Bluenote

Jag var och tränade igår, med N på SATS. Skulle köra en dansaerobic men av någon anledning så fick jag så sjukt mkt astma och jag överdoserade bricanyl så hela jag skakade och mådde illa men det hjälpte inte det heller. Fick gå ut efter en halvtimme och körde ben istället. Borde kanske inte ha gjort det eftersom jag mådde så kasst men jag är så jävla envis ibland...

Jag skulle ju ha åkt hem till L efter passet men min darrande kropp ville inte riktigt det så det blev till att handla sushi och åka hem med N istället. L kom över lite senare och tanken var väl att jag skulle få prata av mig litegrann men det hanns inte riktigt med och dessutom så kunde vi knappast prata ostört med varandra någonstans heller. Jag tror iofs att det hjälpte bara det att hon kom hit faktiskt, det betyder mkt med sådan omtanke.

Iallafall så smsade jag och A lite, eller det hade vi ju iofs gjort precis hela dagen, och vi kom tillslut fram till att han skulle komma över och att han skulle sova kvar. Jag känner mig så jävla förvirrad när det gäller det där, jag kan verkligen inte reda ut vad det är jag känner eller inte känner för honom, eller för situationen i sig för all del.

Ena sekunden är jag glad och saknar honom när han inte är nära och nästa sekund känns det som att jag bara vill fly från hela grejjen. Han är så fin mot mig, säger alla de rätta sakerna och rör vid mig precis på det sättet som jag tycker om. Han gör allt rätt, så varför känns det så konstigt då?

Är det för att jag behöver tid för mig själv, är det för att jag är rädd för att han ska komma för nära, är det för att han redan vet alldeles för mkt om mig (adressen till den här bloggen t.ex.) eller är det för att jag helt enkelt inte har kommit över I ännu?

Jag vet inte, men jag vet iallafall att jag har så svårt att ta att någon faktiskt tycker om mig och det skrämmer mig samtidigt som det är skönt. Underligt, det där.

Hur som helst så kom A hit, och jag sa det till N precis när det hade bestämts och jag såg ju redan då på honom att det inte skulle bli populärt. Det värsta är att jag inte vet hur pass mkt hänsyn jag måste ta, det kanske var jättefel av mig att bjuda hit A men har jag inte rätt att göra det då när detta är mitt hem också?

Jag känner mig som ett svin.

Iallafall så satt vi och kollade på tv, jag la mig i A's famn utan att tänka på det och för att det kändes naturligt på ngt sätt men det kanske var jävligt dumt gjort av mig.

Iallafall så gick N ner till nedervåningen, han sa att det var för att läsa men jag såg på honom att det definitivt handlade om andra saker. Jag kanske skulle ha gått efter honom men det gjorde jag inte, just då kändes det som att han bara ville vara ifred.

Vi låg kvar på soffan och en stund senare så tyckte jag mig höra ytterdörren slå igen men jag trodde att jag hörde alldeles fel men det visade sig att det gjorde jag inte.

Jag fick ett sms senare från N, han var inne i stan och lallade runt i sin ensamhet. Återigen kände jag mig som ett svin. "Jag kommer inte hem så länge han är där".

Tillslut kom han hem iallafall, och jag har ingen aning om vad jag kände när han väl kom innanför dörren. Trötthet mest tror jag, och en del oro också. 

Vi satte oss i köket och drack thé, alla tre tysta och man hade kunnat skära i spänningen med kniv. Jag försökte verkligen få igång en konversation men det gick trögt. Tillslut gick vi upp på övervåningen för att kolla på film men även det gick trögt och när jag gick ned för att duscha följde A med mig ner.

En stund senare innan jag ens kommit in i duschen så stormade N ner för trappan och började ta på sig skorna.

Han vill ut och han skakade i hela kroppen, darrade som ett asplöv och jag kände mig alldeles hjälplös. Det enda jag kunde komma på att göra var att krama om honom så det gjorde jag, jag ville verkligen att han skulle känna att det var en äkta kram och det hoppas jag att han gjorde också.

Jag ville inte släppa iväg honom ensam i det skicket han var, han verkade så instabil och jag blev rädd att han skulle få för sig ngt dumt.

Jag gick med honom ut och lämnade A ensam i köket.

Jag minns knappt vad vi pratade om på promenaden  mer än att det var massa ärliga ord från oss båda.

Jag borde kanske ha blivit arg egentligen, men jag kan bara inte bli det.

Han lugnade ned sig så småningom och vi gick in igen. N gick direkt upp på övervåningen och A och jag gick och la oss.

Det var mysigt att ligga där, riktigt mysigt. Men jag är fortfarande lika jävla osäker på vad jag vill.

Kan jag inte bara få ett tecken?

Jag har aldrig varit såhär velig förut, jag brukar veta om jag vill eller inte men nu är det verkligen olika från stund till stund och det svänger så fort att jag inte hinner med själv.

Jag vet inte ens vart jag ska börja rota för att reda ut det.

Jag skulle ju för det första inte ha någon partner just nu, det händer så himla mkt annat nu att jag knappt kommer ha någon tid över i vår. Skola, jobb, sång, träning, bandet, djuren... Jag vet inte ens om jag mår tillräckligt bra för att ens orka med de sakerna ju!

Herregud, detta är svårt...

Ikväll blir det fest iallafall hos en kompis i Majorna, L och Gitarr-C ska med också och det kommer säkert bli roligt.

Ska försöka att inte tänka så mycket, bara känna och slappna av.

Den här morgonen har iallafall varit fin, jag och N har pratat en del, han fick adressen till den här bloggen bl.a. och han kanske förstår mig lite bättre nu hoppas jag.

Nu ska jag göra ngt vettigt.

Hej.