Bluenote

Vaknade på morgonen och kände mig äckligt nere och förvirrad, hade drömt konstiga saker hela natten och vaknat titt som tätt med skallen full av tankar på A. Jag drog iväg ett sms till honom om det för jag tyckte att han förtjänade att höra det... Jag tror han blev glad, jag hoppas det iallafall.

Jag kom knappt upp ur sängen (soffan) på morgonen och det var väl inte föränn klockan närmade sig 14 som jag tog mig upp, skulle iväg och träffa cheferna på gamla jobbet och säga upp mig. Vet inte varför men jag mådde bara så skitdåligt när jag åkte in till stan. A smsade söta saker till mig hela tiden och jag satt på vagnen med tårarna rinnandes längs kinderna och kände mig minst i världen. Tror det hade med hon som gått bort att göra också, och påminnelsen om hur bräckliga vi är. Ringde L i panik och frågade om jag fick komma hem till henne på kvällen, hon skulle egentligen hem till sina föräldrar och sova där men söt som hon är så sa hon att hon givetvis skulle stanna hemma och trösta mig... Dock blev det inte riktigt så...

Iallafall så kom jag upp på kontoret och det kändes så jävla konstigt att vara där och se alla. Speciellt att se tavlan med alla försäljningssiffror på, det knöt sig lite i magen bara av att se det.

Satte mig ned för att prata med cheferna, jag kunde verkligen känna hur hårt hjärtat dunkade i bröstet och tårarna tryckte på hela tiden men jag har någon konstig förmåga att kunna hålla sådant tillbaka när det väl gäller. Vi snackade lite allmänt till att börja med men sen sa jag det iallafall; "med tanke på hur jag mår så har jag bestämt mig för att sluta här".

Jag var beredd på ett enormt motstånd, men det kom ingen sådant. Tvärtom så möttes jag av förståelse och lyckönskningar. Jag fick t.o.m. en stor, varm kram av vd:n och det kändes som att han verkligen ville mig väl.

Jag tog ett varv och kramade om alla gamla kolleger också, lite känslosamt med tanke på att jag faktiskt jobbat där i nästan två år men det gick bra. Lyckönskningar och frågor till höger och vänster och sedan var det tack och adjö.

På något sätt känns det skönt, eller ja, inte bara på något sätt utan faktiskt på väldigt många sätt. Det känns som att jag påbörjar en ny del i mitt liv, som att det gamla är avslutat och jag får möjligheten att börja om utan massa äckligt bagage. Det enda äckliga bagaget jag har är ekonomin som fortfarande släpar efter men nu vet jag att om jag spelar mina kort rätt så kommer även det att lösa sig!

Jag är livrädd, men samitidigt hoppfull, på något underligt sätt.