Bluenote

Mot asfalten

Som ett hån i varje steg

Och glömda minnen suddas ut

Sakta, sakta, sakta

Men alldeles för fort"

"Välkommen till verkligheten" sa han, och han visste nog inte hur rätt han hade. Verkligheten, ett ekande hål känns det mer som just nu och jag fattar inte varför det alltid är så svårt att resa sig och gå och varför tiden verkar stanna samtidigt som den går alldeles för fort. Jag vet vad jag borde göra, jag vet att jag borde bli sådär tom och kall och svåråtkomlig som jag blev efter A (inte Älsklingen, en annan A) men jag vill ju inte det! Jag vill leva, inte bara existera!

Ibland känns det som den där filmen igen, den där filmen som spelas upp och som ska föreställa mitt liv men jag själv deltar liksom inte riktigt. Jag tittar på avstånd men blir aldrig mer än en skådespelare med en tillfällig karaktär. En utbytbar karaktär.

Jag spelar många roller.

Och en sak jag inte kan förstå är hur han kan ha så rätt men samtidigt så jävla fel om mig, och jag undrar om bilden kommer rasa snart eller om den redan har gjort det men utan att han vill berätta det för mig för att han vill göra det enklare för sig själv? Enklare. På vilket sätt?

Och det finns tusen och åter tusen ord inom mig som vill komma ut men mitt eget värde sätter stopp för det, eller ja, bristen på värde snarare.

"-Du måste sluta med det där.

-Jag vet....Jag har gjort det egentligen. Nästan.

-Ja, jag ser det...

-Jag krisade lite bara."

Jag orkar inte ens dölja det längre, och jag skiter i kommentarerna. Nej, det gör jag inte... Jag undrar vad som hade varit annorlunda om jag varit annorlunda? Hade jag blivit mer accepterad, hade jag varit omtyckt, kanske t.o.m. respekterad?

Hade jag spelat på samma nivå som alla andra istället för att ständigt vara en under?

Och jag tycker inte om känslorna som bubblar i mig, de skrämmer och de borde inte finnas där men jag vet inte hur jag ska få bort dem utan att bli sådär död på insidan igen.

Helst vill jag stanna tiden. 

Det borde aldrig ha fått bli idag.