Home and away...
Kom just hem, har spenderat större delen av arbetsdagen på Östra Sjukhuset och hälsat på Elwah tillsammans med M. Konstigt att man kan ha så trevligt på sjukhus egentligen... de är underbara de där två tjejerna!
Jag kanske borde ha blivit läkare, som mamma alltid velat... Varje gång jag är på ett sjukhus känner jag någon underlig nyfikenhet och jag känner mig hemma på ngt sätt. Musik eller vård, det har alltid varit de två valen för mig, nu verkar det varken bli det ena eller andra.
Snart ska jag hem till A, blir dock inte så mkt umgåsande eftersom jag MÅSTE göra hemtenta och verkligen inte kan strunta i det idag. Kommer bli en lång natt detta.
Shocken och besvikelsen från i förmiddags/morse har lagt sig lite. Lagt sig, men inte försvunnit. Jag försöker att inte tänka, eller iallafall att tänka framåt och på bra saker. Jag rör alltid till allting, tänker att "denna gång blir det annorlunda" men det blir ju aldrig det! Jag borde ha lärt mig kontrollera mina impulser vid det här laget, men icke.
Egentligen skulle jag vilja skriva inatt, skriva, skriva, skriva och bara få ur mig allt. Ingen censur, inga omskrivelser. Bara skriva. Men så blir det inte, för det är tenta och iväg som gäller och skrivandet får vänta. Inatt fick jag mängder och åter mängder av vackra ord i huvudet. Sanna ord som för ögonblicket var rätt men vars betydelse och äkthet grusades i samma ögonblick som den förbannade väckarklockan drog igång. Ironiskt nog med Damien Rice's Amie som signal. "But I'm not a miracle, and you'r not a saint". Och den här gången var det rätt och det skulle inte vara tvärtom som förr. Bara lite kanske.
Fan vad jag svamlar. Nu ska jag byta om och åka.
Hej.
Kommentarer
Trackback
