Bluenote

Kom hem alldeles nyss, ännu en karaokekväll till ända och idag sprack fasaden. Den perfekt uppmålade bilden som jag valt att visa, den krackelerade och föll i småbitar ner på trägolvet. Ett tag gick det inte att hålla tillbaka tårarna, när jag äntligen skulle få gå hem blev jag stående snyftandes i ett mörkt omklädningsrum och hörde de glada skratten från övervåningen. Jag blir aldrig en del av det där.

Jag vet inte varför det är så. Jag vet inte varför jag aldrig är värd något på riktigt eller varför man alltid glömmer mig för andra. Jag vet inte varför jag blir så jävla liten i vissa personers närvaro. Det var så tydligt idag, som två samhällsklasser som försökte komma överrens men där ingen förståelse finns och det hela endast skapar frustration.

Underläge. Jag är alltid i underläge.

Jag önskar att jag kunde bli arg. Önskar att jag hade modet att stå för vad jag tycker eller känner och att jag inte skulle behöva skämmas så fruktansvärt över mig själv hela tiden. Ja, det önskar jag. Men jag gör det inte, istället är jag tyst, tillbakadragen, otäck och hemsk som alltid.

Och du trodde att det berodde på karaoken... Hur kan du ha så fel? Vara så blind? Eller är det kanske jag som har fel och är blind? Jag vet inte längre. Längre? Har jag någonsin vetat?

Jag har alltid velat tro att det är bra att leva i nuet, att impulser är till för att följas och att konsekvenser inte spelar någon roll. Jag börjar tänka om.

Så jävla misstänksam har jag blivit, jag tror det värsta om de flesta numera och utgår ifrån att jag kommer bli bedragen på ett eller annat sätt (inte bedragen som i otrohet då, nödvändigtvis) och skrämmande ofta så har jag rätt! Så även denna gång och fan ta mig att jag lät det ske.

Vad trodde jag egentligen?