Bluenote

Skrev egentligen detta igår, 16/2, men bloggens server verkade krångla eller ngt så det gick inte att publicera det då... Nåja, här är det iallafall.

Igår hade vi releasen, jag tror helt ärligt att jag aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag minns inte så mkt av gårdagen faktiskt, nästan inget alls fram tills efter spelningen. Vet att jag svimmade i skolan och att jag var nära på att vända och åka hem igen när vi nästan var framme på favoritstället där festen skulle hållas.

T var inte där när jag kom och det gjorde mig om möjligt ännu mer nervös, utan honom kändes det som att jag inte hade någon koll och det hade jag ju faktiskt inte heller när man tänker efter... Hur som helst så kom han dit efter ett tag och vi fick ordning på ljus och ljud och allt som skulle fixas... Det började droppa in folk, jag vimsade omkring som en yr höna och har ingen aning om vad jag sa och till vem men jag hoppas att jag inte gjorde ngt dumt iallafall.

Själva spelningen gick underbart bra, det var sååå mycket mer folk än vi hade trott och publiken var helt underbar! De applåderade, skrek och bad t.o.m. om extranummer!! Jag vet att det troligen var för att vara snälla, men det är ändå en smått otrolig känsla att stå där och verkligen ha folk med sig. Jag blev så glad under spelningen när jag såg M och S stå i publiken och båda verkade gilla det de hörde! Deras åsikter betyder mycket, S är min sångpedagog och M är ju dramapedagog så de vet vad de talar om...
Snygg-M från skolan (en lärare) var där och var lika snygg som vanligt (eller snyggare kanske, eftersom själva grejjen med att ens fota är ganska het??) och plåtade spelningen. Det är jag också glad över! Jätteglad!!
Han skulle ta ett gäng provbilder så får vi se vad det blir av det sen.

Det sjukaste igår var att de ca 40 som jag hade trott skulle dyka upp, verkligen inte blev några 40 utan vi hade hela... 132 betalande gäster!! 132!!! Och sedan 28 stammisar som "bara" betalade garderob...
Det är sjukt, jag har aldrig blivit så glad i hela mitt liv faktiskt! Gårdagskvällen är lätt en av de finaste kvällarna jag någonsin haft och jag ÄLSKAR att stå på scen ihop med vårt underbara band! Tur att det bara dröjer ca 2 v tills nästa gång igen!

Det som gladde mig allra mest var dock M's och S's kommentarer till mig efter giget...
M: "Du är så vacker på scen!"
S: "Du har en given plats på scen, det syns att du ska vara där. Och du är en jätteduktig sångerska så du MÅSTE göra något bra av detta. Du är en stjärna!"

Jag brukar inte kunna ta komplimanger men dessa stoppar jag in någonstans långt in i hjärtat... Tack!


Senaste dagarna har varit fulla av underliga aha-upplevelser och starka ögonblick. Sådana där starka ögonblick då alla färger blir klarare, dofter starkare och ljud vackrare. Sådana ögonblick som jag trodde att jag förlorat förmågan att uppleva.
Ville sätta mig ned rakt upp och ned (vad är det för jävla uttryck egentligen) på gatan här om dagen, solen lös så vackert och det doftade vår. Alla människor såg så glada ut och inte sådär vintertrötta som alla oftast gör vid den här tiden på året... Jag ville skriva, jag ville bara sätta mig ned och skriva, bevara, ta till vara...både det ögonblicket och andra som redan flytt mig förbi. Eller har de? Kan jag spara dem? Jag vill spara dem iallafall.

Ibland tror jag att jag har fått en liten del av mig själv tillbaka, en liten, liten del som jag känner igen och välkomnar men samtidigt skräms av. Det är den där känsliga, naiva, drömmande lilla biten som gärna känner mer än hon tänker och som vet hur man uppskattar saker och ting.

Morgnar är fina förresten, de är finast. Vissa bättre än andra men dock alltid fina. En oförstörd dag, där jag själv kan välja. Idag har jag valt fel, imorn tänker jag välja rätt.
Jag vill inte vara sån här mer, en fet och ful kossa som troligen äcklar de flesta. Såg korten från igår. Fyyyy fan. Vågen visar några kg mindre men det syns fan inte. 10 kg till nu. 10 till. I can do it.

Jag fick en kommentar om ärren på armen. "Har du varit lite självdestruktiv?"
Jag hajjade till, hur fan såg han det? Och hur kunde han kommentera det och få det att låta lika naturligt som "Vill du ha en kaffe"? Jag mumlade fram ett "Ja" varpå han svarade; "Jag tänkte väl det, jag har sett dem du har däruppe också" och pekade på min överarm. Det är konstigt det där, ibland känns det som att jag är totalt genomskinlig. Transparant och obetydlig, Sådana dagar då folk tränger sig före på spårvagnen, när folk springer in i en på stan och när man helt enkelt inte spelar någon roll.
Sedan kommer någon och ser ärr man har på armen sedan massa, massa år tillbaka. Och de man har som är färskare. Underligt.

Jag borde sova nu, men jag vill inte för jag vill inte att denna dagen ska ta slut. Jag har levt i en drömvärld en liten stund men nu måste den ta slut. Eller måste den?

Jag längtar tillbaka till min låtsasvärld, där jag kan vara låtsastrygg och låtsasvacker.
Det finns låtsad lycka där och allt handlar om en kamp mot klockan, men det spelar ingen roll för jag kan stanna tiden när jag vill och stoppa ögonblick längst in i hjärtat.

Visst kan jag?