Bluenote

Du kan få mig att känna miljarder saker på samma gång, jag förstår inte hur det är möjligt men så är det. Vet du att jag har kunnat andas några dagar? Liksom kunnat andas på riktigt utan att behöva fundera och analysera sådär som vi tjejer oftast gör? Och vet du att jag tyckte att det var skönt? Du fanns fortfarande där, där under skinnet på mig dit du egentligen aldrig varit välkommen men likförbannat har hittat en väg in, men du var ändå utom räckhåll. Långt borta fysiskt sett och det hjälpte mig. Och jag gjorde något halvhjärtat försök att stänga dig ute, låtsades att du inte skulle kännas där inne i mitt lilla skruttiga hjärta då du kom hem och jag inbillade mig själv att jag kanske faktiskt kunde bli stark nog att hålla dig på avstånd även när du återigen fanns inom räckhåll. Inom räckhåll? Du har aldrig funnits inom räckhåll för mig, aldrig, och du kommer inte göra det heller.

Jag trodde jag hade blivit stark, att jag skulle kunna stå emot, men så stod du där framför mig och jag tappade fotfästet redan innan jag hann dra efter andan och dina ögon borrade sig djupare in än någonsin innan och det var precis som att du såg vad jag tänkte, du såg att jag försökte slå mig fri och av någon konstig anledning ville du hålla mig kvar.

Vet du att jag är så in i helvete arg på dig, men att ilskan bara blir till tårar också hatar jag mig själv istället för att jag tillåter mig själv att bli ledsen? Jag fattar inte varför du beter dig så där! Du lägger armen om mig och tittar på mig och rör vid mig precis som du har saknat mig, men sen så visar du så jävla tydligt att jag inte betyder ett skit för dig och att jag är som vilken jävla leksak som helst för dig. Är det för att vi tycker om samma saker mellan lakanen som du behåller mig? Jag tror nästan det.

Jag vet att jag kanske inte är så lätt att läsa av alla gånger heller. Det sista jag vill är ju att vara till bekymmer för dig, jag vill inte att du ska tycka att jag är någon jobbig, efterhängsen och känslosam brud så jag visar så lite jag bara kan för dig. Så lite jag bara kan, men jag tror att du sett igenom mig iallafall.

Men fattar du också att allt vi gör faktiskt betyder något för mig? Fattar du att det bästa jag vet är att ligga vaken bredvid dig i sängen när du sover med handen på mitt huvud, fattar du att jag älskar din doft och känslan av din hud mot min?

Fattar du att jag saknar mer än bara din kropp när jag saknar dig?

Jag saknar dig, ditt pucko! Jag är bara för feg, ful och tjock för att säga det.

Men dina blickar igår kändes, de kändes på riktigt och jag tror inte att det bara var alkoholen som gjorde att jag tappade bort mig själv någonstans mellan välbekanta händer och vardagliga samtalsämnen och tillät mig själv att för en liten stund tro att du och jag skulle kunna skapa ett vi. Ett riktigt vi. Ett sådant vi där man delar mer än sköna och spännande stunder av nakendans med snabba andetag och brinnande blickar. Ett riktigt vi. Kan vi det?

Jag vet inte, jag vill så gärna tro det men jag vågar inte hoppas för plötsligt är du precis som vanligt och skiter fullständigt i mig och bekräftar återigen att jag inte är någon som man behåller, jag är en sådan man leker med och sedan kastar bort.

Jag skulle så gärna vilja säga allt detta till dig men jag gör inte sådant för jag vill som sagt inte vara i vägen eller vara jobbig.

Därför så svarar jag på ditt sms precis tvärtemot hur jag egentligen vill svara och säger att "det är lugnt, vi tar det när du kan" och sen lever jag på längtan tills du behagar höra av dig. När det passar.

Jag biter tag och håller fast, i allt det där lilla och inbillade som vi har och som inte betyder någonting egentligen. Håller fast och låtsas. Och sen förtränger jag det faktum att jag vet att någon annan vilar i din underbara famn inatt.