Bluenote

Hm...har inte bloggat på hur länge som helst...mest för att jag haft fullt upp med att umgås med världens underbaraste människa som jag inte kan få in i min skalle att han är min!! MIN!!!
Sådant här händer bara på film, det finns inte i verkligheten och så här starka känslor besvaras inte. Jag fattar inte!!

Nu är han hemma hos sin mor, imorn kommer han hem och jag längtar så sjukt mycket efter honom och jag vet att han längtar efter mig också för det säger han och det märks och känns! Underbart!!

Jag är livrädd, rädd för att känna för mycket, rädd för att inget är på riktigt, rädd att han ska playa mig och rädd att bli mer sårad än någonsin.
Flera gånger har jag funderat över att fly, med motiveringen "om det verkar vara för bra för att vara sant är det troligen så" men sen har jag kommit på mig själv med att inte kunna. I'm already to deep in.

Det här kan vara det jag väntat på. Den där stora kärleken som aldrig försvinner och som är rätt för alltid. Den rätte, som jag inte trodde fanns.
De här känslorna är nämligen större än allt och nu säger jag det.

Det här är större än I.

Känslan är helt annorlunda!! Det finns inga hinder, inga problem, inget som står i vägen för vår kärlek och framför allt så är kärleken ömsesidig.
Om det största hindret vi har är att han åker till Kina i tre veckor i Augusti och att jag kommer bo på skolan i långt-bort-i-stan (eller långt-bort-på-ön, snarare) så känns det rätt lugnt faktiskt.