Bluenote

Jag kände henne inte väl, det kan jag inte påstå, men vi jobbade tillsammans en sommar.

Alltid glad, alltid uppåt, fylld av energi och skratt och hon var ordets mästare.

Jag tyckte att jag såg något i hennes ögon som inte borde varit där, men jag reagerade inte eftersom vi som sagt inte kände varandra så väl.

J ringde igår och frågade om jag visste vad som hade hänt, jag hade ju inte hört ett dugg men han hade tydligen fått höra det från en annan fd kollega. "Hon är död".

Det stämmer bara inte, hon kan inte vara borta.

Läste alla de hälsningar till henne som finns på Facebook, hon var älskad av så många och hade så många vänner.

Jag vet fortfarande inte vad som har hänt, jag antar att det antingen var en olycka eller så valde hon att dö och jag vet inte vilket av det som är det bästa. Kanske är det mer orättvist om det var en olycka, ett eget val är alltid ett eget val och det valet får man på något sätt respektera.

Det sätter saker och ting i perspektiv iallafall, vad är det vi kastar bort våra liv på?

Om jag får vara egoistisk ett tag, så kan jag erkänna att det är klart att man drar paraleller till sitt eget liv på något sätt.

Vad har jag gjort i mitt liv som är bra? Jag har kastat bort mina dagar på att vara otacksam och nere, jag har hatat mig igenom 23 långa år och sårat alla de människor som någonsin betytt något för mig. Jag har betett mig egoistiskt och alltid bara tänkt på mig själv. Spytt, hetsat, skurit, skrikit... vad är det för idé?

Förtjänar människor som jag att leva färdigt när sådana som hon får lämna oss så tidigt?

Jag har trott att jag är på väg att må bättre, men frågan är ju om jag verkligen klarar det?

Och till vilken nytta?

Jag vet ingenting längre. Ingenting.