Bluenote

Jag saknar honom, saknar honom med både kropp och hjärta och jag önskar att allting var annorlunda, jag kan inte ens förklara för honom för jag kan inte sätta ord på vad det är som händer själv? Älsklingen alltså, inte I.

Älsklingen, jag menar inget ont.

Jag menar bara att även om ytan har förändrats så är jag fortfarande samma lilla förvirrade och trasiga troll som jag alltid har varit, jag är fortfarande ett gäng delar som jag inte kan sätta ihop och som inte heller räcker till för att älska.

Jag har redan lekt färdigt, jag orkar inte låtsas en gång till. Jag orkar inte se dig kasta bort en massa tid på något som jag vet inte kommer hålla.

Visst låter det motsägelsefullt när jag samtidigt kan säga att det tryggaste stället jag vet på jorden är precis mellan din bröstkorg och din mage, det mest avslappnande som finns är när du drar dina fingrar genom mitt hår och när du kramar mig sådär hårthårthårt som du gör ibland så känns det nästan som att jag lever igen.

Det finaste med dig är att du inte skäms för mig, och det är nog det som är det svåraste att förstå också.

Jag är ju ingen sådan som man visar upp! Jag är en sådan som man inte berättar att man träffar och som man gömmer undan, men leker med i hemlighet eftersom jag tar det jag kan få och är glad för det lilla. Jag antar att sådant här borde förändras med tiden, men tydligen så gör det inte det. Tiden läker inte alla sår och historier upprepar sig gång på gång på gång...det känns som att jag redan kan slutet på denna, jag har redan läst boken och jag vet hur det kommer gå. Huvudpersonerna får aldrig varandra, det blir inga lyckönskningar, solnedgångar och romantiska kyssar i månskenet. Det hade kunnat bli, men det blir det inte. 

Jag är precis som alla andra, även om jag försöker övertala mig själv om att det inte är så.

Jag vill också vara älskad, vill må bra, vill känna omtanke. Kanske är det mig det beror på att jag inte kan, kanske är det dåliga erfarenheter, kanske är det ödet, jag vet inte. Jag vet bara att jag vill ha garantier som du inte kan ge mig. Vad händer när fjärilarna i magen dör, när pirret försvinner och ljuset bleknar? Vad händer när du slutar le för mig älskling? Vad händer när jag blir verklig? Vill du fortfarande ha mig då? Jag tror inte det.

Att jag ens skriver såhär visar hur mkt du berört mig, visar att du var på väg in under skinnet där jag inte vill ha dig. Inte vill ha någon.

Hur lyckades du ta dig igenom muren jag byggt upp? Hur kunde du riva ned skyddet jag haft senaste tiden? Jag gav dig aldrig min tillåtelse, det gjorde jag inte.

Och nu sitter jag här, söndergråten och sen till jobbet med din munkjacka på mig som luktar du ibland när jag rör på mig och jag saknar dig. Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig.

Om jag kunde skulle jag ta vagnen åt andra hållet och åka in till stan där jag vet att du finns, men det kan jag inte. Jag kan inte Älskling, jag kan inte.

Men jag glömmer aldrig hur du kändes.

Jag säger inte de där tre orden till vem som helst.