Bluenote

N berättade igår (eller var det i förrgår?) att han fått en fin påskpresent av L, jag är så glad för deras skull. Jag tror att de är bra för varandra och jag hoppas att de kommer fortsätta ha det lika bra som de verkar ha det nu. De är fina tillsammans. Han hade fått en tavla med ett par dikter och bilder på, dikter som de skrivit själva.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att det inte ska låta fel och missunsamt (missunna dem lycka är det sista jag skulle göra, verkligen, detta handlar inte om det. Inte om dem.) men på något sätt gör det mig ledsen.

Jag vill också bli ett konstverk sådär.

Jag saknar så fruktansvärt mycket, saknar det jag inte får tala om men som jag måste tänka på för det går liksom inte att trycka undan. Igår på jobbet var det extra tydligt för varje gång jag gick förbi köksbordet så stod den där och liksom hånskrattade åt mig, den där grejen som påminner mig om allt som jag gått miste om och som jag aldrig kommer kunna vinna. Fan vad flummigt detta låter, men det skiter jag i. Huvudsaken är att jag får skriva.

Jag vet att det hade kunnat bli ett vackert konstverk, och precis som mina nya texter verkar bli mina bästa bara för att de är ärliga så hade vi blivit det bästa bara för att vi kunde vara ärliga men ärlighet finns inte hos mig just nu för jag ljuger, låtsas och hittar på bara för att passa in en liten kort sekund, bara för att få skapa ett litet, litet minne till.

Det är av minnena vi lever tror jag, utan minnen är vi ingenting. Jag är så rädd att jag ska glömma, glömma allt det vackra och allt det där jag ville stoppa undan i det hemliga rummet längst in i hjärtat. Tänk om jag glömmer, vad finns kvar då? Jag vet att minnen bleknar, att de försvinner tids nog och att man inte längre kan se konturerna och känna dofterna lika tydligt, MEN JAG VILL INTE ATT DET SKA VARA SÅ!

Jag vill minnas, jag vill minnas precis hur hår känns när det kittlar mot nästippen mitt i natten, hur långa minutrarna av längtan är innan du kommer ut ur duschen, jag vill minnas hur hud luktar efteråt och i vilken riktning fjärilarna i magen flög när du la handen på mitt huvud sådär som jag tycker om.

Jag vill minnas rulltrappsturer med eldiga kyssar och jag vill minnas hur kall väggen kan vara mot bar hud men att det inte spelar någon roll för att hjärtat är varmt, jag vill minnas att du sa att livet är som en tegelvägg och att du ritade mönster mellan stenarna.

Jag vill minnas lappar på kuddar och jag vill minnas att det går att känna saker igen fast man inte trodde det.

Jag vill minnas, jag vill aldrig glömma.

Jag har inte kunnat gråta på så jävla länge, det är över två år sedan jag kunde gråta på riktigt men nu kan jag det igen. Tårarna faller och oftast vid helt fel tillfälle. Typ på spårvagnar och så.

Tänk om jag glömmer? Jag är så jävla rädd för att glömma. Det är känslorna jag vill minnas, känslorna, dofterna, tonerna...

Jag hatar att jag är så feg, jag hatar att jag inte vågar stå för vem jag är och vad jag vill och jag hatar att jag inte kan berätta saker för den det berör. Jag håller det inom mig, och jag försvinner lite mer i takt med minnena.

Ikväll är det sånglektion, jag försöker ta mig samman och våga åka dit. Ska ta en öl med Jazz-E efteråt också, hon smsade förut och frågade. Jag blev glad för att hon hörde av sig, kan inte riktigt förstå varför hon vill umgås med mig.

Min hund är världens finaste, han sitter bredvid mig och vill trösta när jag gråter. Slickar bort tårarna och klappar mig på armen med tassen. Jag älskar honom.

Jag borde försöka göra mig iordning nu.