The Great Escape...
Fan. Jag hade skrivit ett sjukt långt blogginlägg men sen så blev jag tydligen utloggad och kunde inte publicera det och skiten försvann...
Sitter och är mätt efter en jävla massa grönsaker, har iallafall lyckats hålla mig ifrån godisskålen som står här bredvid mig och jag är nog inte ens sugen vid närmare eftertanke. Att inte vara sugen känns som en ny upplevelse för mig.
A gick för en stund sedan och vi har kollat på film ikväll också, Lady in the Water, en film som Ljud-H rekomenderade och den var verkligen jättefin. Iofs såg N och jag den igår men A hade inte sett den så han såg den här idag.
Jag känner mig så olustig, allting känns bara tomt och konstigt och egentligen vill jag bara fly iväg. Hade jag inte haft så mkt astma som jag alltid får när jag är sjuk så hade jag gått ut i skogen med hunden och bara gått, gått och gått...
Jag vet inte varför det känns så heller, jag vet ingenting längre och det känns precis som förut fast minus kräkningarna. Nu har jag inte ens hetsandet att gömma mig bakom så nu måste jag se allting i vitögat (kan man ens säga så?) och konfrontera problemen.
A frågade om något var fel. Jag visste inte vad jag skulle svara, hur ska jag kunna svara när jag inte ens vet själv?
Jag tyckte att jag kände igen mig själv idag, och igår. Kände igen min pyssliga sida, lagade mat till N och A och ville skämma bort och ta hand om. Igår lagade jag köttfärssås och spagetthi och idag blev det entrecôte med ris, bönor i tomatsås, ungsbakade grönsaker och wokad rödlök och champinioner. Hoppas de tyckte det var gott.
Jag tycker om att känna igen mig själv, men samtidigt så vet jag ju att det bara är fejkat. Hade det inte varit för fluoxetinet hade jag fortfarande varit på botten. Kemisk lycka på recept, tack så mycket.
Egentligen kanske jag bara borde sluta med medicinerna, lägga mig ned och tyna bort. Jag vet ju ändå inte vad som väntar mig i den här världen så vad har jag att förlora? Vill inte ha någon nära, vill vara ensam. Alltid.
En koja i skogen, min hund, en filt och en kudde. Ja tack.
Det känns som att dumheterna från förr är nära nu, inte kräkningarna, men det andra.
Vi får se hur det går.
Kommentarer
Postat av: Didi
såg rubriken och hoppades.. men de var de inte..
tycker verkligen synd om dig.. hoppas allt blir bättre.. kan rekommendra en låt som kanske hjälper.. heter just The Great Escape av Boys like Girls
skit bra
Postat av: Svalka
Ingen vet vad som väntar. Du vet var jag finns, det är bara att sträcka ut handen.
Kram,
N
Trackback
