Pengar, mat och vikt. Är det så konstigt att jag är störd??!
Ha en forts. trevlig dag !
Puss
Usch vad hemskt att läsa :( Hoppas det ordnar sig för dig.
kikar in =)
hoppas det blir bättre ... inte roligt att läsa det där .... så jag hoppas verkligen att det blir bättre!
Beejbibejbi, ibland blir det inte som man tänkt sig. Relationen mellan mamma och dotter kommer alltid vara nåt vi inte kan förstå oss på tror jag. En gång hemsk, nästa gång fantastisk, bergochdalbana och det är så det ska vara.
Men dina skrötthundar har det utmärkt (hoppas jag, jag gör mitt bästa hihi)! Ma Cherie jagar katt och skäller på dom om dom kommer för nära, eller så ställer hon sig nära för att få "Krrrr"a surt.
Hon är hälften så stor nu, sedan jag och Ika trimmade henne "lite"(som du sa att vi fick, HOPPAS du menade det, för annars kan jag betrakta mig som död)
.. Men hon är SKITSÖT! Det fanns ju ett fejs där under all päls =D Folk utan något som helst hjärta skulle kalla henne för råtta, men hon ÄR en stor hund i en liiiiten liten kropp. Och jag älskar den där lilla skrutten.
Monne försöker bossa över mig genom att skälla och inte sluta när jag säger till. Fast idag insåg jag att jag nog behöver visa mig större och sa till honom på riktigt, då kom han fram och sa förlåt för skällandet (jo det är sant, han gjorde det!) Och jag insåg att det är verkligen inte volymen i en tillsägelse som spelar roll, det är helt och hållet tyngden.. Har alltid undrat hur man fixade det, men idag kunde jag. Jag är otroligt stolt. Mellan bus, skäll och promenader gosar vi hela tiden. Han påminner en heeel del om Dix, han kryper in under min hand med huvudet och klappar sig själv om inte jag gör det =D Världens sötaste, lätt.
På nätterna sover dom med Robert och på dagarna med mig. Gärna på min näsa. Helst gärnast.
Allt som allt så tycker jag det är skitroligt att ha dom här. Har garvat mig fördärvad ett antal gånger =D
Nååvääl..
Hoppas du får det fint i Kalmar och hälsa honom från mig!
hjärtat. Jag skänker dig en tanke.
varm kram om dig.<3
Uppdatera ;)
jag har precis samma märkliga förhållande till min mamma. och mat. ja, jag vill inte skylla mina ätstörningar på henne - det är såååå mycket mer som har spelat in. men fan vad hon har spelat in ändå. allt detta prat om bantning, dessa kommentarer när jag kom in i puberteten och la på mig nåt hälsosamt kilo och "oj, väger du hela 50 kg, det vägde jag när jag tog studenten!". men hon har inte makt över mig längre. och allt jag vet är att jag ALDRIG ALDRIG ska prata om sånt med mina barn. så nåt gott har väl kommit ur det hela.
kämpa på - vi är starkare och visare än dem. och vi älskar dem, och de älskar oss. trots allt.
Vill oxå kunna leva på kramar å kärlek... å luft! .... =)
Hoppas läget böir bättre! Ta hand om dig, kramar
