Bluenote

Nu är jag hos min mor i Sthlm, kom hit igår men längtar redan här i från. Visst, det är härligt att träffa henne men på ett sätt väldigt påfrestande också eftersom hon tillhör den kategorin människor som vägrar tro att någon kan förändras.

Vi är så sjukt olika hon och jag att jag ibland undrar om jag egentligen är ett hittebarn. Hade det inte varit för de fysiska likheterna hade jag varit övertygad. Jag klandrar henne inte för att hon är bitter, hon har fått utstå mycket skit i livet och förtjänar så mycket bättre egentligen men jag fattar inte varför hon bestämt måste se problem i precis allting och hitta fel i allt. Framför allt i allt jag gör. 

För henne verkar livet handla om att stå ut, inte om att försöka göra det bästa av situationen. Härda ut, orka lite till och vänta ut tiden. Det funkar inte för mig.

Hon tjatar på mig ständigt, allt jag gör är fel och det får mig att känna mig dum och i vägen. 

Jag pratar fel, äter fel, klär mig fel, resonerar fel, beter mig fel, kan för lite, vill för mycket, känner fel.... Jag är fel. Hon talar gärna om det för andra också och det sårar mig enormt. Jag trodde att saker och ting skulle förändras, att vi kunde ha en fin relation mellan en vuxen dotter och hennes mor men jag antar att jag hade fel även på den punkten. Det får mig att bara vilja skita i allt och gömma mig.

A är flera mil bort ifrån mig och även om bara är 22 timmar kvar tills vi ses så känns det som en hel evighet och jag vet inte om den fem timmar långa tågresan till Kalmar är lång nog för att jag ska kunna skaka av mig det gamla och bli mig själv igen. Jag saknar honom så det gör ont.

Rädd är jag också, jag har vågat öppna mig och släppa honom så nära, så nära...tänk om något går fel nu?! Då blir jag mer bränd än någonsin. Jag andas lugnare i hans famn och jag vill alltid, alltid stanna där. På något sätt känner jag att han är nära även om han är långt, långt bort. Det känns innuti och jag känner mig inte lika ensam längre, det är en vacker känsla som jag alltid vill ha kvar men jag vet inte om jag kommer klara det. Jag vet inte om jag vågar välja lyckan fullt ut. Jag tror inte jag är bra nog för honom i slutändan och det oroar mig.

Nu ska jag vila min glutensvullna mage och läsa lite tror jag. Har massa saker att göra egentligen men jag orkar inte, är alldeles uttömd på energi.

Hej.