Bluenote

Ibland ångrar jag att jag ens gav ut adressen till den här bloggen, det känns lite som att jag måste censurera mig.

N frågade just om det var något jag vill prata om men jag har aldrig varit mkt för att prata, jag skriver hellre. Och dessutom så har jag nog inget att prata om.

Jag tänker på A. Jag tänker på att det känns som att jag alltid sårar honom även om det verkligen inte är meningen.

Det är så svårt, det är så svårt att ta hans omtanke och fina ord även om jag önskar att jag kunde. Varför känns det som att jag är död på insidan? Ibland tror jag inte att livet är på riktigt, att saker som jag gör och säger inte har några konsekvenser men det har de. N frågade även, med anledning av mitt förra inlägg, om han behövde lära sig hjärt/lungräddning. Nej.

Läser A´s blogg om och om igen, de fina orden han skrivit som jag bara inte kan förstå handlar om mig. Det känns främmande och konstigt. Troligen blir jag hatad för de här orden också men det får jag ta isåfall.

Sådana ord skriver man om andra människor, jag har skrivit sådant om andra, men man skriver det inte om mig. Jag är ingen sådan person.

Allting fint han har gjort för mig, på bara några dagar. Sedan nyår. Tänker på när vi var uppe vid Skansen Kronan och tittade ned på alla de glittrande ljusen som bildar våran stad, tänker på allt det fina han sagt och skrivit till mig, tänker på chokladen jag fick och hur nära han verkar vilja vara.

Är inte detta allt jag egentligen någonsin velat ha?

Varför är jag så jävla rädd och oförmögen att känna något då?

Jag har släppt för många för nära, och det ger mig panik. Jag har inte min fasad kvar, jag har inget skal att skydda mig bakom. Jag kan inte längre vara den jag vill utan måste vara mig själv. Det vill jag inte.

Hur fan kunde allt bli såhär komplicerat?