Bluenote

Fysiskt vet jag att jag mår influensigt (vad fan är det för ord??) men psykiskt har jag ingen aning.

Jag drömde förvirrade drömmar om London och en tjej från gamla jobbet som jag gick omkring med i tidigare nämnda stad. Sen skulle vi åka rollerblades och jag hade mina lila och gula rullskridskor som jag hade när jag var liten. Vi skulle ta oss upp för en jätteotäck, brant backe och jag var nära på att ge upp eftersom jag är så höjdrädd...

Sedan drömde jag att vi var på restaurant, jag och några till som jag inte ens känner utan bara vet vilka de är. 

Vi beställde mat och sedan sa servitören att vi var tvungna att byta bord och då flippade jag totalt, jag skrek och vrålade, låg på golvet och betedde mig som ett litet barn. Kunde verkligen inte kontrollera min ilska och det slutade med att jag bitch-slap'ade den stackars servitören.

Plötsligt var vi istället ombord på en båt, typ en Stena Line-färja, och den första tjejen jag nånsin blev kär i var med, Helt oväntat dök hon ned i vattnet, och de andra följde efter, jag satt ensam kvar på nån svajande grej högt över vattnet och var livrädd. Hela drömmen slutade med samma typ av dröm som jag ofta drömde när jag var anorektisk, att jag hetsåt en jäkla massa och jag kände verkligen ångesten efter att ha misslyckats ännu en gång.

När jag vaknade trodde jag att jag faktiskt hade hetsätit och jag var så jäkla besviken på mig själv innan jag kom på att det bara var en dröm...

Vad betyder allt detta?

Känner mig smått rädd och förvirrad även idag, alla rädslor jag kände under hela mitt och I's förhållande kommer tillbaka och jag tycker inte om det. Det är odefinierbara, underliga rädslor som jag tror handlar om att inte duga till och om att bli lämnad ensam. Jag är rädd att förlora dem som betyder mest för mig, rädd att N inte längre ska vilja vara min allra bästa vän (sanningen är att jag aldrig haft en närmare eller finare vän och jag klarar inte ens av tanken på att inte ha honom kvar.) och att det ska skita sig ordentligt med A. Jag vet ju inte ens varför jag är så osäker på det där och det är ju knappast rättvist.

Ibland känns det som att hela historien med I återupprepar sig, bara det att jag i detta fallet är I och A är jag på ngt sätt. Det kanske är fel att skriva detta här och jag ber om ursäkt om någon tar illa vid sig, det är inte min mening...

På något sätt förstår jag saker i I´s beteende som jag inte kunnat förstå och framför allt inte velat förstå och det gör ont och jag vill inte se det.

Jag måste våga se saker med nya ögon... Detta kanske är precis vad jag behöver?