Bluenote

Jag tänkte skriva massa, massa fina och positiva saker här idag just för att det finns så många saker som faktiskt är fina och positiva men jag vet inte om jag vågar för det känns som att det är när jag vågar "glömma" alla problem som allt går åt helvete och jag klantar mig och ramlar in i något nytt helvete.

Jag har inte ens ett ordentligt hem liksom, jag har en lägenhet men inget hem för inget är iordninggjort på något sätt. Jag får inte min post för jag har aldrig någon ork till att adressändra och den gången jag väl gjorde det så fungerade det inte och sedan har jag bara skitit i det precis som med så mkt annat. Inte konstigt att det går åt helvete för mig!!

Jag måste vända den skiten, men jag vet bara inte hur.

Jag måste kastrera katten men jag har inte råd och kommer inte ha råd nästa månad heller och om jag inte gör det vet jag inte vad som kommer hända för då kan N absolut inte ta hand om honom i höst. Jävla skit!!! Varför kom allt det här över mig nu? Jag som varit så lycklig nu på kvällen. För att det är min verklighet? För att jag inte kan förtränga alla problem och låtsas att de inte finns? Troligtvis.

På något sätt måste det gå att reda upp detta. 

Läste i en gammal dagbok förut, den där allt om I står. Fan, det var nog inte så vackert och bra som jag vill minnas det egentligen. Hela det boken är fylld med tårar och oroskänslor och det är väl inte så det ska vara? Jag vet att jag älskade honom, jag vet också att han älskade mig men något stämde liksom aldrig riktigt. 

Jag är rädd för sådant också, rädd för vad som kommer hända nu. Med A. Med mer eller mindre underbara A faktiskt. Jag fattar inte vad det är som håller på att hända. Och tänk om det blir bra med honom, kommer jag klara av det då? Kommer jag att kunna vara normal eller kommer allt dumt och alla problem att komma ikapp mig? Finns det ens några problem egentligen eller skapar jag dem själv för att jag är slarvig och rädd och van vid problem?

Han skrev så fina sms till mig idag. Så otroligt fina sms. Och han skrev att han hittat inspiration till att skriva igen. Det är ungefär det finaste man kan säga till mig, att jag inspirerar. Underbart!

Jag var i upplösningstillstånd och skitorolig halva dagen, mådde verkligen fysiskt illa och trodde att allt gått åt helvete men det kanske det inte har gjort iallafall? Det verkar inte så.

Jag önskade att han skulle skriva ett godnattsms och att han skulle fråga mig om jag ville följa med ut imorn och precis de sakerna gjorde han också!! Så imorn ska vi ses igen. Fan, det känns som att han tycker om att umgås med mig för att jag är jag och det känns som att jag är mig själv med honom. Det är väl så det ska vara? Jag vet att jag kommer vara skitnervös imorn, hela jag kommer darra och jag kommer vara tyst och tillbakadragen men jag ska verkligen göra allt för att våga vara mig. Våga stå för mig själv, även om det är andra underbara människor där.

En liten klump av rädsla har jag i magen men när det gäller honom är det faktiskt trots allt mest en glad klump. En riktigt glad klump. Han verkar inte skämmas för mig och han verkar vara på riktigt. Ärlig. Bra.

Jag måste nog sova nu, äntligen blir det en någorlunda okej sömn och det ska bli skööönt! Ska upp lite extra tidigt imorn och hinna med att färga håret och göra utskick om klubben tänkte jag.

Jag fixar detta, det gör jag. När allt kommer omkring är det inga livshotande eller förödande problem jag har. Det är saker som går att lösa bara jag tar tag i dem. 

Och det är värt att ta tag i dem, det vet jag nu.

Det kanske är såhär det ska vara, precis som han sa för en evighet sedan? En evighet eller tre dagar, beroende på hur man ser det.

Natt.