Bluenote

Idag har varit en bra dag till en början, men som sedan slutade i ett känslomässigt äckelkaos där jag inte vet vart jag har varken mig själv eller andra.

Det är i sådana här lägen jag vet att jag sårar de som betyder mest för mig men det är inte av elakhet utan av osäkerhet...

Jag känner mig så jävla otillräcklig, framförallt som vän och flickvän men även som allt annat jag kan titulera mig dom, dvs dotter, syster, sångerska, assistent, student... osv.

Häromdagen gjorde vi en övning i skolan, halva gruppen låg blundandes på golvet och slappnade av medan andra halvan smög omkring och rörde vid de liggande eleverna (det blev ju en fin mening men jag bjuder på det...). Det var en tjej som satte sig hos mig där jag låg på golvet också tog hon mig i sin famn och bara klappade på mig som att jag var en liten bebis, höll om mig och omfamnade mig. Det är något sådant jag hade behövt idag tror jag.

Inte sex, inte ord, inte vänskap... bara närhet. Hade så gärna spenderat kvällen och natten under täcket med Älsklingen och bara försvunnit bort i hans famn, han hade fått hålla om mig så hårt för att jag inte skulle försvinna och jag skulle ha känt mig lugn och trygg. Det är sådant som inte händer mig.

"Du är en sån man knullar och sen kastar bort". Det stämmer fortfarande. 

Jag är en sån, jag vet det och jag vill nog innerst inne vara det. Jag har inget att erbjuda förutom min feta fula kropp, ingenting alls. 

Ibland tror jag att allting är på riktigt, att saker och ting faktiskt händer och är fina och bra. Sedan inser jag gång på gång att jag bara lurar mig själv att blunda för sanningen. 

Eller så är det helt enkelt så att jag inte ens kan se sanningen?

Jag känner mig så dubbel, det finns den glada och levande varianten av mig som är driftig och positiv, sprudlande och social... Det är hon som har fångat Älsklingen och som vågar tro att det kommer att bli bra.... Hon som glömmer bort att äta och som går ner i vikt.

Sen finns det den där andra, hon som helst skulle vilja försvinna för alltid, hon som vill skära sig i armarna för att döva smärtan och hon som plågar sig själv med mat som hon inte vill ha. Hon som alltid snubblar fram och faller precis på mållinjen för att hon vet att hon inte förtjänar bättre.

Jag vet inte vem av dem som är den riktiga!

Förut tänkte jag att " det är okej att jag faller, alla ramlar någon gång men det viktigaste är att man tar sig upp...".

Så kan jag inte tänka längre, för hur många gånger ska det vara okej att falla?

Inte så här många.

Jag orkar inte med pressen, stressen, avundsjukan, svartsjukan, otillräckligheten, att inte duga till, att aldrig vara finast, att aldrig vara äkta... Jag borde leva ensam.

Varför ska jag ge mig in i ngt en gång till när jag redan provat och vet att det inte fungerar?

Att hitta tillbaka till det där hårda, kalla och starka vore bra...

Jag ska försöka.