Bluenote

Jag vill inte mer, hela jag skakar av ångest och tårar och jag vill inte mer. Jag vill inte mer.

Jag ångrar allt jag gjort de senaste månaderna, jag vill inte driva nån jävla klubb, inte börja på Billströmska, inte åka till Danmark och inte spela i nått band. Vad jag VILL vet jag däremot inte.

Det lockade att skicka ett dumt sms förut men jag fångade mitt förnuft precis innan det var på väg att smita och lyckades på så vis undvika en katastrof. Här ska det inte skickas några sms.

Jag håller mig undan, så gott det går. Stänger av, stänger ut, tar avstånd. En armlängds avstånd tack, eller helst ett par mil.

Jag är rädd för dina ögon, rädd att min styrka ska vara inbillad och att du ska få mig att snubbla in i din famn igen bara genom en blick. Nej nej nej, jag ska klara mig själv nu. 

Jag kommer ihåg konstiga saker från tiden med I förresten, små flashbacks som letat sig in i mig på nytt och jag saknar lite mer hela tiden. Han kunde lugna mig. Jag vet inte om han vet om det själv men det kunde han. När jag var livrädd och till och med beredd att tro på spöken under sängen så behövde han bara finnas precis så nära att jag kunde höra hans hjärta slå. Om hans hjärta fortsatte slå så var jag fortfarande trygg.

Jag vet att väggen var iskallt, sängen var iskall, allt var fan iskallt och det gröna, slitna påslakanet kändes sådär lagom urtvättat mot huden, sådär urtvättat att man liksom kan känna gamla drömmar som fastnat i fibrerna. Allt var kallt, allt förutom hans varma hand på min axel och senare hela hans kropp mot min rygg.

"Jag är så jävla rädd"

"För vad?"

"Jag vet inte. För allt."

"Var inte det. Jag finns här."

Jag är fortfarande lika rädd. Och han är i Norge och minns mig säkert inte ens. 

Och du har kommit hem men du är nog längre bort nu än när du var borta, konstigt nog.

Ibland vill jag bara springa bort, springa långt, gömma mig, försvinna. Idag är en sådan dag. Ögonen kliar och som grädde på moset har jag inga allergitabletter. Vilken härlig bonus.

Kom och håll om mig. Bara håll om mig. Du behöver inte säga att du vill ha mig, jag vill inte höra att jag är vacker, jag vill inte att du ser på mig som om jag vore värdefull och det sista jag vill höra är att du älskar mig. Jag vill bara att du håller om mig litegrann så jag får höra hjärtslag. Sist var de som musik. Äkta musik. Och när du hade somnat nynnade jag melodier till kompet av ditt hjärta men det får du aldrig, aldrig veta.