Bluenote

Det känns som att hela mitt liv går i repris, i cirklar hela tiden där allting upprepas och det enda som förändras är rollfigurerna. Birollerna, jag är ju densamma gamla tråkiga huvudrollen.

Ju äldre man blir desto mer förstörd blir man, det är nog så det är. Ingenting är längre nytt, inga känslor, inga upplevelser, igenting över huvudtaget. Allting har upplevts innan men på andra scener med andra motspelare, eller medspelare om man har tur.

Kan man påverka det själv eller är det bara så det ska vara?

Min vän P tror att jag vill lida för texternas skull, för att myten om den plågade konstnären är sann, och hon har nog delvis rätt. Jag kan inte skriva när saker och ting är bra, och jag kan särskilt inte skriva djupa låttexter och sjunga dem i bandet om jag har någon från bandet så nära inpå som A vill vara.

Jag vet att jag är dum i huvet och kastar bort ngt fint nu, kanske ngt av det finaste. Någon av de finaste. Har jag något val?

Idag har jag sagt så många saker till A, att jag undrar om jag inte rentav är rakt igenom elak? Dock har jag ju bara varit ärlig men vad fan, det kanske inte är det allra bästa?

Nu sitter jag här och är mer förvirrad än innan, vilket jag inte trodde var möjligt. Varför?

Jag tar för givet att han ska vara otrogen, jag tar för givet att han snart kommer tröttna på mig och hitta någon annan, jag tar för givet att han skäms för mig, jag tar för givet att jag är den värsta han haft i sängen... Jag tar allt negativt för givet och det är ju inget jag har skapat själv utan det är så det är!!! Så har det alltid varit. Saker och ting går igen, som sagt.

En gång har jag hört att "jag tycker om dig men jag vill inte komma nära den inre skit som du bär på". Sedan hittade han en annan tjej utan inre skit. Sedan fick jag höra av han som jag verkligen, verkligen älskat att "jag kommer aldrig göra så mot dig", sen åkte han utomlands med en kvinnlig kurskamrat och svarade inte i tfn på 4 dagar. Och min "inre skit" blev för mkt även för den som sa att han tyckte om mig vad jag än bar på.

Varför skulle det vara annorlunda nu?

Varför skulle A behandla mig på annat sätt? Jag menar inte att han inte är en fin människa, tvärtom, han är underbar... men jag är ju fortfarande den samma. "Du är inte en sån man blir tillsammans med och visar upp för mamma, du är en sån man drar över och glömmer bort". Eller var det slänger bort, han sa? "Drar över och slänger bort"? Det var nog samma dag som han sa att jag borde börja cykla på jobbet, och nöp tag i valkarna. Jag tränade 8 pass/v då.

Varför skulle ngt vara annorlunda nu?

Hittar jag på allt detta för att det egentligen är ngt annat som håller mig tillbaka? Jag tror inte det, jag tror att det är detta det hänger på...eller?

Jag skulle egentligen ha träffat A imorn men eftersom jag betett mig som en idiot så ska vi inte ses utan han ska åka hem till en tjejkompis istället. Jag hoppas att han sover över där. Jag hoppas att de knullar och att han berättar det för mig sedan, bara för att få mina misstankar bekräftade. Stört va?

Det kanske blir så, vad vet jag? Då behöver jag inte fundera mer.

Helst av allt vill jag dock kasta bort alla tvivel och bara krypa in i A's famn imorn och bara våga litegrann men jag vet inte hur det skulle gå till... Tänk om jag skulle våga bli kär? Jag är inte redo för ngt sådant!!!

Det har gått alldeles för kort tid sedan...eh, ja, och det känns som att jag inte är riktigt klar ännu.

Jag vill dock vara det, men jag vet inte om jag kan...också fortsätter velandet i all oändlighet.

Det finns ju ingen som kan orka med en flickvän som jag. Fet, kan inte ha sex om det inte är helt mörkt i rummet och jag är packad, jättenojjig över att bli lämnad och övertygad om att jag kommer bli bedragen... Vilken svärmorsdröm jag är, eller hur?

Jag tror jag ska köpa mig en flaska vin imorn och dra i mig, tänker nog bättre då faktiskt.

Ja, det får bli alkohol istället för närhet imorn. Det näst bästa? Det bästa har jag ju kastat bort ikväll.