en orgie av hetsande och kräkande men inte idag! Visst, jag spydde upp den stackars sconesen och chai-latten på soyamjölk men jag lät det stanna där! Inget mer. Och nu är jag hemma och dricker lakritsthé och mår helt okej.

Jag kan inte ha det såhär längre, det är det mitt beslut handlar om. Fr.o.m. idag så blir det andra bullar, inga fler missade lektioner, inga fler timslånga hetsattacker, inget mer skjuta saker på framtiden för att sedan aldrig få dem gjorda. Jag ska göra klart mina tentor idag, om det så ska ta hela natten. Sen ska jag bli klar med karaokelistorna och planera inför morgondagen. Städas ska också hinnas med eftersom det blir besiktining av lägenheten på måndag och då blir vi vräkta om det inte är ordning här.

Betala mina räkningar ska jag göra också, det behövs...

Jag är så glad och tacksam idag på ngt sätt, det känns konstigt men samtidigt bra på något sätt. Visst, matmonstret river i mig och säger åt mig att göra dumma saker men jag kämpar emot nu. Med näbbar och klor som det heter.

Jag och JL satt på Favoritstället och drack oss fulla igår (på hur lite som helst dessutom), jag hade lämnat blod och var nog om möjligt ännu mer lättpåverkad än vanligt... Det slutade med att T gjorde en sallad till mig för att jag inte skulle bli alldeles för full. 4 öl drack jag totalt, mellan klockan 19.30 och 01. Grattis till mig.

Blev glad för salladen dock, hade väntat mig en liten hög med grönsaker men det var fint upplagt och med hackad tofu till. Fint!

Iallafall så var det skönt att träffa JL igen för det var länge sedan och det har hänt så mkt i både hennes och mitt liv så det behövdes verkligen en riktig "ketchup" (som jag och M brukar säga). Det blev mkt förtroligt prat och mycket skratt och det var så jäkla gött att faktiskt umgås med en tjejkompis igen på det sättet.

Jag fick mig ett mindre ångestanfall under kvällen men en Stesolid och lite frisk luft gjorde det bättre...

Det sjukaste var detta: En kompis till JL dök upp, jag kände igen namnet på honom och det är ett ovanligt namn så jag tänkte att det bara måste vara samma person som jag tänkte på. Det var det.

Saken är den att han känner I sedan länge, länge tillbaka och denna kille jobbade som vakt på krogen som tillhörde hotellet jag jobbade på förut.

Då vi jobbade på samma ställe stötte han hejdlöst och hänsynslöst på mig på ett sätt som var riktigt obehagligt och blev ännu obehagligare eftersom han visste att jag var tillsammans med hans barndomskamrat...

Hur som helst så hälsade jag på honom igår med orden " Men hej E! Kommer du ihåg mig? Itchy's ex, Itchy som du känner?" Han förnekade allt. T.o.m. att vi hade jobbat på samma ställe men efter ett tag gav han med sig och erkände att det hade vi visst gjort. Under tiden vi hade den här diskussionen så stannade liksom alla gäster i lokalen upp och bara lyssnade, det blev hur pinsamt som helst trots att jag hela tiden visste att jag hade rätt...

När han och JL senare gick ut och tog sig en cigg så berättade han iallafall sanningen för henne... Hm...

Jag fick mig andra tankeställare också, mkt tack vare T. Ibland är det inte orden som spelar roll utan sättet man säger dem på. Vi pratade om en sak (eller rättare sagt så beklagade jag mig...) och så sa han "Och hur mår du själv då?" och spände ögonen i mig. "Jag mår bra!" var ju självklart det naturliga svaret. 

"Jag ser det..." sa han och nickade mot de nyaste skärsåren på min vänsterarm.

Han dömde inte, frågade inte, predikade inte. Han konstaterade och på något sätt kändes det som att han förstod och som att han inte bara påpekade det för att han var tvungen utan för att han ville ha det sagt. Det kanske bara är vad jag vill tro iofs men det påverkade mig, på ett positivt sätt...

Det var en fin kväll igår. Idag ska bli en fin dag.

Nu: Betala räkningar.